Tumgik
#namnets
imsorryimlate · 1 year
Text
okej det här är vad jag ska ha
2 notes · View notes
utvarpcity · 2 years
Text
house music usually doesn’t do that well in eurovision (thankfully) so we’ll see how this goes
2 notes · View notes
goldencrownofsorro · 2 months
Text
Tumblr media
#15
0 notes
blissedel · 11 months
Text
Vem är Jesus?
Definitionen att namnet Jesus bara betyder Jesus är korrekt och bäst resoneras på det fysiska och språkliga planen. På det fysiska planet är namnet Jesus en ljudsekvens som människor har valt att använda för att referera till en specifik person. På det språkliga planet är definitionen av ett namn vanligtvis det ord eller ljud som används för att identifiera en individ eller ett objekt.
*
När det gäller surrealismer och overkligheter är det svårare att applicera dessa begrepp på definitionen av ett namn. Surrealism och overkligheter handlar oftast om att bryta mot de etablerade normerna och förväntningarna i verkligheten. Namn som Jesus har historisk och religiös betydelse för vissa människor, men det är inte nödvändigtvis kopplat till surrealistiska eller övernaturliga koncept.
På skalan för sannolikhet som definition för verklighet ligger definitionen av ett namn som Jesus högt eftersom det är ett etablerat och allmänt accepterat sätt att identifiera en specifik person inom kristendomen och även inom andra sammanhang. Det finns dock andra möjligheter och perspektiv när det gäller namn och deras betydelser, och dessa kan variera beroende på kulturella och språkliga kontexter. Så även om definitionen är högt sannolik som en vanligt accepterad betydelse för namnet Jesus, kan det finnas andra tolkningar och perspektiv att överväga.
* ändå, vem?
0 notes
analytically · 2 years
Text
boys n men i promise it is okay to cry and be 'weak' in fact it is good and healthy for you
girls n women i promise it is okay to be loud and assert yourself in fact it is good and healthy for you
1 note · View note
justforbooks · 7 months
Text
Tumblr media
The Nobel prize in literature has been awarded to 64-year-old Norwegian author Jon Fosse “for his innovative plays and prose which give voice to the unsayable”. His works include the Septology series of novels, Aliss at the Fire, Melancholy and A Shining.
“His huge oeuvre, spanning a variety of genres, comprises about 40 plays and a wealth of novels, poetry collections, essays, children’s books and translations,” said Anders Olsson, chairman of the Nobel committee for literature. “Fosse blends a rootedness in the language and nature of his Norwegian background with artistic techniques in the wake of modernism.”
“I am overwhelmed, and somewhat frightened. I see this as an award to the literature that first and foremost aims to be literature, without other considerations,” Fosse said in a statement.
He also told the Norwegian public broadcaster NRK that he was “surprised but also not” to have won. “I’ve been part of the discussion for 10 years and have more and less tentatively prepared myself that this could happen,” he said.
Jacques Testard, Fosse’s fiction publisher, said on hearing the news: “He is an exceptional writer, who has managed to find a totally unique way of writing fiction. As his Norwegian editor Cecilie Seiness put it recently in an interview: if you open any book by Jon and read a couple of lines, it couldn’t be written by anyone else.
“His fiction is incantatory, mystical, and rooted in the landscape of the western fjords where he grew up,” Testard added. “It’s very important to remember that he writes in Nynorsk or New Norwegian, a minority language in Norway, a political act in itself. He’s also an exceptional playwright and poet. He’s an incredible mind, and it couldn’t have happened to a nicer person.”
The Norwegian writer’s English translator Damion Searls said he is thrilled Fosse’s work will now find an even wider audience. “I first brought Fosse’s fiction into English almost 20 years ago. I read Melancholy in German and immediately felt that the work was brilliant and needed to be translated. I found an American publisher and a co-translator, and started learning Norwegian”, he told the Guardian. “I have since translated around 10 books of his, depending on how you count them, including a libretto, a play and a forthcoming children’s book.”
Though the author and translator mostly communicate via email and hadn’t met in person until the 2022 International Booker prize events in London, Searls considers Fosse a friend. “He is the same kind, wise, modest, friendly, supportive person over email as you would expect from his novels, and corresponding with him has always brought me the same kind of peace and serenity his novels so magically impart.”
Born in 1959 in Haugesund on the west coast of Norway, Fosse grew up in Strandebarm. Aged seven, he nearly died in an accident, which he said was “the most important experience” of his childhood and one that “created” him as an artist. In his adolescence, he aspired to be a rock guitarist, before turning his ambitions to writing.
His debut novel, Raudt, svart (Red, Black), was published in 1983. His first play to be performed, Og aldri skal vi skiljast (And Never Shall We Part), was staged at the National Theater in Bergen in 1994. Yet, the first play he wrote, Nokon kjem til å komme (Someone Is Going to Come), would lead to his breakthrough in 1999 when French director Claude Régy staged it in Nanterre.
Fosse went on to become the most-performed Norwegian playwright after Henrik Ibsen. He has written more than 30 plays, including Namnet (The Name), Vinter (Winter) and Ein sommars dag (A Summer’s Day). His longer works include the Septology trilogy, the third volume of which was shortlisted for the international Booker prize in 2022.
Septology, which Fosse started during a pause from playwriting and after converting to Catholicism in 2013, is about an ageing painter, Asle, living alone on the south-west coast of Norway and reflecting on his life. There in Bjørgvin lives another Asle, who is also a painter but struggles with alcohol. The doppelgangers are consumed by the same existential questions about death, faith and love.
In 1989, the same year that Fosse’s novel Naustet (“Boathouse”) came out, the writer taught the fellow Norwegian author Karl Ove Knausgård, who was a student at the Academy of Writing in Hordaland. “Fosse’s voice is unmistakable in whatever he writes, and is never anything if not present,” wrote Knausgård in 2019.
Fosse’s UK publisher is Fitzcarraldo Editions, which also publishes Annie Ernaux, the winner of the 2022 Nobel prize in literature. Fosse’s win marks the London-based independent publisher’s third win in five years: Olga Tokarczuk was made laureate in 2018. The prize was postponed and awarded in 2019 instead due to a sexual assault scandal involving the husband of one of the academy’s former members which led to several members resigning.
Fosse resides between Austria and Norway. He will receive the prize at a ceremony in Stockholm on 10 December. He will receive 11m SEK (£821,209), up from 10m SEK awarded last year.
Daily inspiration. Discover more photos at Just for Books…?
37 notes · View notes
weirdthoughtsandideas · 6 months
Text
Vad en avarage svenne tänker på när de hör namnet Eloise: Låten av Arvingarna
Jag när jag hör namnet Eloise:
24 notes · View notes
monokerus · 1 month
Text
Bara en sån där sista grej med folk av andra nationaliteter som reppar ett land: Anna Sahlene, Sandra Oxenryd och Victor Crone har alla reppat Estland. De är alla tre svenskar.
Helena Paparizou har reppat Grekland. Två gånger till och med. Vann ena gången.
Är rätt säker på att Cypern drog in en britt för några år sedan.
Vänta, vem var det San Marino släpade med sig, ehhhhh... jo, Flo-Rida. Namnet kanske hintar om vart han kommer ifrån.
Sen sist Schweiz gick och vann var det med en kanadensare. Hon blev ganska känd ett tag efter det. CELINE FUCKING DION Äh jag är ok med att reppas av norrbaggar, men det är kanske ändå liiiite synd att det händer året vi har ESC på hemmaplan
7 notes · View notes
svenskjavel · 5 months
Note
okej jag försöker verkligen komma ihåg namnet på något barnprogram jag minns att jag såg när jag var liten, så detta är mer folk som var födda på 2000-talet
det var typ om en elefant som var en rörmokare som kunde hoppa ner i avlopp för att ta sig till en stad som låg i avloppssystemet, tror borgmästaren hade en vattenkran som huvud
Jag kan personligen inte hjälpa dig men någon måste väl ha rätt VHS liggande hemma
12 notes · View notes
languagestoday · 5 months
Text
Tumblr media
Mor tala om, att för länge sedan så tog det eld i en kvarn i Klässbol. Det var på natten, så folk låg och sov. Då fick mjölnaren höra att någon ropa namnet på sig. Han var kvick upp och fick se att det brann, så så var det två små gubbar med röda pickelhuvor på huvudet, som hade så bråttom med att bära vatten och ösa på varmen.
Elden blev släckt. När han kom intill kvarnen, så såg han inte de små gubbarna men han förstod att de hjälpte till att släcka.
12 notes · View notes
alexbkrieger13 · 1 year
Note
Hahaha oh no, Guro the poor thing has given up on the English will get the pronounciation of her name correct. Her Chelsea team mates ask her every day how to say her first name but they just can't get it right 😭
https://www.expressen.se/tv/sport/fotboll/landslaget/forvirringen-kring-namnet-gett-upp/
The Confusion Around the Name: "Give Up"
Guro Reiten's language courses do not helpNorwegian star Guro Reiten has a difficult name to pronounce according to the English commentators, now she has given up trying to learn them.
35 notes · View notes
there-are-4-lights · 1 month
Text
Idag får vi inte glömma att fira våra segrar, systrar! För herregud vilken framgångsrik historia feminismen har varit de senaste sisådär 150 åren! Vi har erövrat så mycket: rösträtt, myndighet även som gift kvinna, rätt till högre utbildning, rätt till skilsmässa, rätt att vara vårdnadshavare för våra barn. Och fler generationer kvinnor fortsatte: rätt till abort, rätt till förskola.
Så är det färdigt nu? Har kvinnorörelsen varit så framgångsrik att den inte längre behövs, i alla fall inte i vårt land? Det verkar som om vissa resonerar så. I alla fall är två av de saker som det alltid har varit självklart att feminism handlar om inte längre självklara.
För det första: varför existerar överhuvudtaget feminismen? Svaret har tidigare varit: för att förbättra för gruppen kvinnor och motverka kvinnors samhälleliga underordning under män. Men det svaret är inte längre självklart. Det har blivit svårare att hävda att feminism är en teoribildning och en rörelse som fokuserar på just kvinnor, utan den ses allt oftare som en större rättviserörelse för alla underordnade grupper och inte primärt för gruppen kvinnor.
Så här skrev till exempel Elsa Kugelberg i Dagens nyheter i en runa över bell hooks: ”Feminism är ’motstånd mot förtryck’, där förtryck förstås som ’frånvaro av valmöjligheter’. De som säger sig se och kämpa mot förtryck måste börja med förtrycket där det är som starkast. En feminism värd namnet behöver koncentrera sig på samhällets mest utsatta: flyktingar, sexarbetare, hemlösa, transpersoner, funktionsnedsatta. Vad säger de? Vad skulle göra deras liv bättre, friare?”
För det andra: vi är inte längre överens om vad kön överhuvudtaget är, och därmed inte heller vad en kvinna är. Och kön har ju trots allt varit det som feminismen har byggt på eftersom patriarkatet bygger på det.
Fram till för bara något decennium sedan var vi tämligen överens om att kön är ett biologiskt faktum, man föds till flicka eller pojke. Och med det kommer en rad olika förväntningar på denna nya individ – förväntningar som vi kallar genus. Det får resultatet att flickiga pojkar och pojkaktiga flickor bestraffas. Men det får också konkreta resultat i lägre löner för kvinnor, sämre vård för den som specifikt handlar om kvinnor, såsom förlossningsvården, färre forskningsresurser till kvinnosjukdomar etcetera.
Men i och med den nya syn på kön som har växt fram inom transrättsrörelsen, och som nu till exempel RFSL står för, kan vi inte längre självklart utgå från denna syn på kön och genus. Enligt den nya teorin om kön har alla en inre könsidentitet som inte behöver sammanfalla med det biologiska kön som man har blivit, som de uttrycker det, ”tilldelad”. Vilket kön du tillhör bestämmer du själv; det beror på din egen känsla och visshet – din könsidentitet.
De här två uppfattningarna – att feminism bör vara en mer allmän kamp mot diskriminering och förtryck av alla grupper, oavsett grunden för denna diskriminering eller detta förtryck (det kan vara kön, hudfärg, kroppsfunktion, klass, sexualitet) samt uppfattningen att kön är en fråga som den enskilda individen själv bör få bestämma – gör att feminismen är förvirrad för tillfället.
Vilken är vår motståndare? Är det patriarkatet och sexismen, är det kapitalismen, rasismen, normen om heterosexualitet eller en viss uppfattning om vad kön är?
Och vilken är vår kamp? Är det en kamp för att befria oss från könsroller, en kamp mot mäns våld mot kvinnor, en kamp för lika lön för lika arbete? Eller är det en kamp mot alla former av underordning och mot en syn på kön som en fråga om biologi istället för den enskilda individens känsla? De här frågorna bör var och en av oss tänka igenom och ta ställning till.
För övrigt har jag varit i kontakt med vården på grund av en fraktur i foten. Räkningen kom igår: 300 kronor. Å, vad mycket vi får för skattepengarna!
2 notes · View notes
lagomarbast · 6 months
Text
I Sverige...
Halloween firas alltid den 31 oktober i USA och runtom i världen i samband med All Hallows Eve, vilket är dagen före allhelgonadagen, 1 november.
I Sverige firar man Halloween den 31 oktober, men alla helgons dag firas den första lördagen från 31 oktober och framåt, vilket innebär att en del blir osäkra på när man faktiskt ska fira Halloween i Sverige.
Att fira Halloween är ett relativt nytt fenomen i Sverige och tidigare har man endast firat alla helgons dag, vilket är en kyrklig högtid. Halloween å andra sidan har importerats från USA till Sverige och har växt i populäritet sedan 50-talet.
På senare år har Halloween i Sverige blivit en etablerad högtid med maskeradpartyn, bus eller godis och halloweendekorationer. Svenska Halloweenfester inträffar inte alltid just den 31 oktober, utan beror också på vilken veckodag det är, eftersom att Halloween inte är en röd dag.
Det råder ofta en förvirring bland svenska föräldrar när barnen ska gå bus eller godis. Svaret är heller inte lika klart som man kan hoppas på, utan i Sverige är det generellt accepterat att gå bus eller godis vid flera tillfällen.
Dels när Amerikanska Halloween den 31 Oktober och i samband med att alla helgons afton inträffar samt dagarna emellan. 
Halloweens ursprung anses gå tillbaka till Kelterna och festivalen Samhain, som firades på Irland och i Skottland. Även om dagens halloweenfirande har blivit amerikaniserat och kommersiellt, så dröjde det lång tid innan Halloween kom till Amerika. 
Halloweenfirandet tros ha kommit efter att miljontals Europeer migrerat till Amerika på 1800-talet. 
Det är bara julen som folk spenderar mer pengar på när det kommer till kommersiella högtider.
Bara i USA spenderar man över 9 miljarder varje år på dekorationer, presenter, halloweenkostymer och annat som tillhör firandet, vilket är ytterligare en intressant fakta om Halloween.
Den klassiska pumpalyktan, även känd som “Jack-o-Lantern” på engelska är en klassisk symbol för Halloween, men faktum är att ursprungligen gjorde man dessa av kålrot, potatis eller andra slags rotfrukter.
En tradition som går tillbaka till Samhainfestivalen och högtidens ursprung.
Kelterna klädde ofta upp sig i diverse djurskinn och djurhuvuden för att skrämma bort onda andar.
Denna tradition har fortsatt sedan dess i olika former. Kelterna trodde att de döda och levande kunde möta varandra under denna dag på året, så därför behövde man klä ut sig och mixa sig med de onda andarna för att undvika dem och andra spöken.
Bus eller Godis tror ha uppstått från en tradition som heter “Souling” där fattiga människor gick från dörr till dörr och knackade på hos rika personer för att be om så kallade “Soul Cakes” eller själkakor på svenska.
Detta är inget man gjort i Sverige, utan gjordes främst i Storbritannien. Denna tradition fortsatte sedan med barn som gick dörr till dörr för att be om mat, pengar, eller andra godsaker. 
På Irland och i Skottland hade man även en tradition att man skulle göra ett trick för personerna som öppnade dörren. Tricket kunde vara alltifrån dans, sång, eller citerande av en känd dikt. Efter tricket så delade man ut en liten belöning, varifrån namnet “Trick or Treat” kommer ifrån. 
Idag går barn bus eller godis uppklädda i Halloweenkostymer och frågar efter godis.
Orange är en vanlig färg under hösten så det är ganska logiskt att man inkluderat färgen när man ska fira Halloween. Den svarta färgen representerar ofta mörkret och onda krafter, vilket också är ett viktigt inslag under högtiden.
Om du är rädd för Halloween så är det möjligt att du lider av det som kallas för Samhainofobi.
Bål och ljus
Förr i tiden så brände man både grödor och ben från djur i stora eldar som offer till gudarna. Stora brinnande bål ansågs också ha kraften att hålla borta onda andar samtidigt som eldarna var ett sätt för att guida goda andar.
Halloweenfirande idag inkluderar sällan stora eldar, men det är vanligt att man tänder upp ljus och brinnande marschaller. 
Djurskinn och huvud bars av personer som deltog i de första firanden av Samhain enligt romerska återberättelser
Man tror att barriären mellan de döda och levande är som minst och till och med suddas ut under All Hallow’s Eve
Studier har visat att personer som deltar i Halloweenfiranden faktiskt blir en smula elakare. I samband med att man tar på sig Halloweenkostymer så blir det vanligare med dåligt uppförande eftersom att man blir mer anonym. Detsamma gäller för barn som i studierna påvisat att man uppvisat ett busigare beteende i samband med att man klätt ut sig för högtiden
Halloween är en förkortning av All Hallow’s Eve
Svarta katter, fladdermöss och spindlar är några av de vanligaste Halloweensymbolerna
Häxor sägs hålla viktiga möten under Halloween
Den största pumpan i världen vägde hela 693 kilo
Historiker uppskattar att uppkomsten av Halloween och det första firandet går tillbaka till cirka 4000 år före Kristus, vilket betyder att traditionen pågått i cirka 6000 år under olika former.
I Sverige började man dock inte fira Halloween förrän någon gång på 50-talet. Däremot har man firat alla helgons dag och alla själars dag sedan 1 november 1198. 
Halloween anses ha sitt ursprung ur den Keltiska festivalen Samhain i Irland och Skottland. Samhain firas den 31 oktober och markerar slutet på skördesäsongen och början på vintern.
Från början ansågs detta vara en hednisk festival och därför tog man tillfället i akt att föra hedningar och kristna närmre varandra. Inom Kristendomen firar man alla helgons dag, vilket inträffar dagen efter Halloween, som är samma dag som All Hallows Eve, även kallad All Saint’s Eve.
 I USA dekorerar så många som 86% av alla Amerikaner sina hem med halloweendekorationer i form av pumpor, spöken, spindelnät, häxor och andra symboler för halloween och ljus som tänds upp i samband med firandet.
Traditionen har spritt sig över hela världen idag, även om USA är känt för att ha det största Halloweenfirandet med flest dekorationer. Det är också populärt att gå på halloweenfester
Tumblr media
3 notes · View notes
indra69 · 5 months
Text
Tumblr media
Idag 25 november har Katarina och Katrin namnsdag. Förr användes det från tyskan inlånade uttrycket ”snälla Katarina” och ”snäll Katrin” om diarré. Ordet snäll har här den äldre betydelsen snabb och Katarina tros vara en ombildning av ordet katarr, som kommer av grekiskans ”katarrhein” och betyder flyta ned. ”Mörka natten mig förställer,  Och gör ängslan i min kropp:  Snäll-Cathrin hos mig ock gäller,  At jag är i ständigt lopp” skrev Olof von Dalin i sina ”Witterhets-arbeten, i bunden och obunden skrif-art” år 1743 KATRINPLOMMON kommer av det franska ”prune de S:te Cathérine” via tyskans ”Katharinenpflaume” och är uppkallat efter något av de helgon som bär namnet Cathérine. ”Ett regelbundet förtärande af frukt, särskildt katrinplommon, är en välkänd huskur mot förstoppning” 
2 notes · View notes
321agnes · 1 year
Text
Del två av våran gemensamma berättelse.
Jag står tyst i någon sekund för att processa situationen. Vad fan gjorde jag precis?
 “Ja, heeej”, säger jag och känner hur jag genast blir alldeles varm i ansiktet.
Jag tycker mig nästan kunna se hur det lyser rött mot hans vita t-shirt. Jag harklar mig och trevar med blicken runt i lokalen för att hitta något att prata om. Mina händer skakar och mina ben börjar ge vika. Det känns nästan som att jag ska svimma. Jag ser i ögonvrån hur grabben försöker läsa av mig. Färdar blicken över mitt ansikte, läser mitt kroppsspråk, följer blicken ner mot mina fötter och upp igen. Han fäster ögonen på boken i min hand.
 “Den där är riktigt bra.”
Jag tittar snabbt på boken och sedan på honom.
 “Ja, jo, det är den bästa”, svarar jag med darrande röst.
Ordet “nervös” står skrivet, med stora bokstäver, mitt på min panna. Det enda jag vill är att sjunka ner i marken och aldrig komma upp igen.
 “Nähä du! Den bästa är väl ändå Slaktarens brustna hjärta”
Hans lätta jargong lyfter en tyngd från mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lätta på min hållning och le av hans skämtsamma tonläge.
 “Den förmedlar ett budskap som ingen annan bok jag någonsin läst! Den säger så mycket utan att det behöver skrivas med ord.”, han tittar drömmande bort på ingenting och hans ögon gnistrar över hans passion till boken. Något med honom gör mig trygg i mig själv, jag känner mig plötsligt avspänd, obekymrad.
 “Jo visst, men den är ju inte alls lika spännande och den är fullproppad med oförståeliga metaforer.”, säger jag med stadig, kanske aningen spydig, röst.
Böcker är mitt ämne och jag tycker mig verka självsäker. Han verkar tycka detsamma och ler mot mig.
 “Oförståeliga och oförståeliga. Det handlar om hur man läser, och ser på saker. Och vilken intelligens nivå man är på förstås.”
Jag spärrar upp ögonen åt hans kommentar. Antydde han precis att jag är dum?! Vi stirrar på varandra under tystnad i några sekunder, innan vi båda brister ut i hejdlöst skratt. Jag skrattar så att jag får ont i magen, något jag inte gjort på länge. 
 “Så har du någonstans att vara just nu?”, frågar grabben när vi har skrattat klart.
 “Nej. Jag kom bara hit för att få boken signerad, men ja…”, jag vrider huvudet mot Paul som fortfarande masserar sin hand, obrydd av allt som händer runt honom.
 “Vill du ta en kopp kaffe? Jag vet ett schysst ställe.”
Jag kan inte rå för det, men hans erbjudande får min puls att öka.
 “Jättegärna”, svarar jag glatt, lite för glatt egentligen.
 “Men först måste jag veta vad du heter. Jag fikar inte med folk jag inte vet namnet på”
 “Frida. Jag heter Frida. Du då? Jag följer inte med killar jag inte vet namnet på”
Vi ler mot varandra och med den mest genuina och mjuka röst jag någonsin hört svarar han.
 “Gabriel”
 “Jag går och tar en till kopp”, säger Gabriel och reser sig upp.
Vi sitter i en soffa längst in i kaféet. Det är ett mysigt ställe med växter överallt. Personalen är väldigt trevlig och det märks att Gabriel är här ofta.
 “Synd det där med Paul. Han verkar mycket trevligare i intervjuer”, säger jag när Gabriel är tillbaka.
 “Ja, han kan ju bete sig sådär ibland. Det är så han är helt enkelt. Men han var mycket bättre på hans julföreläsning 2012.”
Jag tittar på honom en stund för att försöka förstå om han talar sanning.
“Näh, du ljuger.” säger jag.
“Va?”, säger Gabriel med ett förvirrat ansiktsuttryck.
“Det var ju bara 100 biljetter till den, jag stod i kö i flera månader!”, halvskriker jag och märker hur bordet bredvid oss kollar i våran riktning.
 “Jadu Frida, man får ju se till att vara ute i god tid om man vill träffa sin idol."
Jag slår näven i bordet.
 “Jag var ute så snabbt jag kunde!”
Gabriel skrattar med handen för munnen. Jag tittar med en sur blick på honom en stund innan jag också börjar skratta.
 “Vart bor du någonstans då?”, frågar Gabriel efter en stund och sneglar på min resväska.
Jag tar en klunk kaffe och svarar.
 "Robertsfors.”
Gabriel rynkar på ögonbrynen.
 "Robertsfors?"
 “Det ligger en bit utanför Umeå”
Gabriel rynkar på ögonbrynen igen.
 “Ligger inte det i typ Norrland?”
Jag skrattar och nickar. Alla är precis likadana, Norrland som Norrland.
 “Jag visste det! Man ser det på dig. Jag kan se renhornen under det krulliga håret!”
Jag ler stort och känner mig aningen generad. En liknelse till renar, alla är precis likadana. Men han är på något sätt inte som någon annan. Han lägger kommentarerna på ett charmigt sätt.
 “Okej men vad gör du där? Kan man liksom…bo där?”
Nu kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Han rodnar och ler lite smått. Jag ser att han är hundra procent seriös med sin fråga. Jag tar några djupa andetag.
 “Ja, ja man kan bo där. Jag bor i en etta. Ja, det finns lägenhetshus i Norrland.”
 “Jaha”, säger Gabriel och tar en klunk av sitt kaffe.
 “Men liksom, jobbar du med renskötsel?”
Jag skrattar så att jag inte kan andas. Gabriel skrattar också nu. Mest på grund av min reaktion, men det gör inget. Hans skratt ger mig fjärilar i magen och jag blir glad. Han skrattar med ett stort leende och hans smilgropar är tydligare än någonsin. Eller tydligare än någonsin sedan jag såg honom för första gången.
 “Nej, alla i Norrland äger inte renar.", säger jag och ler retsamt.
 “På dagtid jobbar jag på en bensinmack och på kvällen på en bar. Robbans läckra drinkar.”
 “Låter flott. Så du kan liksom mixa drinkar och grejer?”
 “Nja, jo, ja, typ. Jag kan vissa. Men jag serverar mest.”
 “Coolt. Men vad är ditt riktiga jobb? Ditt heltidsjobb.”
Nu är det min tur att rynka på ögonbrynen. Gabriel tar en klunk av sitt kaffe och kollar på mig med förväntansfull blick.
 “Jag har inga andra jobb. Båda är mitt heltidsjobb. Halvtid på bensinmacken och halvtid på baren.”
 “Men liksom, vad gör du egentligen?”
Jag försöker desperat förstå vad Gabriel menar så att jag inte sitter tyst allt för länge, men jag lyckas inte. Vad gör du egentligen? Vad menar han med det?
 “Jag gör inget annat.”
 “Så du gillar att serva bilister och servera drinkar?”, frågar Gabriel med viss förvåning.
 "Nej, det skulle jag väl inte säga. Jag skulle gärna göra något annat.”
 “Varför gör du inget annat då?”
Det verkar som att Gabriel verkligen inte förstår att jag jobbar på dessa ställen.
 “Själv skriver jag bokrecensioner.", fortsätter Gabriel.
Han verkar tro att ett jobb är en hobby. Som om mina jobb bara är något typ av extraknäck.
 “Det kan du väl inte få så mycket för?”, frågar jag och känner att frågan kan ha verkat dryg.
 “Några hundra i månaden.”, svarar Gabriel nonchalant.
Jag höjer på ögonbrynen.
 “Vart får du dina pengar ifrån?”
 “Mina föräldrar har bidragit till det mesta”
 “Så du liksom tjänar pengar på att läsa böcker och får resten av dina föräldrar?”
Gabriel rycker på axlarna.
 “Ja, typ så.”
9 notes · View notes
whitewaterpaper · 1 year
Text
DSJ3: ”Stenhimlen”.
Originaltitel: The Stone Sky. Serie: Den Söndrade Jorden (The Broken Earth #3).
Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.
Publicerad: 2017 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.
Tumblr media
Läses tillsammans med @kulturdasset​ i vår Läsecirkel.
Delmål 1 (Kapitel 0P–02).
Det första kapitlet gör ett bra jobb med att återintroducera läsaren till storyn utan att det känns som ett ”detta har hänt”-referat. Man glider lätt in i handlingen igen och påminns om viktiga detaljer.
Prologen är intressant, inblicken i den värld/era som skapade obeliskerna är intressant. Skall bli intressant att se om vi får göra fler besök i Syl Anagist. Jag hoppas det.
Essun och Hoa verkar utveckla samma synergi/förhållande som Alabaster och Anemon hade. Utväxlandet när Hoa äter Essuns förstenade arm känns nästan ritualistisk. Nassun och Stål kommer antagligen gå samma väg.
Samtidigt får vi följa efterspelet hos Nassun, och genom herre få en känsla av tiden som förflutit. Där tar vi vid i princip där obeliskporten slutar.
Vi får också möta de vetenskapsmänniskor som skapade obeliskerna. Och hänvisningen till en ”plutonisk motor” stärker de kopplingar jag gjorde till kärn-/atomkraft under de tidigare böckerna. Det stärker också bilden av att de var/är någon form av kraftkälla som missbrukats?
Inblicken i vad som måste vara orogenesins barndom är intressant och deras sätt att döpa sig stärker kopplingarna mellan orogener och stenätare. Är den ”revolution” det talas om det som leder till jordens nuvarande tillstånd? Blir vetenskapspersonerna vi möter här de första stenätarna? Jag tror det. Alabaster sade ju att många av dem varit med sedan före världens fall.
 Delmål 2 (Kapitel 03–04).
Essun försöker lappa ihop saker med Ykka, men den senare är inte så upprörd över vad som hände som Tonkee först fick oss att tro. Ykka är dock putt över att Essun egentligen aldrig bondad med den övriga kommen. Samtidigt som Ykka ger Rennanis-fångarna chansen att bli en del av kommen så närmar de sig en öken de måste korsa för att komma fram till staden Rennanis och där väntar nästa bekymmer: hur skall man få protein nog för att folket skall överleva? Allt verkar luta åt att man kan förvänta sig en viss kannibalism här innan det är klart.
Det är uppenbart att det väntas ett möte mellan Essun och Nassun – och en del av mig började misstänka att det skulle ske i Rennanis. Nu är jag inte så säker. Den stad som Stål pratar om kan mycket väl vara samma stad som Alabaster besökte med Anemon, den som även kallas ”kärnpunkten” och av det namnet att döma handlar det samtidigt om den stad vi besöker i forntiden ”Syl Anargist” efter mycket av det som slet världen itu verkar stamma från den staden.
”Syl Anagist”-rubrikerna verkar desstuom räkna ned till något. Med all säkerhet det som slog månen ut sin bana och skapade den 5e årstiden.
Det återstår att se huruvida personerna vi möter i staden (just nu) kommer visa sig vara orogener eller stenätare. Eller kanske – sett till den utveckling vi ser hos Alabaster, Essun och möjligen Nassun så kanske det inte är någon skillnad?
Inte mycket intressant sker Nassun under detta delmål – dock så är det kanske intressant med Shaffas bakgrundshistorik och hur han plötsligt fick instruktioner att lära upp orogener som kunde koppla upp sig mot obelisker (jag antar att det handlar om dem av dem som han förmågan att leda silvret/magin).
Så vad tror vi de här ”stationerna” som Stål pratar om är? Personligen tror jag på tåg- eller tunnelbana. Eller en avart av de bägge som växt fram senare i tidslinjen.
 Delmål 3 (Kapitel 05–06).
När Castrima beger sig in i stenskogen får sig Essun flera överraskningar: en är att hennes förmågor förändras och en annan att hon träffar en gammal vän/bekant från navet. ”Maxixe” från hennes tid som Damaya/novis där. Och det enda intressanta som händer är väl att han, och hans följare, erbjuder sig att ansluta sig till Castrima inklusive sitt eget (och deras nu avpolletterade rivalers) förråd.
Vi får reda på platsen som Nassun och Schaffa är på väg till, och lite börjar man misstänka att det handlar om Syl Anagist. Både av beskrivningen och det faktum att vi gör besök där redan. Jag har för mig att man talade om att ”uppskjutningsplattformen” låg under jord i ett av de tidigare kapitlen. Här får man för första gången bekräftat att det verkar handla om någon form av kärnkraft.
Scenen på museet är intressant, både att man redan i Syl Anargist verkat bygga vidare på gammal bortglömd teknik men också att de som byggde konstverket de beundrar var gruppen själva. Är det med andra ord någon form av tidsresa involverad?
 Delmål 4 (Kapitel 07–08).
Essun besöker Funna Månen och får reda på att hon numera kan titulera sig som änka, men också att Nassun lämnat stället med Schaffa. Intressant här att det inte är förräm nu som Essun inte ser att hon format Nassun till en kopia av sig själv, och det återstår att se vad Scaffas närvaro kommer göra för Nessun. Den kan både vara till godo och till ondo – klart är att det verkar som om både ”Stål” och Schaffa vill skydda Nassun mot den andre. Men är det så att det egentligen är Essun som kommer fungera som motpol?
I det här delmålet blir det också relativt uppenbart att Jemisin glömmer hålla isär magi och silver som begrepp. Nassun använder ibland begreppet ”magi” trots att det var något Alabaster sade till Essun och jag tror Essun omnämnt det som ”silvret” tidigare. Att uttrycket silver ”hittas på” av flera personer är inte så konstigt, för trots allt det grundar sig ju på utseendet. Men ”magi”? Jag fick intrycket av att det var ett gammalt bortglömt uttryck Alabaster plockade upp från stenätarna.
I den tredje djupdykningen i Syn Anagsit får vi reda på bakgrunden till staden, och hur stor den var. Och vi får lära känna Niesserna, det folkslag som lärde sig använda magin bäst och som ”stämmarna” är modellerade efter. Stigmat och anti-vågorna de möter på sin promenad har givetvis sin rot i författaren själv, jag uppskattar hur författaren väver in dess tyngd utan att det blir ”skriva på näsan” av det.
Avslutningsvis en intressant notering från vår käre innovatör Yaetr (som jag tror vi fått följa i varje kapitel denna bok hittills) om att årstiderna antagligen kommer oftare än vad som trotts och att orogenerna är de enda som stått mellan mänskligheten och total undergång.
Delmål 5 (Kapitel 09–10).
Intressant detalj som avslöjas om Danel, att hon egentligen är Lorist. Undrar om det kommer få bäring längre fram – är det hon som berättar? Jag har utgått från att det är Hoa som gör det, och mycket skvallrar om det, men nu börjar jag undra. Jag passar också på att minnas att Nassun, träffade en lorist innan årstiden och att hon hade viss önskan att bli en.
Jag ser det också som intressant att Essun, som tidigt i boken drevs helt av sitt sökande efter dottern, nu när hon verkar bestämt sig för att hålla sig på avstånd tappar verklighetsförankringen precis som Alabaster gjorde. Är det ett tecken på att hon genomgår samma förändring?
Nassun gör en resa genom jordens inre, och Schaffa genomgår ett elddop i ljuset från sin mästare. Det intressanta här är givetvis vad vi får veta om magin/silvret och hur man gick till ytterligheter för att pumpa upp den (precis som vi gör med olja). Och innan resan är slut har Schaffa gett sig av. Jag antar att det innebär att han är samma lallande galning som vi sett andra väktare utvecklas till – eller har han bara offrat ännu mer av sig själv för att skydda Nassun.
Vi får ytterligare ett nedstamp i Syn Anagist, det intressanta här är kanske de ursprungliga Niesserna finns kvar – som någon form ledare? Batterier? ”Stämmarna” gör hem och börjar planera – är det Syl Anagists fall som de tänker planera – och var det ett medvetet val att skjuta bort månen? Det skall bli väldigt intressant läsning framöver att se vad som pågick i huvudena när man gav jorden en 5e årstid avsedd att ta livet av mänskligheten.
 Delmål 6 (Kapitel 11–12).
Förklaringarna börjar dugga tätt och vi får i kölvattnet på att Castrima anländer till staden hur revan faktiskt ser ut. En mur av tusen vulkaner borde sannerligen vara en mäktig syn. Och berättaren lägger fram namnet ”Murens Årstid” som ett möjligt framtida namn på den här årstiden.
Essun och Ykka accepterar också att man även i framtiden antagligen kommer vara i behov av nodskötare (de där stackars utnyttjade orogenerna Alabaster introducerade oss till i första boken). Nu vet vi ju dessutom lite om vad trådstolarna ursprungligen var till, och vilket perverterat användande det här egentligen är.
Och Essun är på smällen. Big surprise där.
Beskrivningen av staden och dess statyer fick mig faktiskt att dra mig till minnes den fär scenen i Annihilation där man ser växtformationer som ser ut som människor. Troligtvis för att jag såg om filmen för inte så länge sedan.
Kul dessutom att Essun grälar lite med Syenit och Damaya inombords – det hade det gärna fått vara mer av.
Nu inser dessutom Essun att hon antagligen är på väg att förvandlas till en stenätare hon med. Intressant nog så är ju stenätarna en form av straff av Fader Jord. Innebär det att det kommer hända något med dem om Essun lyckas sätta tillbaka månen?
Staden Nassun kommer till (Kärnpunkten/Garant) är antagligen samma plats som Alabaster togs till av Antimon. Det är också den plats där man skapar väktare och där de senare spenderar årstiderna. Loigiskt, då kärnpunkten även var central när jorden rämnade första gången. Schaffa visar sig vara riktigt gammal – och Stål spekulerar i att han hållit sig mänsklig genom att på riktigt älska sina skyddslingar.
Här kan man ju stanna upp och fundera en stund över ett system som fruktar orogener – som ändock bara är människor men tydligen respekterar till viss del och är okej med varelser som är före detta människor och är tusen till tiotusentals år gamla och ständigt förlorar en del av sin mänsklighet. (Men det är ju också författarens avsikt: att få oss att se det bisarra i segregation och rasism).
Nåväl mycket riktigt skall det visa sig att de ”Niesser” som vi fått följa under ”Syl Anagist”-avsnitten också är de stenätare som är central nu i böckerna. Även det finns det en viss logik i – de hade sin hand i vad som skedde. Det var hur som helst en trevlig bekräftelse att få. Liksom att ingen av dem verkar ha placerat sig som staty någonstans och bara sett på medan tiden passerade. (Det finns ju en sådan karaktär i ”Arvet från Shannara”[1] vill jag minnas som levde som sten och slutade bry sig i vad som hände i omgivningarna ”för sten varar för evigt”).
Mycket får sin förklaring i ”Syl Anagist Noll”. Varför man slog månen ur sin bana, kriget mot fader jord och hur mycket av det som hände här gav upphov till de traditioner Essun och hennes medmänniskor fortfarande lever efter. Till och med drycken ”Säkra” nämns här som ”Sekere”. Och givetvis får vi nu äntligen reda på grunden i att man undviker att använda metall – även om kunskapen om varför man inte skall lita på metall i Essuns dagar edan länge verkar glömd.
Och med noteringen att loristerna är arvet efter Kelenlis (som ju togs ur projektet i sista stund) så känns Syl Anagist-avsnitten avrundade på ett bra sätt. Klart är dock att alla de här ruinerna man hittat är arv från Syl Anagist.
Fornot.
(Författare: Terry Brooks). Minns inte vilken av böckerna de besöker stenstaden nu, det är väl heller inte viktigt för kommentaren.
Delmål 7 (Kapitel 13–14, Coda).
En sak som slog mig spontant, i närheten av att Hoa passerar solen av Magi på vägen till kärnpunkten var att Tonkee faktiskt ”infekterades” av en metallflisa i bok två. Men visst var det så att man amputerade henne?
Schaffa vaknar, dock så verkar han stå under Fader Jords kontroll, och jag kan bara gissa mig till att det är ”den verklige Schaffa” som söker sig till trådstolen och får metallen bortplockad från sitt huvud. Det gör honom mänsklig, det gör honom döende och blir drivkraften Nessun behövde för att gå Ståls ärenden och förvandla mänskligheten till stenätare.
Nassun använder obeliskerna för att öppna obeliskporten, Essun använder väktarna för att stoppa henne. Det är skickligt här hur Jemesin ”rensar paletten” och öppnar för en nystart utan att det blir för dramatiskt. De väktare som finns kvar (skulle iaf tro att de tusental som Essun hittar i Garant är de flesta som finns) förvandlas till ädelsten under kampen med Nassun.
Och vi har ju vetat ett tag (minst sedan slutet på bok två) att Essun skulle sluta som en stenätare här, och jag borde egentligen inte vara förvånad över att Essun ger upp kampen mot Nassun för att skydda henne (och därmed öppna för Nassun att rädda världen).
Det är på det hela taget ett fint slut som upphör vid Nassuns ”ja” till Onyx-obelisken. Epilogen (”Coda”) där Hoa knyter ihop säcken med att berätta omförhandlingarna med Fader Jord, som mycket riktigt innebär ett slut på årstiderna, och hur hela den här berättelsen (och ”du”-perspektivet som jag älskat från första kapitlet) har varit Hoas sätt att få Stenätaren Essun att minnas vem hon var/är efter förvandlingen (vad kallade stämmarna det? ”Dekantering”?).
 Sammanfattning.
En bra avrundning på serien, och boken slutar väldigt bra, och det har kommer antagligen bli en av de där böckerna som, även om jag sällan läser om böcker idag, kommer ligga mig varmt om hjärtat. Inte minst för att den första delen i serien (”Den femte årstiden”) var den bok som verkligen fick mitt lässug återvända. Och det var dels för att böckerna är så snabla skickligt skrivna. Jag imponeras framför allt över hur Jemesin lyckas blanda magi och gammal teknologi med klimatkatastrofer, utanförskap och rasism utan att hon för den delen skriver läsaren på näsan med något av dem. Less is more som man brukar säga.
En del av mig hoppas att mer av Jemesin kommer ut på svenska. En större del av mig fruktar att jag kommer läsa hennes resterande böcker på engelska.
Avslutningsvis vill jag tacka @kulturdasset​ för ännu en trevlig rond i vår läsecirkel – och det gläder mig att vi tog oss igenom alla tre tillsammans trots att ”den femte årstiden” ursprungligen fick omdömet ”inte min kopp te” av Kulturdasset.
9 notes · View notes