psykotiskapsalmer

[psykotiskapsalmer]

Undvikande

Det var en gång en pojke, i en stor värld av osanning och bedragare, som inte kunde ljuga. Men pojken var smart, kompetent och resilient. Han klarade sig bra trots sitt utanförskap. Han tog till orda, använde nyanserad otydlighet och tidens grumlande kvalitéer till sitt försvar. Han såg på de andra excellenta lögnarna med frustration och sympati… Funderade på hur de klarade sig så dåligt i en värld så skräddarsydd för deras osanning. Han hjälpte till. Gav av sig själv. Motiverat i början. Sedan motvilligt. Tills förbittring och självhat sipprade in genom springorna. Han levde som att han älskade, utan att faktiskt erfara det. Han blev tröttare och tröttare på att bära lögnhalsarnas bördor. Till slut såg han inte kärleken än något annat än ändlös självuppoffring. Och han blev rädd och defensiv. Han skulle aldrig lyfta ett finger för någon annan av något annat skäl än viljande frivillighet! Så rädd för alla typer av medberoende att han, när en sanning en dag knackade på dörren och frågade om han ville känna henne, bad henne att vända om och rädda sig själv... Och han funderade över sin ensamhet & bristande gemensamhet. Men såg förstås inte att där andra ljög för varandra, ljög han för sig själv. 

#saga #dikt

[psykotiskapsalmer]

Att älska en kvinna

Är ömt

Det är att läsa varandras läppar

att blåsa på varandras sår

att plocka blommor till köket

och besöka Paris

att meditera tillsammans

och fläta varandras hår 

det är att tänka högt

och sjunga för varandra

be en bön för den andra, även om ingen tror

#dikt #kärlek

[psykotiskapsalmer]

att ge upp

du blev lärare som en uppoffringen,

för att rättfärdiga din existens, för att rättfärdiga njutningen- men främst för att rättfärdiga varje negativ poäng av varje ond handling du utfört frivilligt ovetandes eller genom att ignorera det bättre, svårare handlingsalternativet, 

för att vid dödens stund, nej- livets sista zeptosekund, 

möta Gud; 

det samlade kosmos, universum, oändligheten, som det är- överallt och närsomhelst där kunskapen om allting blir levd och erfarad, genom dig, såsom genom alla människor, allt liv och alla skakande vågor av energi

och för att vid realisationen om valmöjligheten- återigen välja återfödelsen, för njutningen att lära på nytt,

elev, deltagande i kosmisk artificiell intelligens, 

men du intar döden och ovetandet; genom tystnad, meditation & avlägsenhet 

och inväntar brutus, inväntar Longinus - inväntar den finala dödsstöten av barmhärtighet, 

sedan intar du livet; i rytmisk dans till taktfull musik, i en omsorgsfullt rullad och delad spliff, i nålen och smärtan där bläcket blir till konst på huden, i maten som modifierats i 10 000 år och av tusentals kulturer till extatiska smaker, i närheten av solens och älskades kropps värme, i nyfikenheten på nya människor och nytt lära-

som ett barn så sträcker du dig efter närmsta verktyg, skriket sedan språket, för att relatera din existens till de övriga tänkande, och vad vet du?, lilla fjunet, lilla solipsist,-  vad vet du om objektpermanens - innan du förstått att förgänglighet ska förträngas genom förvanskande illusioner. Vad vet du? när du fortfarande erfarar varje blinkning som en koma, varje sömn; som en död.

så-ja, du är förlåten. 

I livets sista zeptosekund, likväl som vid ditt första skri och vid varje av alla miljarder blinkningar. 

#saga #dikt #jag #utvalddikt

[psykotiskapsalmer]

Om du hade mött mig på sommaren

Om du hade mött mig på sommaren- 

hade jag bjudit ut dig till middag och några ljumma öl i den avtagande varma eftermiddagssolen, 

vi hade ätit något av det finare slaget, du hade suttit försjunken i tankar i stolen, kanske hade fyrisån brusat i bakgrunden, kanske hade tången hunnit sprida sin markör. 

Vi hade suttit kvar på restaurangen ända tills sent, trots att solen börjat sjunka, varför inte en till - det ska väl nog funka. 

Om du hade mött mig på sommaren- 

hade jag bjudit med dig ut i skogen. 

Kanske hade vi varit på jakt efter stenar, sagt vad vi menar

Kanske hade vi gått på en promenad, bara för att, 

pallat några äpplen, kanske några blåbär, eller vem vet- en tratt! 

Vi hade suttit i gräset tillsammans. I skuggan såklart, ingen av oss är idioter. 

Vi hade läst bredvid varandra, jag; någon sci-fi, & bubblat inför att återberätta dess socio-politiska traditioner. 

Du hade läst högt för mig, kanske din egna poesi, 

eller någon annans- någon vars röst du kände igen dig i. 

Vi hade legat på röd och vit-randig picknickfilt, 

Du hade viftats med flugorna,-  du hade mumlat genant.  

Jag hade lekt med myrorna och förundrat kollat på. 

Sen hade jag packat upp solskyddsfaktorn från innerfacket, det måste ju på. 

Du hade smörjt in min varma nässpets, dragit tillbaka din keps, jag hade kollat dig i pannan.

Om du hade mött mig på sommaren- 

hade jag lagat mat för dig.

Du hade uppskattat gesten, lovat att återgälda mig sen. 

Sedan jordgubbar, hallon, kaka- ja, till och med björnbär hade du fått smaka. 

Iste, sangria och lemonad. Dill och gräslök, morot och potatisskal. Solnedgången hade lyst i maskrosgul. - Just här och nu är livet kul- 

Marknad, kvällsdopp och botaniska trädgårdar, 

själen vågar bäras mitt på bröstet runt sådant allt detta som vårdar. 

Om du hade mött mig på sommaren- 

hade jag blundat till solen. 

#långdikt #sommar #kärlek #dikt

[psykotiskapsalmer]

osäker

Så många gånger har jag nåt på känn

intuition & magkänsla helt på spänn

 men språket sviker

känslan vägrar ordna sig i ord och repliker

så puttrar det i mig- skvälper, skaver och stör

jag intellektualiserar, funderar och jämför

#kortdikt #dikt #jag

[psykotiskapsalmer]

Föredetta

När jag frågade om dina föredettingar ville jag veta

Vilken typ av personer du varit med, 

vad du hade testat, vad du hade gillat, 

vad som fick dig förälskad. 

Men istället sa du 

vad som var främmande med dem du älskat, 

vad de hade lärt dig, 

vad de hade fått dig att upptäcka hos dig själv. 

Det kändes trångt i bröstet. 

Var jag bara ytterligare en i kedjan 

av personer du nyttjat för självutveckling?

en som inte ens benämndes vid namn, 

en personlös, känslölös, intresselös ingen- 

som funnits till 

för att du skulle lära och upptäcka. 

Det visade sig sen, att det var så det var. 

Så jag gjorde detsamma. 

Jag lämnade. Gjorde dig namnlös, 

personlös, känslolös och intresselös

-en figur som fanns till för att jag skulle lära mig

vad jag vill ha och inte, 

vad det innebär att säga “nog nu”, 

vad som var främmande med den jag älskat.

#dikt #relationer

[psykotiskapsalmer]

Barnfri

Jag har mig själv att uppfostra, 

upplyfta, lära, utveckla, mogna. 

Jag tror det tar hela livet. 

Livet som jag lever för mig själv. 

Du frågar om jag vill föda, 

om jag vill slita upp mitt underliv, 

för sömnlösa nätter och diarréblöjor. 

Men jag förlöser hellre min egen själ. 

Vid det här laget, full av substans, riktigt rejäl

Gräver där jag står hellre än sår. 

Jag är och jag blir, tar och jag får. 

#kortdikt #jag #dikt #reflektioner

[psykotiskapsalmer]

Inget spelar roll

Inget spelar roll. 

Inget spelar roll.

Inget spelar roll mumlar jag för mig själv

medan tårar rinner nedför en leende mungipa

För något som inte spelar roll

känns det ofantligt roll-spelande,

essentiellt och levande

#kortdikt #dikt #jag

[psykotiskapsalmer]

Tröttnat igen

Jag tröttnar så fort på min spegelbild. 

Återigen känns den tråkig och mild. 

Så trist, jag har blivit van, 

trött på detta ansikte av slentrian. 

Lipar och grimaserar, 

det gör detsamma. 

Jag vill se mig själv och känna det flamma, 

känna en låga, en förmåga, 

en sexigt ställd fråga. 

Vem är hon?

Jomen visst, det är jag. 

Trevligt o råkas och goddag!

Vill se mig själv växande, blivande, förnyad.

Snart dags för kremering- fuck it! 

Låt mig skaffa ny tatuering, nytt hår och ny dekor, 

nya glasögon och nya kläder för nya väder. 

Nytt smink och nya skor 

för att representera hur snabbt jag expanderar och gror! 

Klär mig i helt ny karaktär, 

jag blir och jag är helt jävla extraordinär. 

Jag tar en ny form varje år, 

kan vá riktigt svår, på så sätt 

aldrig helt igenkännbar 

men alltid lika underbar. 

Tröttnar snabbt igen. 

Nytt skal, ny frosting 

Men trots det- tro det eller ej

Helt jävla likadan.  

Som förut. 

Och som alla andra.

#dikt #jag #utvalddikt #reflektioner

[psykotiskapsalmer]

Karmisk kamrat

Vi var magnetiska. 

Attraherande. 

Avståndstagande.

Du fisk, jag våg, 

upp och ner, 

jag fjärran, du nära, 

du tagen, jag fångad.

Du förändrades av mig, 

jag önskade att du hade förändrats för mig. 

Jag bekräftade, in i minsta detalj – 

det bästa och ditt allra värsta. 

Förgäves? Bara i en stund. 

Fortsättning följer. 

Vi minns och vi bär. 

Vi ger frukt och födsel än. 

Men med minnet tydligt. 

Desto längre ifrån, ju större kollision, 

ju härligare explosion. 

#kortdikt #dikt #relationer

[psykotiskapsalmer]

Enig enlighet

Jag funderar på framtiden. 

Yrkessam eller arbetslös, 

examinerad eller konstnär. 

Jag vill ta hand om mig själv, 

och världen på samma gång. 

I ett andetag. 

Med samma gestikulering. 

Enat. Med flera’t. 

#kortdikt #dikt #jag

[psykotiskapsalmer]

Imperfekt och självkär

Hon är vetskapen att jag är allt det jag fruktar. Jag är rädsla, oro och undvikande. Jag är självupptagen, otillgänglig, nonchalant och ointresserad av andra människor. Jag är domare, moralisk härskare, martyr, det dåliga samvetet och hycklaren. Jag är min egen värsta fiende, käppen i hjulet och desertören som först placerar käppen där. Jag är både offer och upprätthållare av mina egna förtryckande beteenden, tankebanor och relationsmönster. Jag är omedgörlig, oanpassningsbar, den med pinnen i röven, den jäveln. Den som är den.  

#dikt #jag #reflektioner

[psykotiskapsalmer]

Väggar som pratar med väggar

Jag är trött på själviskt samtalande

vill inte höra om ditt jobb, ditt barn, 

din semester eller senaste fester. 

Ställer ändå en följdfråga och ler

“hur kändes det?”, “berätta mer”. 

Hoppas du förstår och ser,

att de är en tjänst jag gör

genom att lyssna och ge gehör

att jag inte bryr mig, 

men vet att du gör. 

Men den tanken har inte slagit dig. 

Som det mesta, för meta, 

det flyger över ditt huvud. 

Självupptagen, så uppe i dig, så tagen i dig själv. 

Åh, så behagligt med ett lyssnande öra!

Omedveten om att det är ett jobb, en tjänst, ett jävla göra. 

Så skönt för dig att få lyfta, lufta, 

uttrycka, bearbeta, sätta ord på

säga säga säga,

säga dig själv till existens. 

Externalisera dig själv. 

Helt utan kärna. Förlägger allt det interna. 

Du håller låda, 

monologer i minuter – ja varför inte timmar 

jag slutade lyssna, hjälp, jag tror jag svimmar!

Tills du är så van vid ljudet av din egna röst

att det blir din enda tröst. 

att du förlorat hemmet i ditt eget bröst. 

Du märker inte längre när du avbryter

märker inte hur en viskning ofta ryter 

i en vädjan,

den trevligaste formen av HÅLL KÄFT

ingen vill va din obetalda terapeut. 

Eller,

ställ en fråga och våga, 

håll in dig själv. 

Ge tid till eftertanke, täpp till din holk, 

prata med och inte på folk. 

Svälter du utan uppmärksamhet?

Vari finns din identitet? 

Blir du stissig utan nickningar och instämmanden?

Oförmågen att bekräfta din egen person.  

Jag hade tagit det som en personlig lektion…

Visst kan du snacka! Men

så liten,

så ensamt.

Till och med

pinsamt.  

Ja och jo,

jag låter väl dig hållas då. 

“Jaså?”, “Visst är det så”, “Hej och hå och apropå”

Är väl snäll då, 

startar samtal, till och med på eget bevåg

låtsas delta i din ensidiga dialog.

#långdikt #dikt #utvalddikt #reflektioner

[psykotiskapsalmer]

#bilddikt #dikt

[psykotiskapsalmer]

#bilddikt #dikt

[psykotiskapsalmer]

Sommarsolstånd och skuggjag

ÅRETS LÄNGSTA DAG. DÄR STÅR DU OCH HÄR STÅR JAG. VAD MER FINNS ATT SÄGA? Jo, att solen smeker, trummor ekar, vi har grillkorv att steka – se!, barn som leka. JAG HAR HÄNGT LÖS, I MÅNADER AV MÖRKER OCH LEDA. Men med solens inträde och sveda lämnar orden mig utan mening och tankar att utreda. Återigen flödar tillgivenheten genom och emellan, tacksamheten alltigenom, och jag åker slalom mellan kärleksdeklaration och skön, lat deflation, stönar över en bit vattenmelon. Skriker till Håkan igen, gör en solhälsning i gräset, snor en blomsterkrona, sänder molnen en bön om regn, får ont i ansiktet av alla flin, gråter över alla vackra bin, med en lååång jävla stubin

det är lugnt, ALLT ÄR FÖRLÅTET. Inget agg och ingen irritation. Inget är personligt. Vi behöver inte vara överens, och inte heller friktion. Bara unika båtar som passerar i natten. Inget mera, inga flera.

Men jag undrar.. Varför är lidandet poesins näring? Denna dikt är helt utan charm, tråkigt fri från ångestens larm. För jag njuter igen av små vardagliga ting, det lilla runtomkring, de små “bara” och spontana “varför inte?”. Flyyyyger på löpbandet med lätta steg, plötsligt hög på ett berg jag besteg, säger all sanning palla va feg, fast lite feg ändå

den där gången då jag borde sagt, men teg. Fast, det är lugnt. Min livsväg vecklar ut sig som en loppa jag önskar ibland att jag vågade ta steget och hoppa, trotsa förutbestämd-heten med en spottlotska, men det finns något där som vill stoppa, en eftertanke, en tuff fasad över ängslan att floppa. Tro mig, jag vill. Men jag vill inte illa nog. Jag tror fortfarande inte att kapacitet kontrar vilja Vill du så kan du. Och jag vill inte ta steget. Vill inte forcera, inte förändra någon, något, stort eller smått Det ÄR som det ÄR. Det är något jag landar i. Mjukt och utan självhat, ömkan och otillräcklighet, inte som du- som inte än vet vad du vet. Som flytt upp på en gren för att avvakta, Akta akta akta! – så jävla feg! Igen. Knappt med dig själv ens en gång, med tanke helt sned. Jag är inte den som väntar på napp, jag är den som fortsätter simma I varje minut, varje timma, Hinner du inte med blir du lämnad kvar Skynda, om du vill ha mina svar. Jag är inte den som väntar, Jag är den som blir väntad på, efterlängtad, eftersökt, Tills det plötsligt är försent. Håll i hatten. En båt som passerar en annan passerar sällan igen. Vad ville jag med dethär? Jag är här för att leva, Positionera. Inte Vakta, avvakta, vänta in. Gör det du vill eller försvinn! Du är en jävla fegis Lika väl som jag. Tro inte att du får glömma att DU HAR GJORT DETHÄR MOT DIG SJÄLV.

#långdikt #dikt

[psykotiskapsalmer]

Metaboliserar livet

Metaboliserar livet. Intar, känner, smälter, omformulerar, omstrukturerar. Jag förvandlar frukost till morgonpromenad, kaffe till tankeverksamhet, intryck till erfarenhet, solstrålar till brun-fräknig hud, luftvibrationer till ljud, saltade västkustchips blir till svett och omelett till fett. Jag gör kärlek av närhet & smek, lärdom av svek, sensmoral av sorg.

Jag är för att jag gör. En stor bearbetande dator. En ändlöst tuggande ko. NOMNOMNOM- kom in i min mun, ner i min brunn. Låt mig smälta dig med. Låt mig göra erfarenhet av dig, tacksamhet av dig. Låt mig spegla dig, reflektera dig, omfördela dig. Gör detsamma med mig. Känn mig, smält mig, omformulera mig. Häll din energi över mig och se vad jag förvandlar den till! Jag är en magiker av rang, simsalabang. Det räcker inte med brödsmulor; ge mig trerätters! och mer ändå – så ska jag ge dig en show – det kan du lita på. Jag har ingenting att ge, men jag är inte en tjuv – jag är reformator, konverterare, en återvinning och adaptor. Jag kan visa dig dig, genom nya ögon. Jag kan känna dig, smälta dig, omformulera dig. En översättare som lämnar dig lättare och mättare på samma gång. Tål du? Kom igen, det blir kul! Inget är beständigt. Lär dig att förlora,

#långdikt #dikt