#ben dova

[travsd]

Ben Dova: The Vaudevillian Who Survived The Hindenburg

March 14 was the birthday of Joseph Anthony Spah (1905-86), professionally known as “Ben Dova”. Spah was 17 when he immigrated to the U.S. from his native Alsace-Lorraine in 1922. A circus performer since childhood, he became a comic acrobat on the American vaudeville circuits. In his act he played a drunken swell who would teeter dangerously around the stage, constantly on the verge of falling,…

View On WordPress

#acrobat #actor #Ben Dova #disaster #German #Hindenburg #Joseph Anthony Spah #lamp post #lampost #survivor

[radiodark]

Was reading about old sideshow acts and stumbled across this video, and found that contortionist and acrobat Ben Dova survived the Hindenburg accident- from wikipedia:

"When passenger Joseph Späh [de], a vaudeville comic acrobat, billed as Ben Dova, saw the first sign of trouble he smashed the window with his movie camera with which he had been filming the landing (the film survived the disaster). As the ship neared the ground he lowered himself out the window and hung onto the window ledge, letting go when the ship was perhaps 20 feet (6.1 m) above the ground. His acrobat's instincts kicked in, and Späh kept his feet under him and attempted to do a safety roll when he landed. He injured his ankle nonetheless, and was dazedly crawling away when a member of the ground crew came up, slung the diminutive Späh under one arm, and ran him clear of the fire."

oh my gosh

Footage from his camera can be found here:

#ben dova #contortionist #sideshow #acrobat #1933 #Youtube #hindenburg

[kinonostalgie]

Der Marathon-Mann (Marathon Man) ; Thriller ; USA ; 1976 ; FA ; Regie: John Schlesinger ; Drehbuch: William Goldman ; Produktion: Sidney Beckerman, Robert Evans für Robert Evans Company und Paramount Pictures ; Musik: Michael Small ; Kamera: Conrad L. Hall ; Schnitt:Jim Clark ; Darsteller: Dustin Hoffman, Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Marthe Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lou Gilbert, Jacques Marin, James Wing Woo

Bemerkenswerter Soundtrack von Michael Small !

#70s kino programm

[thepeachyboysbitcx]

my fat huge baga cheeepzzzz @therealkarrystyles

ben-dova

#uk vx tha worlds #Youtube

[bulkbinbox]

contorcionista, ben dova

#contorcionista #ben dova

[fashionbooksmilano]

Carlo Nangeroni

opere anni ’80 - 2002

Fondazione Stelline, Milano 2002, 64 pagine,  39 tavole a colori a piena pagina, brossura, 24x32 cm.

testo di Alberto Veca,  fotografie di Foto Marchese

euro 25,00

email if you want to buy :[email protected]

Catalogo mostra Fondazione Stelline, Sala del Collezionista, dal 15 maggio 2002

Nato a New York nel 1922 da genitori italiani emigrati negli Stati Uniti, dove vive i primi anni della sua infanzia, Carlo Nangeroni si trasferisce a Milano nel 1926 per compiere gli studi. Tra il 1938 e il 1942 frequenta la Scuola Superiore di Arte Cristiana Beato Angelico di Milano e, contemporaneamente, i corsi serali di pittura dell’Accademia di Brera tenuti da Mauro Reggiani, che nel 1934 fu firmatario del primo manifesto dell’arte astratta italiana. Nel 1946 ritorna a New York per rimanervi fino al 1958. Gli anni del soggiorno newyorchese sono forieri d’incontri con gli artisti come Fitz Glarner, Oscar Kokoshka, Conrad Marca-Relli, Philip Guston, Willelm De Kooning, Jackson Pollock, Franz Kline e soprattutto Alexander Archipenko, del cui studio è un assiduo frequentatore. Dal 1951 al 1958, inoltre, lavora per la N.B.C. curando le scenografie di spettacoli teatrali e opere liriche e nel frattempo continua a dipingere, influenzato dai modi dell’Action Painting. Con il suo ritorno a Milano nel 1958 il suo linguaggio, a contatto con Fontana, Dova, Scanavino e altri concretisti italiani, s’indirizza verso una grammatica più icastica e costruttiva, composta di figure astratte elementari composte in modulazioni ritmiche, ondulatorie, seriali in cui si fondono luce, colore e musicalità. Le iterazioni ritmico-armoniche delle sue geometrie si trasformano ben presto in diagrammi popolati di figure circolari, strutture in cui le circonferenze, irretite in una razionale griglia cartesiana, diventano vocaboli basilari della sua pittura.

17/03/22

orders to:     [email protected]

ordini a:        [email protected]

twitter:@fashionbooksmi

instagram:         fashionbooksmilano, designbooksmilano tumblr:                fashionbooksmilano, designbooksmilano

#Carlo Nangeroni #Art exhibition catalogue #Fondazione Stelline Milano 2002 #italian art #contemporary art #abstract art #art books #fashionbooksmilano

[celestica-1988]

Più di una volta, durante le sue peregrinazioni attraverso il parco, Elizabeth incontrò inaspettatamente Mr Darcy. Le parve un colpo di sfortuna che egli si spingesse dove non si spingeva nessun altro e, onde impedire che la cosa avesse a ripetersi, si premurò d'informarlo subito che quel luogo era il suo rifugio preferito. Fu ben strano dunque che potesse accadere una seconda volta! Eppure accadde, e ci fu persino una terza volta. Dova trattarsi di un'ostinazione maligna, o di una volontaria penitenza, perché in quelle occasioni non ci si limitò a poche domande di cortesia seguite da un silenzio imbarazzato per poi separarsi, ma egli ritenne addirittura necessario ritornare sui suoi passi ed accompagnarla. Mr Darcy non parlava mai molto; quanto ad Elizabeth, si curava ben poco di fre conversazione o di  starlo ad ascoltare; ma nel corso del loro terzo incontro rimase colpita al sentirsi porre una serie di domande strane e sconclusionate: se le piaceva stare ad Hunsford, se amava le passeggiate solitarie, che ne pensava della felicità di Mr e Mrs Collins; e quando si  venne a parlare di Villa Rosings, che Elizabeth non conosceva perfettamente, le diede l'impressione di credere che, quando fosse tornata nel Kent, sarebbe venuta a stare lì. Le sue parole parevano sottointenderlo. Che pensasse al Colonnello Fitzwilliam? Se intendeva dire qualcosa, c'era da supporre che volesse alludere a probabili sviluppi in quella direzione. La cosa la preoccupò un poco, e fu be lieta di trovarsi al cancello della palizzata antistante la casa parrocchiale.

Orgoglio e pregiudizio, Jane Austen

#frasi #frasi tumblr #frasi belle #orgoglio e pregiudizio #jane austen

[lanaturnerhascollapsed]

Photoplay, November 1939

#douglas leigh #bill robinson #bobby clark #ben dova #magazine: photoplay #year: 1939 #decade: 1930s #type: gossip items and anecdotes #writer: cal york #ph vol. 53 no. 11

[ofeliamalin]

17 januari 2020

När jag var tolv läste jag vindsträdgården för första gången. Jag minns hur jag grät. Jag minns hur jag inte kunde slitas från boken utan att känna att Cathy och hennes syskon satt inlåsta på vinden någonstans i Virginia, fast i tid och rum.

Vid andra boken, eller var det den tredje? miste jag greppet. Karaktärerna slog inte hemma hos mig så som vid första boken, första andetaget. Jag lät Cathy och hennes bror leva kvar utan ett slut. Och så lät jag det vara.

Jag återvände till vindsträdgården häromdagen. Samma dova oro jag en gång känt smög sig på.

Du ser, Foxworth hall kommer alltid ligga på kullen utanför mitt sovrumsfönster. Som när jag var tolv, som när jag var tjugo.

En familjär känsla överrumplade mig, något jag inte känt på väldigt många år. Men ändå något så evigt ekande i mina ådror. Doften av gamla böcker, pappersblommorna på vinden och förräderi.

”Jag var äldre än bergen utanför. visdomen ifrån vinden fanns i mina ben, inristat på min hjärna, en del av mitt kött.”

- Ofelia Malin (samlade verk)

[adrianomontanaroalessandria]

Referendum ed elezioni del 20 e 21 settembre: come si vota e dova si vota in Piemonte

Domenica 20 settembre e lunedì 21 settembre i cittadini italiani saranno chiamati alle urne per esprimere la loro preferenza sulla revisione della costituzione che sancirebbe il taglio dei parlamentari. Oltre al referendum in Piemonte vi saranno le elezioni per il rinnovo dei consigli comunali di ben 71 comuni. 14 saranno i comuni in provincia di … Leggi tutto L'articolo Referendum ed... Per il contenuto completo visitate il sito https://ift.tt/1tIiUMZ

da Quotidiano Piemontese - Home Page https://ift.tt/2FDRqFQ via Adriano Montanaro - Alessandria

#IFTTT #Quotidiano Piemontese - Home Page #adriano montanaro #alessandria

[italianaradio]

Mandy Moore: 10 cose che non sai sull’attrice

Nuovo post su italianaradio https://www.italianaradio.it/index.php/mandy-moore-10-cose-che-non-sai-sullattrice/

Mandy Moore: 10 cose che non sai sull’attrice

Mandy Moore: 10 cose che non sai sull’attrice

Mandy Moore: 10 cose che non sai sull’attrice

Dopo una lunga carriera al cinema, iniziata nei primi anni del 2000, l’attrice Mandy Moore si è resa celebre grazie alla serie This Is Us. Negli ha più volte dato prova della sua versatilità, recitando in generi diversi e ricoprendo ruoli ogni volta ben distanti gli uni dagli altri. Così facendo ha potuto conquistare un ampio pubblico, ricevendo lodi per il suo lavoro in più occasioni.

Ecco 10 cose che non sai di Mandy Moore.

Mandy Moore: i suoi film

1. Ha recitato in celebri lungometraggi. L’attrice esordisce al cinema recitando in Pretty Princess (2001), recitando al fianco di Anne Hathaway. Successivamente prende parte a film come I passi dell’amore (2002), Tutto quello che voglio (2002), Amori in corsa (2004), Striscia, una zebra alla riscossa (2005), Romance & Cigarettes (2005), American Dreamz (2006), Southland Tales – Così finisce il mondo (2006), Dedication (2007), Perché te lo dice mamma (2007) e Licenza di matrimonio (2007). Negli ultimi anni l’attrice si è dedicata prevalentemente alla televisione, recitando al cinema solo per i film 47 metri (2017), Darkest Minds (2018) e Midway (2019).

2. È celebre per i suoi ruoli televisivi. Nel corso della sua carriera l’attrice partecipa ad alcuni episodi di celebri serie TV come Entourage (2005), Scrubs (2006), How I Met Your Mother (2007), Grey’s Anatomy (2010) e Red Band Society (2014-2015). Dal 2016 ottiene particolare celebrità recitando nel ruolo di Rebecca Pearson nella serie This Is Us, e che ricopre ancora oggi.

3. Si è distinta come doppiatrice. Negli anni l’attrice ha in più occasioni ricoperto il ruolo di doppiatrice, prestando per la prima volta la propria voce all’orso femmina del film Il dottor Dolittle 2 (2001). Partecipa poi ai doppiaggi dei film d’animazione Koda, fratello orso (2006), Rapunzel – L’intreccio della torre (2010), doppiando proprio la protagonista, e Ralph spacca Internet (2018), dova dà nuovamente voce al personaggio di Rapunzel. È poi tra le voci delle serie animate TRON: Uprising (2012-2013), High School USA! (2013-2015), e Sheriff Callie’s Wild West (2014-2017). Si afferma nuovamente come voce di Rapunzel per il film Rapunzel – Prima del sì (2017) e per la serie Rapunzel – La serie (2017-in corso).

Mandy Moore è su Instagram

4. Ha un account personale. L’attrice è presente sul social network Instagram con un proprio profilo, seguito da 4 milioni di persone. All’interno di questo l’attrice è solita condividere fotografie scattate in momenti di svago, ma anche immagini promozionali dei suoi progetti da interprete.

Mandy Moore in Scrubs

5. Ha avuto un ruolo nella celebre sit-com. L’attrice è apparsa negli episodi 9 e 10 della quinta stagione della sit-com Scrubs. Qui ha ricoperto il ruolo di Julie Quinn, interesse amoroso del protagonista J.D., interpretato dall’attore Zach Braff, il quale si vede costretto a rompere la relazione non riuscendo a sopportare l’abitudine di lei di dire “è così divertente” invece di ridere come una persona qualunque.

Mandy Moore canta Candy

6. È anche una celebre cantante. L’attrice si è affermata anche in ambito musicale, avendo all’attivo ben 7 album pubblicati. La Moore diventa celebre nel momento in cui nel 1999 debutta con il singolo Candy, che diventa in breve tempo un successo mondiale e viene certificato come Disco d’oro negli Stati Uniti.

Mandy Moore in Midway

7. Ha recitato nel nuovo war-movie di Roland Emmerich. Nel 2019 l’attrice è tra i protagonisti del film Midway, dove ricopre il ruolo di Anne Best. Il lungometraggio è basato sulla vera storia della Battaglia di Midway, punto di svolta bellico nel Pacifico, durante la Seconda Guerra Mondiale.

Mandy Moore in This Is Us

8. È l’attrice più giovane del cast. Molti fan sono rimasti scioccati dall’apprendere che l’attrice ha solo 35 anni, ed è pertanto la più giovane del cast. La sorpresa deriva dal fatto che l’attrice impersona il personaggio di Rebecca Pearson in più momenti della vita di questa, risultando credibile anche quando si tratta di dar vita ad età ben lontane da quella realmente posseduta dall’attrice.

9. Ha ottenuto il ruolo grazie allo sceneggiatore della serie. Lavorando a Rapunzel: L’intreccio della torre, l’attrice conosce lo sceneggiatore Dan Fogelman. Qualche anno dopo questi la ricontatta, suggerendole di presentarsi per la parte nella serie da lui scritta, e di cui si stavano svolgendo i cast. Grazie alla sua segnalazione, la Moore sostenne il provino, vincendo poi il ruolo.

Mandy Moore: età e altezza

10. Mandy Moore è nata a Nashua, nel New Hampshire, Stati Uniti, il 10 aprile 1984. L’attrice è alta complessivamente 178 centimetri.

Fonte: IMDb

  Cinefilos.it – Da chi il cinema lo ama.

Mandy Moore: 10 cose che non sai sull’attrice

Dopo una lunga carriera al cinema, iniziata nei primi anni del 2000, l’attrice Mandy Moore si è resa celebre grazie alla serie This Is Us. Negli ha più volte dato prova della sua versatilità, recitando in generi diversi e ricoprendo ruoli ogni volta ben distanti gli uni dagli altri. Così facendo ha potuto conquistare un […]

Cinefilos.it – Da chi il cinema lo ama.

Gianmaria Cataldo

#Cinema

[fiktiva]

En rakad fitta

Av Mårten Vennelin

Lägenhet - morgondis

Tona in.

Halvliggandes i den grå vardagsrumssoffan med ögonen slutna i förväntansfullt pre-njutningstillstånd är Eleanor Park. Klädd endast i en vit T-shirt med texten Every sin is all right i rött och en pojkväns huvud mellan benen är hon redo för meditation. Hennes bruna lockiga hår, klippt i en liten båge precis ovanför ögonen i en praktisk lugg, som pojkvännen envisas med att kalla porrig, ligger utspritt över ryggstödet. Hennes ben är särade längs soffkanten. Det ena höjs och sänks i lugn takt till någon inre melodi, endast tillgänglig för henne. Eleanors vänstra hand vandrar i en enda rörelse upp över bröstet, smeker hennes ansikte och fortsätter ut i håret samtidigt som hans tunga äntligen hittar hennes Julia Roberts. Hon skrattar till och höjer bröstkorgen. Lägenheten är, enligt mäklarbeskrivningen, modern, ljus och i skandinavisk stil. Precis som pojkvännen. Det är en fyra på 124 kvadrat med många, stora fönster - vad inredningstidningarna kallar för ljusinsläpp - och mycket insyn. Men varken Eleanor eller bakhuvudet mellan hennes ben bryr sig om, eller ens tänker på det. Det är en fyra därför att den köptes med framförhållning. Med framtida barn i åtanke. Hon ger ifrån sig ett litet mmmh, för att visa att han är på rätt väg, och ler stort. För sitt inre ser hon samma scen som utspelar sig i verkligheten, fast utan skavanker och med snygga inzoomningar. All diskbänksrealism försvinner i motljus och photoshop när hon sluter sina ögon. Långt borta någonstans hör hon hans röst. ”Du...” Han säger det lågmält och med ett litet frågetecken efter. Hon hör det utan att förstå att han har slutat. ”Mmm,” säger hon utan att öppna ögonen. I bakgrunden säger han något igen. Det är dovt som om det sägs genom en kudde. ”Va?” säger hon. Något mer medveten. ”Kan du inte raka dig?” upprepar han. ”...?” Eleanors ögon öppnar sig sakta. Taket är ur fokus och känns oändligt, som en vit rymd, ett stort, evigt ingenting. Samtidigt som skärpan återkommer försvinner det dova locket från öronen och allt blir på en hundradels sekund klart och hon är tillbaka i verkligheten. ”Va,” säger hon. ”Kan du inte raka dig?” upprepar han igen. Hon blinkar sakta, öppnar och stänger munnen, ser ut att överväga något innan hon tillslut frågar: ”nu?” ”Ja,” säger han mjukt. ”Eller så kan jag göra det åt dig.” Hon öppnar munnen och släpper ned tungan från gommen så att ett vått, utdraget klick hörs. ”Nu?” Han stryker över hennes könshår och säger ja. ”Vadå? Vad är det för fel?” säger hon och sätter sig upp medan hennes hand sakta vandrar ned mot hans. Han ser upp mot henne med sina hundögon och sitt vänliga leende. ”Det är inget fel,” säger han. ”Det vore bara häftigt om du var rakad.” Hon suckar och låter huvudet falla tillbaka mot ryggstödet, tillbaka till hennes stora vita ingenting. Han säger att det dessutom brukar fastna könshår i halsen på honom. ”Häftigt,” säger hon som om hon smakade på ordet. Efter en lång paus harklar hon sig. ”Är du allvarlig?”   ”Ja,” säger han och ler. ”Nu? Du vill att jag går och rakar mig nu?” ”Ja.” ”Och sedan ska vi... fortsätta?” ”Ja.” Hon nickar för sig själv. Höjer avslappnat axlarna och sänker dem lugnt i en utandning. ”Okej.” Hon reser sig och går mot badrummet. Han vill följa med in men får vänta utanför. ”Du kan väl underhålla dig själv,” säger hon.  Hans stånd syns genom jeansen, fan, hans stånd syns i hans blick. Samma blick man brukar möta hos salongsberusade män vid barkanter världen över. En längtansfull blick blandad med mani och en mystisk form av frånvaro. Det är en blick som bland annat säger två saker: Han undrar inte alls vad du jobbar med och du kommer inte behöva plocka upp plånboken för det där glaset du nyss beställde. Det är den där världsomspännande, allmänt kända jag-vill-knulla-dig-i-munnen-medan-jag-får-ett-finger-i-röven blicken. Blicken som säger emot alla ord och nekar alla löften. Pojkvännen skrattar kort i upphetsning och går tillbaka mot soffan. Enligt mäklaren har badrummet spa-känsla. Ett rymligt, ljust badrum i vitt kakel där den tysta tvättmaskinen och torktumlaren, side by side, inte stör den genomgående spa-känslan. För att vara exakt. Framför badrumsspegeln plockar Eleanor fram en sax, en rakhyvel och en ny bladsats som hon monterar på rakhyveln. Hon möter sin egen blick i spegeln och för sakta upp sin ena knytnäve framför ansiktet och höjer sedan långfingret medan hon format orden ”fuck” och  ”you” med munnen. Medan duschen blir varm klär hon av sig och hoppar in med saxen och rakhyveln i beredskap. Hon ställer sig rakt under duschen, blundar och stänger ut resten av världen. Så här kunde hon fastna i timmar när hon var tonåring, om det inte hade varit för att hennes föräldrar satte en gräns på en halvtimma. Det var som att tid och rum försvann, hon kunde stå där utan att tänka på något, tillåta sig att bara glida bort, tills det knackade på dörren och hon var tvungen att snabbt tvåla in sig, skölja och hoppa ut. Nu tillåter hon det inte längre. Innan vattnet för bort henne drar hon händerna över ansiktet bak mot håret och tar ett steg fram så att strålarna hamnar på ryggen istället.  Sakta börjar hon klippa håret i hopp om att det ska förenkla rakningen. Det faller och klumpar ihop sig vid golvbrunnen och av någon anledning blir hon på bättre humör. Hon vet inte om han menade helt rakat eller att hon skulle spara lite men det blir helt bestämmer hon. Med jämna mellanrum sköljer hon knivarna och drar långa, långsamma drag med hyveln åt alla olika håll för att inte missa något strå. Då och då drar hon med fingrarna över den nyrakade huden och kan inte låta bli att le åt känslan i det sträva motståndet som blir där. Det här kan bli ett beroende, tänker hon och fortsätter. Eleanor Park tillhör ingen religion, men hon misstänker att det hon känner just nu är vad religiösa människor misstar för meddelanden från gud. Vad Eleanor Park upplever i duschen, med rakhyveln i handen, är en stund av total klarhet. Hon ser sig själv med ärliga ögon för vad hon tror är första gången. ”Va fan?” viskar hon. Hon öppnar dörren och kliver ut i hallen. Förutom den vita handduken som är virad som en turban runt huvudet så är hon helt naken. När hon stänger badrumsdörren bakom sig saktas allt ner till slow motion. Hennes hand lämnar handtaget samtidigt som hennes vänstra ben sakta höjs i ett steg in mot vardagsrummet. Pojkvännens huvud vänder sig mot henne och hans ansiktsuttryck går från exalterat till förvånat när hon stannar, halvvägs inne i rummet, med händerna i sidan och fötterna bredvid varandra i axelbredd. Pojkvännen söker efter något att säga och samma stund som han börjar prata återgår allt till normal hastighet. ”Ångrade du dig?” säger han försiktigt. Eleanor Park möter hans vilsna blick och svarar med ett nyreligiöst leende. ”Nej.” ”Men..” säger han och hon följer hans blick ner mellan sina ben. ”Jasså där, nej, där tog jag bara bort det värsta på insidan av låren.” ”Men var,” han avbryter sig själv när han inser. Det är inget frivilligt avbrott, det är bara det att han inte kan avsluta meningen.

Första gången han såg henne för åtta år sedan, var det Eleanors tjocka, glänsande, kastanjehår som fick hans blick att fastna. Hon satt på ett kafé tillsammans med några vänner och varje gång hon rörde sig, varje gång hon log, så gick det vågor genom håret bort till honom. När någon annan pratade satt hon, omedveten om sina egna rörelser, och drog fingrarna genom det. Han kunde inte slita blicken från henne. Han var där med några kompisar, de satt och pratade musik eller något, troligen om hur de borde starta det där bandet någon gång. När hon reste sig för att gå så följde han efter. ”Var ska du?” frågade någon. Han visste inte. Han var bara tvungen att se var hon tog vägen. ”Va? Jag... En grej. Bara.” sa han och drog handen genom håret. ”Vi ses.” Han fick på sig jackan och snubblade ut i novemberkvällen. Snömodden låg slaskig och grå likt en skandinavisk gubbe över den överrumplade tonårstjej som var staden. Folk hoppade undvikande fram, som om de lekte inte nudda golv, för att inte blöta ner sina skor. Hon försvann runt ett hörn in mot centralare delar av centrum. Han skyndade efter, höll på att halka men återfick balansen och sprang vidare. Hon tog det lugnt, strosade från skyltfönster till skyltfönster mellan folkmassorna. Han fastnade själv i ett skyltfönster och tappade bort henne, var nära att ge upp när han åter fick syn på hennes hårsvall på väg att kliva in i en buss. Han skyndade sig efter, klev på bussen och satte sig bredvid där hon satt och knappade på sin mobil. ”Hej,” sa han och nickade. ”Hej,” sa hon och såg mot alla tomma säten omkring dem. Han bestämde sig för att satsa allt. ”Om det någon gång blir du och jag, så ska jag,” han insåg att han glömt bort att andas och var tvungen att ta en paus innan han fortsatte, ”kamma det där håret med mina fingrar varje kväll.” Hon såg skeptiskt mot honom, log, men det var inget välkomnande leende. ”Är du ett psyko?” frågade hon. Han skrattade. ”Ja, det måste jag vara för jag följde dig från kaféet och hit.” ”Just det,” sa hon, ”du satt där i hörnet med två andra killar, jag såg dig.” ”Och sedan satte jag mig här bredvid dig,” fortsatte han, ”utan att veta vad jag skulle säga och...” ”Och nu hoppas du att du ska få ligga med mig,” avbröt hon. ”Ja,” sa han och sedan registrerades det hon sagt. ”Nej! Eller, jo visst, nångång, men...” Han skrattade igen.” Vad svarar man på ett sånt påstående? Blir ju fel vad man än säger.” Nu skrattade hon också. ”Så du säger att du följt efter mig för att ligga med mig? Låter ju inte alls creepy.” ”Nej, vet du vad?” Sa han och tog telefonen ur hennes hand. ”Vad gör du?” sa hon argt. Han började knappa in sitt nummer medan han pratade. ”Det här blev ju helt fel, det var dumt av mig men jag kunde inte bara låta dig försvinna. Om du nånstans känner att jag faktiskt är en trevlig kille och att du skulle vilja låta mig bjuda dig på middag, fika, en öl eller bio eller vad som helst så kan du väl ringa?” Han tryckte på stoppsignalen och gav tillbaka telefonen. ”Jag hoppas du ringer,” sa han och gick mot dörrarna. Han trodde aldrig att hon skulle höra av sig. Två minuter senare ringde hon.

Nu för hon sakta upp sin hand till handduken. Ler stort mot honom och virar av den. Skakar huvudet som för att få bak allt hår. Om hon nu hade haft något hår. Pojkvännen blundar hårt och sätter upp armarna för att avvärja den visuella attacken. ”Nej, men vafan” stönar han. Eleanor skrattar. Han ser mot henne men måste slå undan blicken lika snabbt. ”Vad har du gjort?” ”Rakat mig,” säger Eleanor glatt. Han bara står där utan att säga något och skakar på huvudet, suckar. ”Varför?” får han fram tillslut. ”Du sa ju det,” säger Eleanor. ”Men...” ”Och jag är glad att jag gjorde som du sa,” fortsätter hon. ”För jag mår toppen, det här kan vara det bästa jag har gjort. Jag är anti-samson, jag försvagades av håret och nu har jag återfått styrkan.” ”Vad pratar du om? Det här är inte bra, du ser sjuk ut,” Eleanor är säker på att hans ögon håller på att tåras. ”Varför?” ”Det var ju du som sa att jag skulle göra det,” säger Eleanor och flinar. ”Du vet mycket väl att jag inte menade skallen,” säger han argt. ”Jasså?” ”Ditt hår är ju så vackert.” ”Jag är inte intresserad av vackert längre.” ”Men jag är det! Ditt hår är ju vad som gör dig till kvinna.” Hon tittar tveksamt på honom, han vet att han sagt något fel, men han kan inte rå för det, han sa bara vad han känner. ”Menar du?” säger hon lugnt med dov röst. ”Att jag kan raka bort håret mellan benen, och fortfarande vara kvinna, men inte raka skallen och vara det? För själv tycker jag att långt hår och kal kussimurra låter som vilken rosaklädd, Justin Bieber älskande, Twilight tittande liten 13 åring som helst. Är det en sån du vill ha?” ”Säg inte kussimurra,” ber han. ”Vill du ha en liten13 åring? Eller är det för gammalt?” ”Lägg av. Och snälla säg inte kussimurra.” ber han. ”Kussimurra!” Hockeyklackar hon. ”Kussimurra! k-u-s-s-i murra!” Han var påväg att säga något men tystnar och ser ner i marken. Hans ansikte förvrängs i en grimas nävarna knyts. ”Varför gör du så här.” Säger han tyst efter en lång paus. ”Gör vadå?” frågar hon. ”Det här är inte du.” ”Vad vet du om det?” säger Eleanor samtidigt som hon tappar intresset för hela diskussionen. Hennes blick glider av honom, förbi och ut genom glasdörren och balkongen. Vad mäklaren kallade för en modern blandning av betong och transparens. I lekparken nedanför är barnvagnarna parkerade medan familjerna leker. Det är inget som stör henne. Han tar ett djupt andetag, blundar och klämmer med tumme och pekfinger på näsbenet uppe vid ögonen medan han bestämmer sig för ett taktikbyte. ”Eleanor,” säger han lugnt och myndigt. Låter hennes namn hänga i luften en stund, i hopp om att det ska bli som en bro mellan dem. ”Eleanor, jag vet att du mår dåligt. Jag mår också dåligt. Men jag tror det är viktigt att vi inte tar ut det på varandra.” Hon lägger sitt huvud på sned, iakttar honom nyfiket medan hon väntar på att han ska fortsätta. ”Vi vill inte skapa onödiga slitningar genom att rikta vår frustration åt fel håll, eller hur?” ”Oj! Det där lär verkligen... vuxet?” säger hon. ”Vad tråkigt att du mår dåligt, men du lyssnar inte på mig: jag mår toppen.” ”Det gör du inte,” protesterar han. ”Jo, för varje hårstrå som försvann från skallen kände jag mig lättare, jag kom närmare mig själv. Bort från den roll som skapats åt mig och som jag har varit med att skapa själv.” ”Vad pratar du om? Det är ju tydligt att du mår dåligt, det här är ju Britney Spears beteende, galenskap. Vadå bort från en roll? Vadå för roll? Det är ju nu du spelar något du inte är.” ”Jonas,” assimilerar hon lugnt och myndigt. ”Det du tolkar som symptom på sjukdom... Det är jag som håller på att bli frisk.” ”Men du var så vacker i ditt långa hår!” ”Bah, vacker. Jag är inte intresserad av vacker.” ”Men jag är intresserad av vacker, jag gillar när du är vacker.” ”Men jag kanske inte är intresserad av dig längre heller.” Han skakar på huvudet, mumlar något. ”En jävla vad för något?” undrar hon. ”En jävla fitta helt plötsligt,” säger han och ser upp mot henne. Eleanor skrattar. ”Jag trodde det var det du ville ha? En rakad fitta?” ”Jag orkar inte med det här.” ”Betyder det här att du inte tänker gå ner på mig?” ”Lägg av.” ”Har du någonsin gått ner på en flintskallig tjej?” ”Lägg av.” ”Saker du bör ha gjort innan du dör: plats 269 ha sex med en flintskallig tjej.” ”Lägg AAAVV!” Han smäller igen toalettdörren bakom sig och hon skrattar. Jävlar! Vad hon mår bra. ”Jag tycker du överreagerar,” säger Eleanor Park. Hon har haft ett uppvaknande, en uppenbarelse. Hon var tvungen att hitta den låten, vem var det som sjöng den? ”I can see clearly now, the rain is gone,” sjöng hon. Hon hittade ipaden och googlade. Johnny Nash. Bra jävla låt. Hon skrev in hans namn i Spotify och snart strömmade musiken ut från högtalarna. ”It’s gonna be a briiight, brightbrightbright. Sun shiny daay,” sjöng hon med. Klockan var inte ens sju men det kändes som att halva dagen hade gått. Så mycket hade hänt. Hon hade vaknat redan klockan fem, av att Sydsvenskan landade med en duns på hallgolvet. Hon plockade upp tidningen. Det var ingen av dem som läste den längre, den bara landade med en duns varje morgon av gammal vana, som en deduktionspremiss. Därefter hade hon gått upp och gjort frukost. Inget speciellt: kaffe och knäckebröd, men ändå ganska speciellt: kaffe från det lilla rosteriet Koppi i Helsingborg och hembakat knäcke. Hon hade ätit lugnt i soffan och svept fingret över ipaden , läst nyheter via Flipboard och gillat några Facebookinlägg från igår. Någon gång efter sex hade han vaknat och det hade varit en bipolär åktur sen dess. Nu. Nu var hon lugn, varenda kemikalie i kroppen hade lagt sig till rätta och hon kände sig nästan spirituell. Det var det bästa ordet hon kunde komma på för att beskriva sin sinnesstämning. Så fort han gått till jobbet skulle hon meditera. Inte för att hon visste hur man gjorde men just nu kändes det rätt. Fan, det måste finnas någon funktion med att göra det, tänker hon, så gott som alla religioner har med det i sitt program. Från Hinduismen och Budismen till Judendomens Kabbala. Till och med Kristendomen och Islam har sina böner, och vad är inte det om ett slags mantra? För att inte tala om katolikerna, Ave Maria in absurdum medan man för fingrarna över sitt radband. Allt för att koppla bort hjärnan från vardagens tankar och bara sitta still. Religion, enligt Eleanor, var i sin grund den primitiva människans system för att göra rätt. Det var hela grundtanken, sedan hade det korrumperats och blivit en maktfaktor med tiden där präster, imamer och andra ledare gjort sig själv till tolkningsföreträdare och missbrukat sin position. Men i grunden var religion inget annat än ett sätt för en outvecklad hjärna att inte klanta sig för mycket. Sen hade religion ersatts med lagar, den något mindre primitiva människans rättesnöre, och i framtiden skulle även dessa ersättas med regler och sunt förnuft. Hon hade känt det med hela sin kropp i duschen: gör vad du vill är den enda lagen. Men för att nå dit var det ändå nödvändigt att lyssna till den primitiva människans instinkter som de presenterades i alla religioner. Och det var därför hon skulle ta sig an hela den här meditationsgrejen. Hon var tvungen. Det var den väg hennes nya jag vandrade. För hon var på väg mot något nytt, något annat. Hon skulle lämna honom, tanken dök upp nu men hon blev inte överraskad. Den hade legat där och väntat på rätt tillfälle under en lång tid. Det var inte det att hon inte älskade honom, deras band var alldeles för starka för att inte hålla i all evighet - de hade, trots allt, misslyckats med att begå självmord tillsammans, för att nämna en grej. Det var bara det att hon inte brydde sig tillräckligt längre om det här, deras gemensamma lägenhet, deras gemensamma prylar, deras gemensamma liv. Hon var i förändring, och det var han också även om han inte kände det lika tydligt som henne. Men hon märkte det. Han hade blivit trygghetsnarkoman, mer konservativ och allmänt medioker i sin inställning till livet. Medan hon själv... själv hade hon gått från att igår varit en skugga av en person hon aldrig riktigt kunnat stå för. Till att idag vara mer än sina högsta drömmar: en rakad fitta.

#novell #rakning #separation

[kinonostalgie]

Der Marathon-Mann (Marathon Man) ; Thriller ; USA ; 1976 ; FA ; Regie: John Schlesinger ; Drehbuch: William Goldman ; Produktion: Sidney Beckerman, Robert Evans für Robert Evans Company und Paramount Pictures ; Musik: Michael Small ; Kamera: Conrad L. Hall ; Schnitt:Jim Clark ; Darsteller: Dustin Hoffman, Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Marthe Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lou Gilbert, Jacques Marin, James Wing Woo

#70s kino programm

[space-caramella]

Um Eudora I don't think Ben Dova is real I think someone was trying to make a joke. Just say the name fast and you should get it

Eudora: “... I don’t get it.”

“Excuse me, i was under the impression that jokes were usually funny. But, i suppose this just might be ‘earth humour’, yes?”

[geezenstacks]

Ben Dova - 1930

#Ben Dova #New York #Daredevil #1930 #Stuntsman

[space-caramella]

Hey Eudora do you know Ben Dova?

Eudora: “I do not. ... Should i?”