#den söndrade jorden | Explore Tumblr Posts and Blogs

whitewaterpaper · 1 year

Text

DSJ3: ”Stenhimlen”.

Originaltitel: The Stone Sky. Serie: Den Söndrade Jorden (The Broken Earth #3).

Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.

Publicerad: 2017 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår Läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 0P–02).

Det första kapitlet gör ett bra jobb med att återintroducera läsaren till storyn utan att det känns som ett ”detta har hänt”-referat. Man glider lätt in i handlingen igen och påminns om viktiga detaljer.

Prologen är intressant, inblicken i den värld/era som skapade obeliskerna är intressant. Skall bli intressant att se om vi får göra fler besök i Syl Anagist. Jag hoppas det.

Essun och Hoa verkar utveckla samma synergi/förhållande som Alabaster och Anemon hade. Utväxlandet när Hoa äter Essuns förstenade arm känns nästan ritualistisk. Nassun och Stål kommer antagligen gå samma väg.

Samtidigt får vi följa efterspelet hos Nassun, och genom herre få en känsla av tiden som förflutit. Där tar vi vid i princip där obeliskporten slutar.

Vi får också möta de vetenskapsmänniskor som skapade obeliskerna. Och hänvisningen till en ”plutonisk motor” stärker de kopplingar jag gjorde till kärn-/atomkraft under de tidigare böckerna. Det stärker också bilden av att de var/är någon form av kraftkälla som missbrukats?

Inblicken i vad som måste vara orogenesins barndom är intressant och deras sätt att döpa sig stärker kopplingarna mellan orogener och stenätare. Är den ”revolution” det talas om det som leder till jordens nuvarande tillstånd? Blir vetenskapspersonerna vi möter här de första stenätarna? Jag tror det. Alabaster sade ju att många av dem varit med sedan före världens fall.

Delmål 2 (Kapitel 03–04).

Essun försöker lappa ihop saker med Ykka, men den senare är inte så upprörd över vad som hände som Tonkee först fick oss att tro. Ykka är dock putt över att Essun egentligen aldrig bondad med den övriga kommen. Samtidigt som Ykka ger Rennanis-fångarna chansen att bli en del av kommen så närmar de sig en öken de måste korsa för att komma fram till staden Rennanis och där väntar nästa bekymmer: hur skall man få protein nog för att folket skall överleva? Allt verkar luta åt att man kan förvänta sig en viss kannibalism här innan det är klart.

Det är uppenbart att det väntas ett möte mellan Essun och Nassun – och en del av mig började misstänka att det skulle ske i Rennanis. Nu är jag inte så säker. Den stad som Stål pratar om kan mycket väl vara samma stad som Alabaster besökte med Anemon, den som även kallas ”kärnpunkten” och av det namnet att döma handlar det samtidigt om den stad vi besöker i forntiden ”Syl Anargist” efter mycket av det som slet världen itu verkar stamma från den staden.

”Syl Anagist”-rubrikerna verkar desstuom räkna ned till något. Med all säkerhet det som slog månen ut sin bana och skapade den 5e årstiden.

Det återstår att se huruvida personerna vi möter i staden (just nu) kommer visa sig vara orogener eller stenätare. Eller kanske – sett till den utveckling vi ser hos Alabaster, Essun och möjligen Nassun så kanske det inte är någon skillnad?

Inte mycket intressant sker Nassun under detta delmål – dock så är det kanske intressant med Shaffas bakgrundshistorik och hur han plötsligt fick instruktioner att lära upp orogener som kunde koppla upp sig mot obelisker (jag antar att det handlar om dem av dem som han förmågan att leda silvret/magin).

Så vad tror vi de här ”stationerna” som Stål pratar om är? Personligen tror jag på tåg- eller tunnelbana. Eller en avart av de bägge som växt fram senare i tidslinjen.

Delmål 3 (Kapitel 05–06).

När Castrima beger sig in i stenskogen får sig Essun flera överraskningar: en är att hennes förmågor förändras och en annan att hon träffar en gammal vän/bekant från navet. ”Maxixe” från hennes tid som Damaya/novis där. Och det enda intressanta som händer är väl att han, och hans följare, erbjuder sig att ansluta sig till Castrima inklusive sitt eget (och deras nu avpolletterade rivalers) förråd.

Vi får reda på platsen som Nassun och Schaffa är på väg till, och lite börjar man misstänka att det handlar om Syl Anagist. Både av beskrivningen och det faktum att vi gör besök där redan. Jag har för mig att man talade om att ”uppskjutningsplattformen” låg under jord i ett av de tidigare kapitlen. Här får man för första gången bekräftat att det verkar handla om någon form av kärnkraft.

Scenen på museet är intressant, både att man redan i Syl Anargist verkat bygga vidare på gammal bortglömd teknik men också att de som byggde konstverket de beundrar var gruppen själva. Är det med andra ord någon form av tidsresa involverad?

Delmål 4 (Kapitel 07–08).

Essun besöker Funna Månen och får reda på att hon numera kan titulera sig som änka, men också att Nassun lämnat stället med Schaffa. Intressant här att det inte är förräm nu som Essun inte ser att hon format Nassun till en kopia av sig själv, och det återstår att se vad Scaffas närvaro kommer göra för Nessun. Den kan både vara till godo och till ondo – klart är att det verkar som om både ”Stål” och Schaffa vill skydda Nassun mot den andre. Men är det så att det egentligen är Essun som kommer fungera som motpol?

I det här delmålet blir det också relativt uppenbart att Jemisin glömmer hålla isär magi och silver som begrepp. Nassun använder ibland begreppet ”magi” trots att det var något Alabaster sade till Essun och jag tror Essun omnämnt det som ”silvret” tidigare. Att uttrycket silver ”hittas på” av flera personer är inte så konstigt, för trots allt det grundar sig ju på utseendet. Men ”magi”? Jag fick intrycket av att det var ett gammalt bortglömt uttryck Alabaster plockade upp från stenätarna.

I den tredje djupdykningen i Syn Anagsit får vi reda på bakgrunden till staden, och hur stor den var. Och vi får lära känna Niesserna, det folkslag som lärde sig använda magin bäst och som ”stämmarna” är modellerade efter. Stigmat och anti-vågorna de möter på sin promenad har givetvis sin rot i författaren själv, jag uppskattar hur författaren väver in dess tyngd utan att det blir ”skriva på näsan” av det.

Avslutningsvis en intressant notering från vår käre innovatör Yaetr (som jag tror vi fått följa i varje kapitel denna bok hittills) om att årstiderna antagligen kommer oftare än vad som trotts och att orogenerna är de enda som stått mellan mänskligheten och total undergång.

Delmål 5 (Kapitel 09–10).

Intressant detalj som avslöjas om Danel, att hon egentligen är Lorist. Undrar om det kommer få bäring längre fram – är det hon som berättar? Jag har utgått från att det är Hoa som gör det, och mycket skvallrar om det, men nu börjar jag undra. Jag passar också på att minnas att Nassun, träffade en lorist innan årstiden och att hon hade viss önskan att bli en.

Jag ser det också som intressant att Essun, som tidigt i boken drevs helt av sitt sökande efter dottern, nu när hon verkar bestämt sig för att hålla sig på avstånd tappar verklighetsförankringen precis som Alabaster gjorde. Är det ett tecken på att hon genomgår samma förändring?

Nassun gör en resa genom jordens inre, och Schaffa genomgår ett elddop i ljuset från sin mästare. Det intressanta här är givetvis vad vi får veta om magin/silvret och hur man gick till ytterligheter för att pumpa upp den (precis som vi gör med olja). Och innan resan är slut har Schaffa gett sig av. Jag antar att det innebär att han är samma lallande galning som vi sett andra väktare utvecklas till – eller har han bara offrat ännu mer av sig själv för att skydda Nassun.

Vi får ytterligare ett nedstamp i Syn Anagist, det intressanta här är kanske de ursprungliga Niesserna finns kvar – som någon form ledare? Batterier? ”Stämmarna” gör hem och börjar planera – är det Syl Anagists fall som de tänker planera – och var det ett medvetet val att skjuta bort månen? Det skall bli väldigt intressant läsning framöver att se vad som pågick i huvudena när man gav jorden en 5e årstid avsedd att ta livet av mänskligheten.

Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Förklaringarna börjar dugga tätt och vi får i kölvattnet på att Castrima anländer till staden hur revan faktiskt ser ut. En mur av tusen vulkaner borde sannerligen vara en mäktig syn. Och berättaren lägger fram namnet ”Murens Årstid” som ett möjligt framtida namn på den här årstiden.

Essun och Ykka accepterar också att man även i framtiden antagligen kommer vara i behov av nodskötare (de där stackars utnyttjade orogenerna Alabaster introducerade oss till i första boken). Nu vet vi ju dessutom lite om vad trådstolarna ursprungligen var till, och vilket perverterat användande det här egentligen är.

Och Essun är på smällen. Big surprise där.

Beskrivningen av staden och dess statyer fick mig faktiskt att dra mig till minnes den fär scenen i Annihilation där man ser växtformationer som ser ut som människor. Troligtvis för att jag såg om filmen för inte så länge sedan.

Kul dessutom att Essun grälar lite med Syenit och Damaya inombords – det hade det gärna fått vara mer av.

Nu inser dessutom Essun att hon antagligen är på väg att förvandlas till en stenätare hon med. Intressant nog så är ju stenätarna en form av straff av Fader Jord. Innebär det att det kommer hända något med dem om Essun lyckas sätta tillbaka månen?

Staden Nassun kommer till (Kärnpunkten/Garant) är antagligen samma plats som Alabaster togs till av Antimon. Det är också den plats där man skapar väktare och där de senare spenderar årstiderna. Loigiskt, då kärnpunkten även var central när jorden rämnade första gången. Schaffa visar sig vara riktigt gammal – och Stål spekulerar i att han hållit sig mänsklig genom att på riktigt älska sina skyddslingar.

Här kan man ju stanna upp och fundera en stund över ett system som fruktar orogener – som ändock bara är människor men tydligen respekterar till viss del och är okej med varelser som är före detta människor och är tusen till tiotusentals år gamla och ständigt förlorar en del av sin mänsklighet. (Men det är ju också författarens avsikt: att få oss att se det bisarra i segregation och rasism).

Nåväl mycket riktigt skall det visa sig att de ”Niesser” som vi fått följa under ”Syl Anagist”-avsnitten också är de stenätare som är central nu i böckerna. Även det finns det en viss logik i – de hade sin hand i vad som skedde. Det var hur som helst en trevlig bekräftelse att få. Liksom att ingen av dem verkar ha placerat sig som staty någonstans och bara sett på medan tiden passerade. (Det finns ju en sådan karaktär i ”Arvet från Shannara”[1] vill jag minnas som levde som sten och slutade bry sig i vad som hände i omgivningarna ”för sten varar för evigt”).

Mycket får sin förklaring i ”Syl Anagist Noll”. Varför man slog månen ur sin bana, kriget mot fader jord och hur mycket av det som hände här gav upphov till de traditioner Essun och hennes medmänniskor fortfarande lever efter. Till och med drycken ”Säkra” nämns här som ”Sekere”. Och givetvis får vi nu äntligen reda på grunden i att man undviker att använda metall – även om kunskapen om varför man inte skall lita på metall i Essuns dagar edan länge verkar glömd.

Och med noteringen att loristerna är arvet efter Kelenlis (som ju togs ur projektet i sista stund) så känns Syl Anagist-avsnitten avrundade på ett bra sätt. Klart är dock att alla de här ruinerna man hittat är arv från Syl Anagist.

Fornot.

(Författare: Terry Brooks). Minns inte vilken av böckerna de besöker stenstaden nu, det är väl heller inte viktigt för kommentaren.

Delmål 7 (Kapitel 13–14, Coda).

En sak som slog mig spontant, i närheten av att Hoa passerar solen av Magi på vägen till kärnpunkten var att Tonkee faktiskt ”infekterades” av en metallflisa i bok två. Men visst var det så att man amputerade henne?

Schaffa vaknar, dock så verkar han stå under Fader Jords kontroll, och jag kan bara gissa mig till att det är ”den verklige Schaffa” som söker sig till trådstolen och får metallen bortplockad från sitt huvud. Det gör honom mänsklig, det gör honom döende och blir drivkraften Nessun behövde för att gå Ståls ärenden och förvandla mänskligheten till stenätare.

Nassun använder obeliskerna för att öppna obeliskporten, Essun använder väktarna för att stoppa henne. Det är skickligt här hur Jemesin ”rensar paletten” och öppnar för en nystart utan att det blir för dramatiskt. De väktare som finns kvar (skulle iaf tro att de tusental som Essun hittar i Garant är de flesta som finns) förvandlas till ädelsten under kampen med Nassun.

Och vi har ju vetat ett tag (minst sedan slutet på bok två) att Essun skulle sluta som en stenätare här, och jag borde egentligen inte vara förvånad över att Essun ger upp kampen mot Nassun för att skydda henne (och därmed öppna för Nassun att rädda världen).

Det är på det hela taget ett fint slut som upphör vid Nassuns ”ja” till Onyx-obelisken. Epilogen (”Coda”) där Hoa knyter ihop säcken med att berätta omförhandlingarna med Fader Jord, som mycket riktigt innebär ett slut på årstiderna, och hur hela den här berättelsen (och ”du”-perspektivet som jag älskat från första kapitlet) har varit Hoas sätt att få Stenätaren Essun att minnas vem hon var/är efter förvandlingen (vad kallade stämmarna det? ”Dekantering”?).

Sammanfattning.

En bra avrundning på serien, och boken slutar väldigt bra, och det har kommer antagligen bli en av de där böckerna som, även om jag sällan läser om böcker idag, kommer ligga mig varmt om hjärtat. Inte minst för att den första delen i serien (”Den femte årstiden”) var den bok som verkligen fick mitt lässug återvända. Och det var dels för att böckerna är så snabla skickligt skrivna. Jag imponeras framför allt över hur Jemesin lyckas blanda magi och gammal teknologi med klimatkatastrofer, utanförskap och rasism utan att hon för den delen skriver läsaren på näsan med något av dem. Less is more som man brukar säga.

En del av mig hoppas att mer av Jemesin kommer ut på svenska. En större del av mig fruktar att jag kommer läsa hennes resterande böcker på engelska.

Avslutningsvis vill jag tacka @kulturdasset för ännu en trevlig rond i vår läsecirkel – och det gläder mig att vi tog oss igenom alla tre tillsammans trots att ”den femte årstiden” ursprungligen fick omdömet ”inte min kopp te” av Kulturdasset.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #n.k. jemisin #den söndrade jorden #den söndrade jorden 3 #dsj3 #the broken earth #the broken earth 3 #fantasy #science fantasy #post apocalypse #2017 #us #2019 #se

9 notes · View notes

esevik · 4 years

Text

Book review: The Broken Earth trilogy by N. K. Jemisin

I made a liveblog while reading the books here.

Short review:

This trilogy is great and revived my want of reading books again.

Long review:

I understand why this trilogy won awards. First of all, the language used is both beautiful and haunting. Jemisin gives clear descriptions of the world and characters that make it easy for readers to picture them even though nothing like it exists within our own world. The use of the second person perspective is phenomenal and gives the story an even more unique feeling than it already has. A+

The plot of the story is at its core about a mother searching for her daughter. While there are more complicated plots being added on to it I think the simplicity of this premise makes it easier for readers to be drawn into the story. While the world the story takes place in is large and harsh and completely foreign the familiarity of searching for a loved one is an anchor to latch on to. The other plots are great too and the commentary on human nature, prejudice, discrimination and survival is neatly interwoven in the plot. A

The characters are a diverse and believable group of personalities, even Tonkee. Pretty much all characters in the story have grey morality, but not that grey morality where characters do evil things and then sit and brood about how much of a monster they are, but grey morality where most of them are good people or try to be but because the state of the world around them and the situations they find themselves in they are forced to make hard decisions. The protagonist, Essun, is an incredible flawed character but you can’t help but get attached to her. And it is amazing to see her develop from apathetic resignation of the world’s unfairness to someone who believes the world can be better and then to someone who is determined to make it better, even if it’s just for her daughter. It is a satisfying character arc. A+

The world building is one of the best I’ve seen in a fictional work. This is a world built from scratch with its own 40 000+ years history and the people and nature have lived and adapted to this history. At the end of almost every chapter there is a small snippet of “historical document” of the world which isn’t necessary to the overall story or plot but gives the reader a better understanding of what type of world the characters live in. As someone who studied to become a history for a while I can’t really express how happy I was to see the importance of history within the story. The probably best part of the world building is that it never feels like huge info dumps. A lot of information is conveyed through the characters reaction to things. A+

Lastly, while this is a very dark story in a harsh and mostly unforgiving world it never feels hopeless or needlessly cruel. And while the story had an open ending I can’t help but feel hopeful for that world’s future.

Rating: A+ I can recommend this trilogy to everyone who likes fantasy, sci-fi and dystopian stories.

#the broken earth #N. K. Jemisin #The Fifth Season #the obelisk gate #the stone sky #den söndrade jorden #Den femte årstiden #obeliskporten #stenhimlen #book #reading #liveblog #review #book review #text #my thoughts #fantasy #sci-fi

30 notes · View notes

whitewaterpaper · 2 years

Text

DSJ02: “Obeliskporten”.

Originaltitel: The Obelisk Gate. Serie: Den söndrade jorden #02 (The Broken Earth #2). Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden. Publicerad: 2016 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

När vi lämnade Essun senast så hade hon nått den underjordiska staden och återförenats med Alabaster. Jag vill minnas att vi då också fick det bekräftat att Alabaster var den som i (första bokens) prologen ”startade” jordens undergång. Här får vi inledningsvis möta en karaktär som vi inte fick träffa personligen i förra boken men som ändå var ständigt närvarande: Nassun, Essuns dotter. Vi får också en närmare inblick i vad som hände den där dagen då Essuns make Jija dödade deras tvåårige son.

Bota någon från orogenesi? Det låter som något som kommer sluta med en lobotomi, och vars process och slutresultat är ungefär lika pålitlig. Det är väldigt svårt att få något annat än avsmak iaf för en man som dels ger sig på och slår ihjäl en tvååring. Speciellt när man sedan tar sitt andra barn och ränner iväg för att bota det. Jemisin skall ha all kudos för att hon visar noll avsikt i att framställa Jija som en sympatisk karaktär.

Förr eller senare skulle han ha räknat ut det, på ett eller annat sätt. Jag upprepar: Förr eller senare skulle han ha räknat ut det. Skulden är hans och ingen annans. – (Obeliskporten, Kapitel 1)

Och visst blir vi väldigt nyfikna när Essun sedan i tidigt i andra kapitlet tänka:

Vilket får dig att tänka på din levande dotter, och din döde son, och din snart väldigt före detta make, och du rycker till. – (Obeliskporten, Kapitel 2)

Något säger mig att ”familjeåterföreningen” kommer att bli kladdig, kanske än mer så om Jija lyckas ”bota” Nassun från orogenesin.

Men vi får reda på en intressant sak om obeliskerna: de fungerar som förstärkare. Jag har haft i bakhuvudet att obeliskerna är någon form av atombomber men det verkar som om jag är inne på fel spår. Jag har för mig dock att man får reda på i första boken att obeliskerna var en del i världens fall som en gång ”skapade” den femte årstiden och försatte världen i det stadium den nu är.

Vi visste sedan tidigare (Hoa talar om det i slutet av första boken vill jag minnas) att vissa av de här obeliskerna redan styr emot Essun, som Essun så skall det bli intressant med en närmare förklaring nu när hon lyckats kalla på inte bara en utan två obelisker (onyx och topas). Att de verkar ha olika sinnesstämningar är en detalj som troligtvis kommer bli viktig längre fram.

Jag ser också fram emot att få veta vad det är stenätarna är ute efter. Antimon har ju valt Alabaster som ”sin” och Hoa verkar ha valt ut Essun. Hoa avslöjar ju sist i första boken att han hållit ett öga på Essun ett tag redan när han visar sig för henne. Stenätarna verkar jobba efter en agenda (eller fler) de också – och det skall bli intressant att se vad deras slutmål är. De verkar ju vakta ”sina viktiga föremål” nästan svartsjukt. Det hänger definitivt ihop med orogenesin, och obeliskerna, men hur och varför? Vi minns ju sedan tidigare att den söndriga obelisken som Essun hittade hade en död stenätare hängandes i sig. Det är en detalj värd att minnas.

Så hon accepterar att det hon ser på är en trasig obelisk som utan att någon vetat det har legat på botten av Allias hamn Jorden vet hur länge. Hon accepterar att det som är fångat i dess hjärta, det som på något sätt har gjort sönder denna väldiga, magnifika, mystiska tingest … är en stenätare. Och den är död. – (Den Femte Årstiden, Kapitel 12)

Nu när Essun dessutom blivit utnämnd till rådgivare så lär vi bli kvar här en stund, frågan är bara hur länge hon kommer ha ro att stanna innan hon vill ut och leta efter dottern igen. Vi vet ju heller inte hur långt från spåret Essun är nu (för jag utgår från att det var Yakka som det egentligen var som styrde Essun och Hoa i förra boken). Eller är det så att Yakka kommer kunna använda sina krafter för att dra henne till sig?

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Något jag kommer på mig med att se fram emot under den här boken är att få en väktares perspektiv. Väktarna sitter ju på en del kunskap och insikter, och om vi har tur kommer vi få lite mer fakta om orogenesin och obeliskerna nu när vi får följa Schaffa (eller snarare den man som en gång var Schaffa). Schaffa verkar dessutom ha medvetet ha skyddat Syenit från något. Det är uppenbart att det pågår något stort, och att det varit i anlöpande ett tag. Antagligen var det inte en tillfällighet att Syenit och Alabaster tussades samman i första boken.

Han vet vad stenätare gör med mäktiga orogener om de får en möjlighet, och han vet varför det är så viktigt att hålla en orogens blick riktad mot marken och inte mot himlen.

Jag är väldigt nyfiken på vad stenätarna håller på med. Vi såg ju redan i förra boken med Anemon och alabaster, och vi ser det nu med Hoa och Essun, att stenätarna väljer och behandlar orogener som ”sina saker”. Vad det än är som pågår, så misstänker jag att stenätarna är en del i det. Det går inte att utesluta att förvandlingen till sten/föda som Alabaster genomgår nu är en del av det.

Och nu i tredje kapitlet får vi (mer eller mindre) bekräftat det jag var inne på i förra boken: att väktare till en viss grad kan orogenesi också. Tills vidare behåller jag min liknelse med Sagan om drakens Återkomsts ”sul’damer”. Men väktarna verkar vara väldigt egoistiska rovdjur med, om man ser till hur (den fd) Schaffa går lös på familjen i fiskeläget.

Alabaster vill att Essun medverkat till att göra slut på den här årstiden i förtid, eftersom mycket tyder på att den kommer vara i tusentals om inte tiotusentals år, men samtidigt var han den som utlöste den? Vad är det som Alabaster vet som inte har avslöjats än?

…men vad det hela tiden utmynnar i är detta: livet kan inte existera utan Jorden. Likväl finns det en inte föraktlig möjlighet att livet kommer att vinna sitt krig och förgöra Jorden. Vi har varit nära några gånger. Det får inte hända. Vi får inte vinna.

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Vi får närmare lära känna Nassun och hennes förhållande till pappan, och inna det femte kapitlet är slut så kommer Nessun både lämnat barndomen bakom sig och reducerat pappan till ”Jija”. Det skall bli intressant att följa det här, framför allt vad Jijas planer är.

Har vi dragit någon parallell mellan årstiderna och istiderna? Det nämns att spåren efter årtiderna går långt tillbaka, kanske så långt som innan själva rämnandet av världen.

En sak som jag höjer på ögonen lite är det här med namn och identiteter, det verkar vara något som är allmänt förekommande och jag spekulerar lite i huruvida detta ”byggt in” i kulturen genom åren och att byta namn när livet går in i en ny fas är något som är helt naturligt för dem?

Alabaster står ändå för de mest intressanta delarna med sina kunskaper om obeliskerna och vad de är. Framför allt är inblicken i orogenesin intressant. Är det så att obeliskerna är orogener? Är det vad stenätare gör med mäktiga orogener? Var det därför den trasiga i Allia hade en död stenätare fastnaglad i sig?

Är orogenesin magi? Eller är det ett namn som Alabaster hittat i annalerna och missförstått innebörden av? Magi är ofta knytet till elementen, och helt omöjligt är det inte förstås. Jag ser fram emot att få veta mer.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Vi får veta att Nassun verkligen passerade Castrima men att hon och Jija hastar förbi det utan att hon inser att Yakka kallar på henne. Då var det antagligen ett äkta spår som Essun följde i förra boken.

Både Alabaster och Jija talar om Månen, nu verkar det som om och nu får vi reda på att det är en faktisk plats och det är dit som Nassun nu anländer. Och vem väntar det om inte Schaffa – som inte helt har sina fakulteter i behåll men troligen identifierar Nassun som Syenit. Nassun inser att Schaffa antagligen hör röster eller lider av en delad splittrad personlighet. Vi får också en antydan här om att orogenesin är en någon form av elementalmagi och där Nassun kanske har en viss fallenhet för is (vatten/luft?). Här och där tänker Nassun på Jija som ”pappa” trots att hon egentligen insett att han numera bara är Jija, och jag vet inte om det ”felet” är medvetet eller inte. Hur som haver ”Funna Månen” skall bli intressant och framför allt om den knyter samman till samma ”Måne” som Alabaster talar om.

Essun kämpar för att hitta sin plats i Castrima, men tycker det är uppfriskande att det är vad folket i den undre delen av staden har problem med snarare än orogenesin. Och lite börjar man fundera om Alabaster kommer överleva den här boken. Men mycket till lärare är han inte, så mycket är säkert. Men jag ser fram emot hans historia, speciellt sedan jag misstänker att den kommer innehålla en del av förklaringen till vad stenätare gör med mäktiga orogener.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Här fick jag svar på iaf frågan om månen. Alabasters referens till månen var satelliten i fråga och inte ens plats på kontinenten. Det har nämnts tidigare att månen slagits ur sin bana och att man trodde ”årstiderna” (jag utgår från att de menar de 5e årstiderna som passerats) hängde ihop med den förskjutningen. Alabaster berättar om vad som hänt och vart han varit de senaste åren – och jag finns det intressant att man tror att många av stenätarna (eftersom de antagligen är odödliga) är äldre än årstiderna. Det här börjar bli riktigt intressant. Alabaster verkar också helt och fullt övertygad om att orogenerna var de som startade rämnandet från första början. Lustigt egentligen, jag hade nästan räknat med att orogenesin var en effekt av världsfallet.

Den där staden, alla dess underverk … det var en dödkult som styrdes av orogener. Det var vi som förstörde världen, precis som de alltid har sagt. Roggorna.

Det här med att dra/tvinga in månen i sitt läge för att återställa balansen, undrar om det f.ö. kan hänga ihop med ebb/flod? Jag har inte direkt tänkt på om man hänvisat till låg och högvatten i boken, ens under perioden Syenit och Alabaster bodde på piratön.

Inget av det Alabaster berättar gör mig mer klokare dock på vad obeliskerna egentligen är.

Nassun då? Hon bondar ihop med Schaffa. Hon upptäcker silvetrådar i Schaffa och det måste vara samma typ som Essun sesade i Alabaster? Den sistnämnda bekräftar att det som väktarna gör också är magi (och därmed en del av orogenesin) men besmittat på något sätt. Och det nämndes under sista kapitlet med ”Damaya” i den femte årstiden (då när hon och Binof besöker vad jag antar är obeliskporten?) att väktarna har ett implantat.

Schaffa tänker efter lite, sedan säger han: ”Du är medveten om att vi – Väktarna – är … annorlunda.” Han ler, som för att påminna henne om hur annorlunda. Alla Väktare ler mycket. Hon [Damaya] nickar stumt. ”Det finns en … procedur.” Han släpper hennes hand lite, rör vid sitt eget bakhuvud under det långa, svarta håret. ”Något vi får för att vi ska bli det vi är. Ett implantat. Ibland blir det fel och måste avlägsnas, som du såg.” Han rycker på axlarna. Hans högerhand är fortfarande täckt av tjockt, halvstelnat blod. ”En Väktares förbindelse med de orogener som tilldelats honom kan avvärja det värsta, men Timay hade tillåtit sin att förtvina. Dumt.” En kall lada i Nomilaterna; en stund av vad som verkat vara tillgivenhet; två varma fingrar som tryckts mot Damayas skallbas. Plikten först, hade han sagt då. Något som gör det bekvämare för mig. (”Den femte årstiden”, Kap: ”Damaya, till slut” NK Jemisin).

Är det så att det är implantatet som möjliggör att de kan använda ”magin” men de tvingas göda sig på äkta orogener? Nassun noterar ju att silvertrådarna kommer från nackbasen och slickar hungrigt efter henne. Alabaster var ju som bekant genomsyrad av trådarna. Värt att notera också att överanvändning verkar ha ett depraverande resultat, Schaffa antyder ju det när han är på väg att drunkna. Kanske är det därför den ”instabila väktaren” i ”Damaya, till slut” beter sig som hon gör?

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Det är en intressant inblick vi får av Schaffas drömmar/minnen hur väktarna skapas, och hur deras inneboende gåva för orogenesi vänds ut och in för att i stället göra dem känsliga för personer som kan använda orogenesin. Minnet av kvinnan och barnet är märkligt, men blir intressant igen när det glider in i hur han hittade Damaya/Essun.

Via Nassun och hennes samtal med Schaffa får vi lära oss ännu mer. Den senare talar om förslavandet av orogenerna och får veta att navet ursprungligen styrdes av orogenerna själva, här börjar jag undra hur gamla väktarna är (som individer, inte grupp). Någonstans (kan det vara Schaffas första kapitel? Vet att det antyds i det här delmålet också.) antyds det att de inte åldras som andra. Innebär det att väktarna kan vara lika gamla som stenätarna? Är stenätarna väktare som lit Schaffa nu tappat greppet om sin bildning?

Och kanske är det i det här kapitlet, när Nassun sträcker sig efter krafterna i skyn som vi får en aning om varför orogener skall ha blicken fäst på marken: Eitz förstelnas av Nassun när hon väcks ur en mardröm. Om och/eller hur detta skall visa sig knyta an till väktarna eller stenätarna eller båda framöver återstår att se, men jag är övertygad om att händelsen är signifikant.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Två kapitel med Essun som mer eller mindre visar hur Essun sakta börjar finna sig i sin nya komm. Bland annat tar hon upp undervisande igen, denna gång otränade orogenesibarn i orogenesi. Tonkee finner kontrollrummet för den underjordiska kommen och samtalen där får Essun (eller Damaya som hon hette då) förstå vad vi läsare redan anade då: att väktaren som det slagit slint för i ”Damaya, till slut” på något vis korrumperats av jorden (aka ”fader jord”). Skulle vara intressant att veta om ”moder jord” (som vi säger) övergick till ”fader jord” och hur skiftet i så fall uppstod. (I samband med att månen slogs ur sin bana?).

Det finns likheter mellan hur järnskärvan kryper in i Tonkee och Schaffas beskrivning om när han fick implantatet så jag är rätt säker på att händelserna relaterar till varandra.

Hoas motståndare, undrar om hans Allierade är orogenerna/väktarna i ”Funna Månen”? Skulle tro det, fick intrycket av att det var norrut.

Essun är iaf inte rädd för att ta öppen strid för det hon tror på, och ryker ihop med Yakka. Tror det är hälsosamt för Kommen att Yakka får sina mothugg ibland, så hon inte enkom kan göra som hon vill oemotsagd. Utvecklingen att det väntar en armé strax utanför dörren var dock överraskande utveckling, och speciellt att det handlar om en komm som nu är väldigt långt hemifrån. Eftersom de skickar ett meddelande med en stenätare, som mer eller mindre har Hoas arm i sin hand (inte resten av Hoa: bara ena armen) så dristar jag mig åter till att detta hänger ihop med Hoas fiende i norr som det talades om innan.

Och den döda stenätaren från granatobelisken i Allia återuppstår. Intressant, det var en förveckling jag inte förutsåg.

Delmål 8 (Kapitel 15 & 16).

Så Hoa är den ”döda” nu återuppståndna stenätaren från granatobelisken, och han fastnade för Essun för att hon just då i Allia frågade hur han mådde? Vi får iaf veta lite mer om kriget som pågår, och stenätarnas intre konflikt om huruvuda det finns plats för människor, orogener och stenätare på en och samma gång. Frågan är vad Alabasters del i det här innebär, han startade ju den här årstiden och allt tyder ju på att den kommer vara länge om man inte hittar andra vägar ur den. Det pågår något som jag inte riktigt har grepp om.

Samtidigt har en stenätare tagit kontakt med Nassun, och de blir allierade på något vis. Vad den här stenätaren har för planer är inte klart än, en del av mig misstänker att det är Hoa. Nassun börjar dock så sakteliga får en insyn i hennes mors bakgrund och hur denne lärde sig använda orogenesin, och hon börjar få en viss förståelse för varför hennes mor gjort vissa saker som hon gjort.

På det hela taget, två solida kapitel som för handlingen framåt.

Delmål 9 (Kapitel 17 & 18).

Schaffa är givetvis införstådd med magi-/silverdelen av orogenesin och erkänner att de aktivt styrde orogener bort från den vägen. Mer än att det är farligt både för omgivningen och orogenen själv går han inte närmare in på ämnet. Jag kan bara spekulera i att det var ”silvret” som var en aktiv del i att få världen att rämna. Jag kan också ha vissa teorier i att vältarna (eftersom de springer fader jords ärenden) kanske inte kan kontrollera den delen av magin på samma sätt som den vanliga orogenesin. Att ”kärnstenen” är av metall stärker dess koppling till incidenten med tonkees arm. Det kan också förklara den nedlåtande attityden alla har mot metall jämfört med sten. Skönt att Nassun gör upp med sin pappa och verkar öppna sinnena för att närma sig sin mor.

Mycket händer dessutom i Undre Castrima, stillarna tror att kasta ut orogenerna kommer rädda dem (vilket det inte lär göra) och Stillarna går till öppna angrepp. När Essun nära på förintar hela undre Castrima griper Alabaster in med sina sista krafter och stoppar henne. Är det dags för Essun att röra sig mot ”Fallna Månen” nu? Hon lär börja röra sig ditåt snart, något säger mig att hon och Nassun kommer rädda världen (eller iaf försöka) tillsammans.

Delmål 10 (Kapitel 19 & 20).

Dessa två kapitel knyter ihop säcken för Essuns äventyr i undre Castrima. Jag måste erkänna att det finns en viss logik i att Ykka som är självlärd givetvis använder silver-delen av orogenesin i större utsträckning (aka magin), Nassun anmärkte ju tidigare på att hon använder ”silvret” i allt större omfattning. Och det här med parallellkoppling sträcker ju sig tillbaka ända till händelserna i Allia.

Intressant också att Rennanis stenätare troligtvis letar orogener som kan öppna ”obeliskporten”, frågan är varför? För att röja dem ur vägen eller rekrytera dem för sina egna syften? Essun öppnar iaf porten, med Hoa som ankare, undanröjer hoten från Rennanis och passar även på att leta upp Nassun. Jag är fortfarande inne på att Essun och Nassun kommer hämta tillbaka månen tillsammans. Den senare blir ju ”upplärd” av en stenätare, undrar om det också är Hoa?

Den stenätare av alabaster måste ju vara ”Alabaster” som är återfödd? Och mycket tyder på att Essun nu går samma väg. Förstenas man om man öppnar och använder porten?

Sammanfattning.

Det här har varit ett riktigt läsnöje, jag gillade redan den första boken, men den här är strået vassare ändå då man dels får inblick i Nassun och vad som händer henne, men även dels inblicken i Schaffa. Jag tycker också Essun kommer fram som en trevligare karaktär här än i första boken. Den här boken känns väldigt mycket som att det sätter upp förutsättningarna för den tredje och sista delen av serien (som jag ser fram emot). Mycket ägnades åt att lära Essun och förbereda Nassun på vad de behöver veta för att knuffa in månen i sin bana igen och göra slut på årstiderna. Detta utan att det känns som ett mellanspel.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Den femte årstiden @ Goodreads.

Lobotomi @ sv.wikipedia.org.

Lobotomi skulle bota sinnessjukdom @ Populär Historia.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #n.k. jemisin #Jan Risheden #den söndrade jorden #the broken earth #obeliskporten #the obelisk gate #post apokalyps #science fiction #fantasy #science fantasy #2016 #us #2019 #se

7 notes · View notes

whitewaterpaper · 2 years

Text

DSJ1: “Den Femte Årstiden”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Titel: Den Femte Årstiden (The Fifth Season). Serie: Den Söndrade Jorden #01 (The Broken Earth #01).

Författare: N. K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.

Publicerad: 2015 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Jag kommer här testa @kulturdasset variant att skriva kortare texter efter varje delmål – jag kommer dock inte dela upp dem kapitelvis.

Delmål 1 (Prolog + Kapitel 1).

Är inte så säker på att jag vet vad som pågick i prologen, men den lockade avgjort till mer läsning. Kapitel ett tar avstamp från en av scenerna i prologen, och man får en bild av hur ogillade orogenerna är, men här verkar det som om Essun skyddade staden snarare än stjälpte den när jordskalvet slog till.

Skummade igenom de två appendixen innan jag läste det här första delmålet och det är jag glad för att jag gjorde (tack @kulturdasset), påminner lite om upplevelsen från min första bekantskap med Sagan om Ringen och Utvandrarna som båda börjar med en prolog där man förklarar saker.

Min känsla så här långt är att jorden är på väg att gå sönder (helt den här gången) och att en 5e årstiden är på väg att slå till – och denna gång kanske för sista gången?

Det är uppenbart att Essun och Lerna, i alla fall den förra, kommer att bli centrala för bokens intrig. Lerna har uppenbarligen vetat om att Essun är Orogen men valt att hålla tyst, skall bli intressant att se varför han gjort det, om han har några baktankar med det hela.

Delmål 2 (Kapitel 2 & 3).

Vi får lära känna Damaya, utspelar sig ”för många vintrar sedan” och jag spånar redan nu om det är Essun det handlar om? Jag ser det inte som otroligt att man kanske skulle ta ett nytt namn när man återvänder till världen – eller kanske rentutav blir tilldelad ett nytt innan man lämnar Skolan(?) i Yumenes.

Man får också en inblick i hur avhumaniserade orogener blir nästan omedelbart de upptäcks av sina familjer. Man talar om spillning (även om den engelska upplagan talar om ”spoor” som betyder spår/spåra men översättningen känns korrekt i sammanhanget), Damayas mamma klagar på att ”vi har lärt henne bättre” men har inte tillhandahållit något som medger bättre beteende och man utgår från att det är korrekt att orogener inte känner kyla och ger bort kappan. Damaya följer med Schaffa som säger sig vara hennes väktare, förhoppningsvis mot ett bättre liv.

Vi får också följa Essuns väg ut ur kommen, vars ledare ”Rask” faktiskt behandlar henne med respekt då hans orogena syster dödades av en lynchmobb. Nu går andra till attack (väldigt korttänkt) och folk, inklusive Rask, blir dödade ändå. (Jag antar att idén om att Essun är den enda anledningen till att de iöht lever skulle vara en förmildrande omständighet inte var något som inskränkta bybor tänkte på). Här var det just kommentaren om att on en gång gått i lära som får mig att undra om Essun en gång var Damaya. Jag kan för övrigt inte annat än sörja lite för att ingen använder biblioteket till annat än en tillflyktsort att ta en tupplur i.

Som det ser ut nu är det en femte årstid i antågande, var den som vi såg utlöstes i prologen? Och frågan är hur det knyter an till Essun och Damaya?

Du ser henne däremot, mest ur ögonvrån. Sedan händer allt för snabbt för att du ska hinna tänka. Och eftersom du inte tänker, eftersom du har försökt att inte tänka och det innebär att du har kommit ur vanan, eftersom att tänka betyder att du skulle minnas att din familj är död och att allt som betydde lycka nu är en lögn och eftersom att tänka på det skulle få dig att gå sönder och börja skrika och skrika och skrika Och eftersom du en gång i tiden och i ett annat liv lärde dig att reagera på plötsliga hot på ett mycket speciellt sätt, så griper du efter luften runt dig och drar och tar spjärn med fötterna mot jorden under dig och förankrar och smalar in och när kvinnan avlossar armborstet susar projektilen mot dig som ett suddigt streck. Strax innan den ska träffa exploderar den i en miljon glittrande, frusna fragment. (Jemisin, 2015/2019)

Delmål 3 (Kapitel 4 & 5).

Man öser på friskt med karaktärer, och denna gång får vi träffa Syenit och lära känna miljön kring orogenerna. De har ett system med finger- och tumringar som talar om utbildningsgrad och (misstänker jag) styrka. Framför allt får vi veta att de ägnar sig åt selektiv avel och att Syenit som sällsamt lovande orogen utses till att skaffa barn med Navets enda tioringare. Han är inte så där jättetänd på idén, men respekterar situationen hon befinner sig i. De skall dessutom ut på ett uppdrag tillsammans.

Tidigare hade jag på känn att Essun och Damaya kanske var samma person, det verkar dock inte som det om man skall gå efter kapitelrubrikerna. Jag tror dock att Tillsammans med Syenit kommer de gemensamt driva den här historien framåt. Det är ju inte helt omöjligt att Essun och Damaya är samma person och att kapitlen som centrerar sig kring henne utspelar sig i ”då-tid”.

Essun för övrigt tar sig framåt och träffar här en vän, vi får se om det blir en reskamrat eller om han kommer försvinna lika fort som han dök upp.

Det skall också bli intressant att se vart den här historien tänker ta vägen nu när spelplanen börjar kännas uppställd.

Jag måste också säga att jag gillar ”du”-formen som (delar av) den här boken är skriven i. Vet inte om jag stött på det fenomenet tidigare. ”Jag”-form och 3e person är jag väldigt bekant med, och föredrar det sistnämnda. Men den här formen är avgjort kul – och jag undrar om det finns någon baktanke med det. Är det en profetia? Eller är det ett utdrag ur stenlore[1]?

Delmål 4 (Kapitel 6 & 7).

Det är fortfarande svårt att riktigt avgöra vart den här historien kommer ta vägen, och jag är lite inne på att man blivit bortskämd med Sagan om Isfolkets raka kondenserade intriger. Jag har på känn att den här boken mycket kommer sätta upp brädet för de kommande två böckerna.

Här är också första gången som vi får reda på hur relationen mellan orogen och väktare utvecklas. Schaffa går till ytterligheter när han testar vart Damayas gränser går – och när hon beskriver hur lockade det är att sträcka sig efter krafterna i jorden. Det går i linje med mycket annan fantasy, men just ”Kraften” från Sagan om Drakens Återkomst[2]kommer för den. Det talas om beroende även där som lätt kan gå överstyr – även om missbruk på den nivå man talar om här förekommer där annat än i tal om de ”falska drakarna”.

Väktare är inte orogena tydligen, och jag spekulerar kring om förhållandet väktare-orogen påminner om förhållandet mellan damaner och sul’damer, där som bekant sul’damer föddes med förmågan att lära sig leda kraften till skillnad från damaner som har gåvan medfödd.

Det här delmålet är också första gången som jag på allvar känner att ”stenlore” är mer av ett religiöst rättesnöre än en historisk nedteckning. Lyckligtvis såg jag om Apornas Planet[3] nyligen. Och viss likhet finns mellan hur aporna varnas för människan för och hur människorna varnas för orogena här. Sagan är också intressant, eftersom den antyder att grunden i en orogens träning är att de skall se sig själva som monster som helst skall hållas i koppel (se tidigare not om damaner).

Kapitlet med Essun bjuder inte på så mycket nytt – mer än att hon får följe med en pojke med märkliga gåvor. Eller pojke och pojke – här och där finns det antydningar till att det kanske handlar om en person som antingen kommer från ett pygméfolk eller helt enkelt föddes som dvärg. Albino kan han också vara – men fantasyn älskar att placera dvärgar i gruvor. Är övertygad dock om att pojken är av betydelse, skall bli intressant att se hur och vad det är för gåva han har.

Delmål 5 (Kapitel 8 & 9).

Två kapitel på rad med Syenit och Alabaster, men kanske är kapitlens främsta fördelar den information vi får om orogener/roggor och baksidan av deras gåvor. Jag blir inte förvånad av att läsa vad noderna egentligen är och att det mörkas hur dessa orogener behandlas. För syenit är det ett uppvaknande. Intressant också hur man nämner att orogenesin kan hoppa över en generation eller två men alltid kommer tillbaka. Undrar om det är det som hänt Damaya och/eller Essun?

Alabaster talar om stenlore på ett sätt här som för tankarna till bibeln, om hur vissa berättelser förvanskats, förstörts och ignorerats till fördel för den bild man vill att stenlore skall förmedla.

Hela intrigen i kustkommen är för övrigt också intressant, hur Alabaster mer eller mindre manipulerar till sig god logi med mera och givetvis också att man begär hjälp från Navet, men samtidigt inte vill erkänna att man behöver hjälpen genom att behandla Syenit och Alabaster som annat är tredje gradens människor. Skall bli intressant att se vad som händer efter förgiftnings-försöket. Och framför allt vad det är Alabaster sysslar med, han har uppenbarligen grävt fram en del av orogenesin som troligtvis inte är okänd för alla – men som uppenbarligen någon (eller några) avsett förbli nedgrävda.

Delmål 6 (Kapitel 10 & 11).

Kan inte släppa tanken på att Essun, Damaya och Syenit samma person. Fast då i olika åldrar/tider. Här förstärks dessutom den känslan av Essun som säger sig haft många namn. Det skulle innebära att Essun är Syenit efter att denna fått en bredare insikt i vad hon är och framför allt hur andra ser dem.

DU TROR ATT du kanske behöver vara någon annan. Däremot är du inte säker på vem. Tidigare versioner av dig har varit starkare och kallare, eller varmare och svagare; båda dessa kombinationer är bättre lämpade för att hjälpa dig igenom den soppa du har hamnat i. Just nu är du kall och svag, och det hjälper ingen. Du skulle kunna bli någon ny, kanske. Det har du gjort förr; det är överraskande enkelt. (Jemisin, 2015/2019)

Frågan är om Essun är på väg att förlora sig själv? Historien vid brunnen är dock intressant och det verkar avgjort som om Hoa har krafter han med? Någon form av orogenesi? Finns det flera former av den kanske? Men bara en som tillåts och kultiveras av navet? För den fyller en praktisk funktion?

Kapitlet med Damaya är också intressant, men bjuder kanske heller inte på några stora överraskningar. Det uppstår nästan alltid någon form av hierarki på ställen som det här, och jag misstänker att det är lite ”by design” att håla dem söndrade och inte enade.

Jag blir dock lite fascinerad av hela mobbing-intrigen. Dels att ingen av dem insåg att om Damaya var smart nog att vara i prestations-toppskiktet i gruppen så var hon antagligen smart nog att lista ut vad som pågår med. Sprickas agerande är än mer underligt. Kanske hade inte Spricka räknat med att allt skulle falla samman så fort, och att de andra kulle börja kasta anklagelser runt sig så fort. Men det är också paradoxen med mobbare: de är oftast av väldigt fega och svaga karaktärer.

Här påminns jag också om att även om Damaya och många orogener med henne vansköts och stöts ut av sina familjer är alla givetvis inte likadana. Kanske är Jaspis född inom navet – det framgår inte vad jag kan se. Historien som rullas upp är hur som helst obehaglig, och det skall bli intressant nu att följa vad efterdyningarna kommer innehålla. Klart står i alla fall att maktbalansen har skiftats, utan allierade lär Maxixe ramla ned till de nedre pinnhålen nu.

Delmål 7 (Kapitel 12 & 13).

Som väntat är problemet i hamnen långt ifrån lätt avklarat, och det visar sig att en obelisk ligger vilandes i hamnen. Eftersom obelisken inte enkom ligger och sover där och troligtvis är mer än lovligt putt över att ha blivit väckt så tippar jag på att detaljen med människan/stenätaren kommer ha betydelse för kommande kapitel.

Essun och Hoa får sällskap av Tonkee som Essun misstänker är en Geomest – hennes intresse i Hoas ännu odefinierade krafter visar på det. Inget tyder dock på att Tonkee vet vem Essun är, men det utesluter inte att hon gör det och inser att när världen skakar runtomkring henne är en orogen som kan parera skalven antagligen smidigt att ha i närheten.

Två bra kapitel, men det gnager lite i mig att jag inte riktigt får pejl på vart boken är på väg och vad den bygger emot.

Delmål 8 (Kapitel 14 & 15).

Känsla av mörkläggning när det gäller orogenerna ökar. Och att en väktare försöker döda/mörda Alabaster tyder på att väktarna (eller en sammanslutning av dem) spelar efter en egen agenda. Och jag tror att de insikter, och friheten de kommer med, man vinner med den 10e ringen inte alls spelar väl med den agendan. Kanske är det ingen slump att så få kommer så långt som till 10 ringar? Detaljen att väktarna har en form av chip/implantat är intressant, och jag hoppas att vi kommer få veta mer om väktarna och vad det är som pågår. Och åter igen så får vi fingervisningar om att orogenesin består av så mycket mer än vad de styrande tillåter att de används som. Men innan vi får veta mer om obelisken, och vad den anbringar så går den sönder.

Essun når slutligen den by där hennes dotter kan vara, eller har varit. Hoa nämner att det samlas många orogener på en och samma plats – något som jag hoppas kan leda till en större insikt i den större planen. Är det en form av revolution på gång?

Delmål 9 (Kapitel 16 & 17).

Syenit vaknar på en ö ute i arkipelagen. Att bo på en ö ute i arkipelagen ses inte som något intelligent sätt att leva (på grund av skalven och hur utlämnad till bland annat havet man är). Sålunda hittar du här givetvis människor och varelser som valt att leva utanför samhället. Mer än att beskrivningen av byn fick mig att visuallisera det som något likt staden Petra i Jordanien. En väldigt intressant plats. Alabaster berättar mer om väktarna, implantaten hur väktarna (tillfälligt) kan släcka orogenesi och hur deras knivar även dem stör ut origenesin. Den sistnämnda detaljen är kanske omöjlig att ta till sig utan att jämföra med Stålmannens ”kryptonit”. Här, långt bort från ordinarie samhälle har orogenerna också en helt annan position: här ses man inte som något ”knappt mänskligt” här är man i det ledande skiktet.

Damaya utforskar sin omgivning och framför allt en övergiven del av den byggnad som kallas ”Stora”. Och i centrum på denna byggnad – kanske är det bara väktarna som känner till det – finns en mystisk närvaro. Väktaren som griper Damaya (och hennes nyfunna icke-orogena vän) Binof på platsen kallar den bara ”den” och ”den” har tydligen förmågan att styra väktarna genom implantaten. Eller är implantaten en länk till ”den”? Och kanske är det nu vi får höra vad det är som pågår, varför det är just den här årstiden vi gör nedslag i… ”Återkomstens tid”. Är det så att skalven och ”årstiderna” alla är denna ”den” rör på sig, fjättrad och söker spränga sig loss?

”Den är arg.” Kvinnans röst blir ännu lägre, monoton, och Damaya inser att hon inte längre försöker undvika att någon hör henne. Väktaren talar annorlunda eftersom det inte är hennes röst. ”Arg och … rädd. Jag hör hur båda samlas, växer. Vreden och rädslan. Gör sig redo för återkomstens tid.” (Jemisin, 2015/2019)

Jag skall erkänna att jag nämner Binof kanske främst för att jag har på känn att vi kanske kommer få träffa henne igen om så kanske inte i den här boken. Och här får vi det bekräftat vad jag varit inne på tidigare: Damaya är Syenit. Och Syenit kommer bli Essun. Efter ”uppvaknandet” ute i arkipelagen. Är det vad vi har framför oss?

Delmål 10 (Kapitel 18 & 19).

Trots att jag fortfarande inte har riktigt grepp om vart vi är på väg så känns det nu tydligt att vi är på väg att avrunda. Essun introduceras, tillsammans med Tonkee och Hoa för en stad under jorden. Det känns också som om det är här som Essun och de andra kommer överleva årstiden. Eller om det inte är så att det är härifrån som man kommer göra något som återställer årstiden? Vi skall heller inte utesluta ”den” som vi träffade i förra delmålet.

Kapitlet med Syenit och Alabaster på ön kändes mindre intressant, dels så händer inte så mycket – mer än att jag tycker det känns som om Alabaster kommer stanna och Syenit bli Essun lämna Meov. (Kanske efter att barnet är fött?) Det faktum att båda antagligen ses om döda efter ”explosionen” i Allia kan förklara varför Essun (när vi träffade henne i första kapitlet) levt ett vanligt familjeliv.

Delmål 11 (Kapitel 20 & 21).

Två år har passerat, och Syenit lever i någon form av polyamoröst förhållande med Alabaster och Innon. Men framför allt så har Syenit tråkigt och vill ge sig ut på böljan blå och leka pirat. Det intressanta här är Alabaster som dels utöver känslomässig utpressning på Syenit samtidigt som han tidigare i boken erkänt att han har dussintalet barn han aldrig brytt sig om att kolla vad det hände med. Som väntat vinner hon, och som väntat så hamnar man utanför Allias kust. Det beskrivs som en vulkan eller krater där saker brinner fortfarande. Syenit kan inte låta bli att utöva viss orogenesi för att underlätta helningen och ingen lär trilla ur lässtolen att en väktare satt på lur. Annars var det intressanta att få lite mer bakgrund till hur jorden gick sönder första gången, och i det här kapitlet är det kanske första gången det slår mig: obeliskerna är kärnvapen. (Och Allia beskrivs ju i det närmaste som en bombkrater). Eller något ännu värre. Kanske var det bakgrunden till jordens undergång, kanske var det att jag nyligen såg om ”Bortom Apornas Planet”. Och visst tycker jag det låter som en efterkonstruktion att jordens undergång berodde på orogenerna – skulle snarare tro att de ko som en bieffekt av vad nu det var som fick jorden att spricka.

Tonkee visar sig vara Binof (sade ju att vi skulle träffa henne igen) och även Lerna från första kapitlet dyker upp. Alabaster har också visat sig tagit sin tillflyt till grottstaden – vad som hände deras son lär vi få veta de kommande kapitlen. Och så får vi veta vart storyn styr emot. Syenit/Essun kan inte bara kommunicera med obelisker, hon kan styra dem. Och jag har på känn att när prologen avslutas med att detta är sista gången jorden går under så handlar det nog om att efter den här årstiden kommer jorden äntligen börja läka på riktigt.

Nästa delmål kommer knyta ihop säcken, brädet kommer vara färdiguppställt och spelreglerna klara. Andra boken heter ”Obeliskporten” vi har varit där. I hjärtat av navet, där ondskan ruvar…

Delmål 12 (Kapitel 22 & 23).

I det sista delmålet får vi sålunda uppleva hur det gick till när Syenit lämnade Meov och blev Essun. Och det kommer med vissa överraskningar. Jag blev inte överraskad av väktarna, det spelades det upp till i förra delmålet. Men hur Alabaster gick under, man kan ju fundera vad stenätaren hade i baktankarna med att dra ned honom i stenen på det där viset. Och sista kapitlet förklarar det inte heller, mer än att jag får känslan av att Stenätarna uppenbarligen planerar något. Hoa säger sig ju ha hållit ett öga på Syenit/Essun ett tag. Den utökade versionen av sagan som Damaya en gång fick höra var också intressant. Och det förvånar mig inte att Senzederna har ”putsat till” sin egen insats i händelsen. Historien skrivs ju som bekant av segrarna. Och Korund dödas av Syenit under attacken, ett barn så mäktigt som han kan bara sluta där han utgör som minst hot: medvetslös i en nodstation.

I det sista kapitlet sammanfattas så vad som ligger framför oss: Alabaster vill av någon anledning göra skadan värre – något vi troligtvis kommer få reda på närmare varför i nästa bok. Under det här sista kapitlet slår det mig dessutom något annat: Alabaster och Anemon är de två figurerna vi möter i prologen, och Alabaster var antagligen den som sparkade igång den här årstiden som svept över oss. Trodde inte Essun att den kunde vara i tusentals år? Är det därför som Alabaster vill göra det värre: slita ut allt det onda så världen äntligen kan läka?

Sammanfattning.

På det hela taget var det en bra bok som en del tunga partier förblev en riktig bladvändare. Jag kämpade större delen av boken med att få ihop en helhetsbild av storyn och vad målet skulle vara. Men när jag tänker tillbaka på andra stora serier jag läst, favoriten ”Sagan om Drakens Återkomst” så var det heller inte direkt så at man fick profetian i handen under första kapitlet.

Orogenesin är som magi riktigt intressant, normalt så brukar ju magi vara en abstrakt kraft och ibland baserad på de fem elementen men här ges vi en förvånansvärt detaljerad bild av vad orogenesin är och vad krafterna kommer ifrån. Om man utgår från att den här serien (liksom Shannara) har stråk av post-apokalypsism över sig så är man ju vidare nyfiken på hur orogenesin uppkom och vad den kom ifrån. Jag står fast vid min tidigare teori om att den är en produkt/bieffekt av jordens ursprungliga fall snarare än vad som fick den att gå under (som gängse idé säger).

En del av mig var orolig att de klimat-inspirerade delarna skulle ta överhanden och storyn koka ned till ”vi måste ta hand om planeten”-propaganda men Jemesin styr skickligt undan från sådana idéer och presenterar världen som den är: trasig, känslig och döende. Och litar på att bilden i sig kommer tala för sig själv.

Jag kan inte tala för @kulturdasset, men jag ser fram emot att få läsa andra delen och få reda på vart Syenit tar vägen här näst.

Länkar.

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

Boken @ Goodreads.com.

"Lore" @ Svenska.se.

Petra_(stad) @ sv.wikipedia.org.

Kryptonit @ sv.wikipedia.org.

Fotnoter.

[1] ”Lore” för övrigt som finns i svenska språket (men då SAOB och inte SAOL), men få egentligen ”Lor” och betyder ”berättelse, historia; saga”. [2] ”The Wheel of Time” i engelskt original, skriven av Robert Jordan. [3] ”Planet of the Apes” i engelskt original, amerikansk film från 1968 som bygger på boken ”La planète des singes” av fransmannen Pierre Boulle (boken har aldrig översatts till svenska, skandal!).

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #n.k. jemisin #the broken earth #den söndrade Jorden #the fifth season #den femte årstiden #fantasy #us #2015 #se #2019

16 notes · View notes