The Wind Will Carry Us (Abbas Kiarostami, 1999)
3K notes
·
View notes
Bad ma ra khahad bord - Rüzgâr Bizi Sürükleyecek
bir an
ve sonrası, hiç
bu pencerenin ardında gece ürpermekte
ve yeryüzü dönüşünü yavaşlamakta giderek
bu pencerenin ardında bir bilinmez
beklemekte seni ve beni
Furuğ Ferruhzad, Yeryüzü Âyetleri s.77 “Rüzgâr Bizi Götürecek”
43 notes
·
View notes
Films seen in 2020
# 6 - The Wind Will Carry Us (Abbas Kiarostami, 1999)
5 notes
·
View notes
küçük gecemde benim, yazık
rüzgârın ağaç yapraklarıyla randevusu var
küçük gecemde benim, yıkım ıstırabı var
kulak ver
duyuyor musun esişini karanlığın
ben yapayalnız, bu mutluluğu seyrediyorum
bağımlıyım kendi umutsuzluğuma
kulak ver
duyuyor musun esişini karanlığını
gecede bir şey geçiyor şimdi
ay kızıl, şaşkın
her an çökme korkusundaki bu çatıda
bulutlar matemli kalabalıklar gibi
yağacakları anı bekliyorlar sanki
bir an
ve sonrası, hiç
bu pencerenin ardında gece ürpermekte
ve yeryüzü dönüşünü yavaşlatmakta giderek
bu pencerenin ardında bir bilinmez
beklemekte seni ve beni
ey tepeden tırnağa yeşil
yakıcı bir hatıra gibi
bırak ellerini, âşık ellerime
varlığın sımsıcak duygusu dudaklarını
âşık dudaklarımın okşayışına bırak
rüzgâr bizi götürecek
rüzgâr bizi götürecek
Furuğ Ferruhzad
Bad ma ra khahad bord (1999), Abbas Kiarostami
40 notes
·
View notes
باد ما را خواهد برد (The Wind Will Carry Us)
The Wind Will Carry Us is an Iranian film written, directed and produced by Abbas Kiarostami in 1991. The film is about three documentary makers who traveled to a Kurdish village, Siah Dareh, in Iran to observe people’s mourning rituals after a death. They introduce themselves as engineers in order to not draw attention and they start to wait for the death of an elderly woman who is very ill. Only one of the documentary makers, played by the actor Behzad Dorani, is seen throughout the film. A little local boy from this village becomes his guide. The boy updates the engineer about condition of the old lady every day. Each day the engineer meets with another local villager while he and his colleagues were waiting for elderly woman’s death in order to document the mourning ritual. The woman’s condition gets better which made the engineers feel hopeless for their documentary. The dialogues between the engineer and the boy presents a wonderful story. The concepts of life and death plays as central themes in the film as a drama with good humor and ironies.
The name of this film refers to a poem written by the modern Iranian poet Forough Farrokhzad. She became a significant figure of women’s voice in Iran with her poems. She constantly wrote about the subjectivity of women and their position in Iranian society. For this reason, she became a controversial figure.
In my small night, ah
the wind has a date with the leaves of the trees
in my small night there is agony of destruction
listen
do you hear the darkness blowing?
I look upon this bliss as a stranger
I am addicted to my despair.
listen do you hear the darkness blowing?
something is passing in the night
the moon is restless and red
and over this rooftop
where crumbling is a constant fear
clouds, like a procession of mourners
seem to be waiting for the moment of rain.
a moment
and then nothing
night shudders beyond this window
and the earth winds to a halt
beyond this window
something unknown is watching you and me.
O green from head to foot
place your hands like a burning memory
in my loving hands
give your lips to the caresses
of my loving lips
like the warm perception of being
the wind will take us
the wind will take us.
Forugh Farrokhzad
Translated by Ahmad Karimi Hakkak
(The Persian Book Review VOLUME III, NO 12 Page 1337)
IMDB:
http://www.imdb.com/title/tt0209463/
-بهتر
4 notes
·
View notes
Derler ki hurili cennet güzeldir,
Ben derim üzüm suyu ondan daha güzeldir,
Elinde olana sarıl o boş vaatleri bırak,
Davulun sesi uzaktan daha güzeldir,
1 note
·
View note
The Wind Will Carry Us (1999)
The Wind Will Carry Us (1999), ännu en Kiarostami-film. En grupp män från Teheran anländer till en liten iransk by, varför vet ingen. Små lösa delar talar om för en att det har någonting att göra med en gammal sjuk tant som bor i byn, och en uppdragsgivare som ideligen ringer på männens enda telefon för att höra om de gör några framsteg, vilket de dock inte tycks göra. Så dagarna går...
Filmen inleds med en, nästan obligatorisk, trackshot som på håll följer en bil i ett öde landskap. Denna gång låter Kiarostami rösterna från männen inuti bilen ligga över bilden, men man hör dem som om kameran också vore inne i bilen. Männen kommenterar landskapet runtomkring och letar efter de landmärken som ska leda dem rätt (”ett stort, ensamt träd”).
En sak som först och främst slog mig med filmen är att den innehåller mer symbolik än andra Kiarostami-filmer jag sett. Betydelserna är för mig inte alls självklara men bilderna är tydligt symbol-laddade. Benet som ingenjörn hittar i början av filmen och tillsist slänger i floden. Sköldpaddan som vänds på rygg men kravlar sig tillbaka igen.
Allt som allt innehåller filmen dock lite för lite stoff för att jag skulle gilla den lika mycket som hans andra jag sett. Stämningen själv räcker bara stundvis till. Men det är ju just denna Kiarostami-stämning som jag gillar allra bäst. Den där “and life goes on”-stämningen, kombinerad med det nästan andäktiga fotot och de vackert spartanska miljöerna. Att få komma in i en iransk by som (såvitt jag uppfattar) känns så autentisk. Och det ligger någon slags självklar coolhet över byborna, precis som i alla de andra Kiarostami-filmer jag sett. Deras öppenhet men samtidigt måttliga engagemang i samtalen med huvudfiguren. De svarar nästan alltid direkt och självklart. Och livet tycks flyta på, nästan orimligt lugnt och enkelt i en annars till synes ganska så besvärlig tillvaro. Man lyckas få en kanna mjölk här, en skjuts uppför den branta backen där. En pojke tenderar att komma förbi med bröd på morgonen så att man har nåt att äta. Livet tuggar på. Life goes on.
Ja, Kiarostamis filmer innehåller ofta mycket dialoger, oftast är det huvudkaraktären som hamnar i samtal med ett antal olika människor. Denna gång är det gruppledaren bland Teheran-männen, credited som “ingenjören” som vi får följa genom hela filmen. Han spenderar sina dagar i byn, väntar, funderar, och åker ideligen upp på berget intill byn för att få tillräcklig mottagning för att kunna svara i telefon. Han pratar ofta med någon vi tittare inte får se. De övriga männen i gruppen får man t ex aldrig se, bara höra deras röster. Inte ens flickan som mjölkar kon i den mörka källaren åt mannen får vi se ansiktet på, men då av den anledningen att hon helt enkelt inte vill visa sig för honom.
Pojken Farzads ansikte får vi däremot se mycket av. Bilderna av honom är väldigt rörande, och samtalen mellan honom och ingenjören är helt klart favoritscenerna. Här filmar Kiarostami emellanåt en slags shot-reversed shot som påminner om Ozus, med kameran rakt på och karaktären tittandes in i den.
Ingenjören är en lite ovanlig huvudfigur. Ganska självupptagen och lite dryg och arrogant men samtidigt hjälpsam. Det är som om han pendlar mellan vördnad och nyfikenhet emot byn till att bli irriterad och nedlåtande. Helt klart intressant att följa. Och att han i sitt inre nog grubblar en del kring sin person får vi glimta när han frågar Farzad: “Tycker du att jag är god?”
1 note
·
View note
El viento nos llevará
Bad ma ra khahad bord
Abbas Kiarostami
Irán
1999
0 notes
190. O Vento nos Levará (Bad ma ra khahad bord, 1999), dir. Abbas Kiarostami
1 note
·
View note
Bad ma ra khahad bord
0 notes
“…Kimseye faydam olmadığından en azından tabiattan olabildiğince faydalanıyorum. Tabiatı seyrediyorum. Tabiatı seyretmek, hiçbir şey yapmamaktan ya da tavla oynamaktan iyidir.”
Bad ma ra khahad bord (1999), Abbas Kiarostami
25 notes
·
View notes