#gjorde dessa lite snabbt på lunchen | Explore Tumblr Posts and Blogs

mattiascyclingadventures · 4 years

Text

Paris Brest Paris 2011

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

Mitt största träningsmål för 2011 var att cykla de 123 milen från Paris till Brest tur och retur – ett klassiskt långdistanslopp med anor från slutet av 1800-talet. Förberedelserna för detta lopp började egentligen redan för ett år sedan genom att jag körde ett par brevet-lopp (60 resp. 40 mil) för att komma in på den svenska rankinglistan, som gav rätt att anmäla sig till loppet. Senare visade det sig att rankinglistan inte behövde användas – startplatserna åt svenska cyklister räckte till alla som ville köra. Men dessa båda höstlopp var ändå en bra erfarenhet och träning för vad som komma skulle.

I mars började årets cykelträning. Målet var att få ihop drygt 400 mil innan Paris-Brest-Paris i slutet av augusti. Mer än så kändes inte rimligt att hinna med, med tanke på jobb, familj och husrenovering. För att få köra Paris-Brest-Paris måste man genomföra en serie med brevet-lopp på 20, 30, 40 resp. 60 mil. Dessa körde jag med CK Distans i Malmö i april och maj. Jag låg ganska långt under maxtiden på samtliga dessa lopp vilket kändes bra. Under sommaren gjorde jag några fler långcyklingar som förberedelse, bl.a. Styrkeprövet (Trondheim – Oslo) på 54 mil, en tur till Danmark på 27 mil samt en förlängd Ride of Hope etapp på 32 mil. Totalt hade jag cyklat ca. 460 mil när det var dags att åka ner till Paris den 19 augusti. Jag åkte tillsammans med Linus Helmestam och Leif Davidsson som också lockats av denna utmaning, och som jag även cyklat med på flera av träningsrundorna. Vi bodde på ”svenskhotellet” Hotel Amarys nära start- och målområdet. Bekvämt och bra, om än lite dyrt. Jag, Linus och Leif hade valt att starta på måndagsmorgonen kl. 05.00 vilket gav oss en maxtid på 84 timmar. Anledningen till att vi valde denna startgrupp var nog främst att vi därmed skulle slippa börja med en nattcykling, som cyklisterna som startade i 80- och 90-timmars grupperna på söndagskvällen fick göra. Vi var i god tid till starten för att försöka komma med i den första ”vågen” med cyklister. Skräckscenariot var att komma väg bland de sista, och kanske tappa alla klungor pga en punktering eller annan incident. Leif och Linus kom med i den första startvågen, medan jag fick vänta till den andra. Jag kom därför en kvart efter redan i starten. Men 05.15 var jag i alla fall iväg. Det kändes skönt att äntligen börja cykla. Förberedelserna hade varit många, speciellt de sista dagarna. Nu kunde man inte förbereda något mer, och det var bara att trampa på. Ut ur Paris leddes vi av bil och motorcykel som man inte fick köra om. Efter drygt en mil släpptes vi fria, och tempot ökade betydligt. Det bildades en tätklunga med ett 20-tal cyklister som höll ett tempo på drygt 30 km/h. Jag var lite tveksam till om farten möjligen var för hög, men bestämde mig ändå för att hänga med dessa cyklister. Tanken var att på detta sätt komma ifatt Leif och Linus utan att behöva ligga framme och dra så mycket. Efter drygt 10 mil kom vi ifatt en klunga där en svensk fanns. Han berättade att Leif och Linus var i klungan strax framför. När jag lite senare fick syn på den cyklade jag ikapp och anslöt till deras klunga istället. Nu tänkte jag ta det lugnt en stund, efter den snabba inledningen på loppet. Efter 14 mil kom vi till Mortagne au Perche där man kunde köpa mat. Klockan var dock bara 10 på förmiddagen, så det kändes lite väl tidigt för lunch. Därför gjorde vi bara ett kort stopp för att fylla på vatten och fortsatte sedan vidare. Vi hade många andra att cykla tillsammans med, eftersom första och andra (och kanske även tredje) vågen av 84 timmars cyklister nu började blanda sig. Vädret var ganska bra: drygt 20 grader och molnigt. Jag var glad att gårdagens värme på dryga 35 grader hade försvunnit. Dock kom det en och annan kortare regnskur. Villaines la Juhel var den första riktiga kontrollen efter 22 mils cykling. Där stannade vi för lunch. Leif hade släppt lite i uppförsbackarna, och kom in cirka 10 minuter efter mig och Linus. Leif och jag tog en kaffe på maten, medan Linus cyklade vidare i förväg. När vi sen började cykla hittade vi först inga lagom snabba grupper, men efter ett tag dök det upp ett par ganska snabba cyklister som vi hängde på. Efter en halvtimme släppte Leif åter i uppförsbackarna, och jag fortsatte själv. Det dröjde inte så länge tills jag kom ifatt Linus i en uppförsbacke ut från en stad. Vi körde sedan tillsammans ett tag, även om jag oftast körde fortare uppför medan han var snabbare utför. Strax innan nästa kontroll, Fougeres vid 31 mil, hoppade Linus kedja i en uppförsbacke så jag kom lite före in till kontrollen. Det hade nu regnat rätt så rejält i ett par timmar, så jag var helt genomvåt. Efter lite mat fortsatte vi strax efter kl. 17 vidare västerut. Etappen Fougeres – Tinteniac var den kortaste på hela loppet (bara drygt 5 mil). Det regnade hela tiden. Jag kom ifrån Linus efter någon mil och körde en lång stund tillsammans med en holländare som kört 4 PBP tidigare. Han jämförde vädret nu med hur det var 2007, då det tydligen regnat nästan hela tiden. Vi var framme i Tinteniac kl. 19 precis lagom till att det slutade regna, och solen istället tittade fram. Jag mötte flera andra svenskar här, bl.a. Bengt Sandborgh samt Anders och Günter som precis skulle lämna kontrollen. Efter en liten stund kom också Linus dit. Han hade kört inom en mack för att skaffa batterier till sin pannlampa (de hade laddats ur strax innan starten). Nästa etapp var 85 km lång och skulle ta oss till Loudeac. Ganska kort efter att vi lämnat Tinteniac började det mörkna och vi stannade för att ta på oss reflexvästen (obligatoriskt vid mörkerkörning) samt tända lamporna. Precis när vi var klara kom en stor klunga med bl.a. danska randonneurer som vi slog följe med. Tur att vi inte väntade lite längre med att sätta på lysena – då hade vi missat denna klunga! När vi hade cyklat 38 mil var vägen plötsligt avstängd, och räddningspersonal vinkade in oss på en sidoväg. Vi var lite fundersamma till varför detta skedde, men fick senare veta att en amerikansk cyklist blivit påkörd av en lastbil och omkommit. Vi kom nu ut på väldigt små vägar utan några pilar som visade vart vi skulle ta vägen. Gruppen stannade vid en korsning och visste inte vart vi skulle köra. Jag hade dock vägnoterna med mig och kunde se att vi skulle igenom en stad som heter Medreac, och genom att följa vägskyltar hittade vi till sist tillbaka till den officiella rutten. Jag var lite orolig att vi skulle ha missat en s.k. hemlig kontroll pga av vår avstickare, men jag behövde inte bekymra mig så länge för kort därefter dök den hemliga kontrollen upp i en by som heter Quedillac. Resten av vägen till Loudeac blev en blöt historia. Det började åska och så småningom även hällregna. Jag och Linus kom fram till Loudeac strax efter kl. 23, blöta och hungriga. I Loudeac efter 45 mils cykling fanns Börje från Örebro med sin minibuss där vi hade varsin väska. Jag hade benvärmare i väskan som var sköna att ta på sig eftersom det blivit lite kyligt av regnet. Jag fyllde även på med energi i form av choklad, nötter och gels. Vid midnatt fortsatte jag och Linus vidare västerut. Jag kände mig ganska pigg, men Linus övertalade mig att det var bäst att sova lite i sovsalen i St Nicolas du Pelem efter 49 mils cykling. Vi stannade där och sov i 3 timmar. Vi fick lägga oss i blöta kläder, men det var trots det inga problem att somna. Vi åt en liten frukost (bulle och chokladmjölk) innan vi kl 5.30 gav oss iväg på de sista 3 milen till kontrollen i Carhaix. Dit kom vi i gryningen på tisdagsmorgonen. Nu hade vi bara dryga 9 mil kvar till vändpunkten i Brest. Men det blev snabbt ännu mer kuperat än tidigare. Backarna blev längre och segare och man fick ligga länge och mala på låga växlar. Vädret var fortfarande dåligt, med tjock blöt dimma. Men när vi så småningom kom till bron som går över vattnet till Brest hade det slutat regna, och vi stannade för att ta några foton med bron som bakgrund. Nu hade vi cyklat Paris – Brest, och man slogs av insikten att det bara gällde att köra samma väg tillbaka, så skulle vi klara detta klassiska långlopp. Kontrollen i Brest låg mitt inne i stan och var fylld till bristningsgränsen med 90-timmars cyklister. Det blev därför för första gången långa köer till maten. Stoppet i Brest blev över 1½ timme långt pga detta. Vi träffade flera andra svenskar här, bl.a. Lars och Ingemar som vi cyklat med på breveterna i Malmö. De hade lite tidspress för att klara sin 90-timmars gräns. Vägen tillbaka till Carhaix gick mycket lättare än på ditvägen. Dels hade det nu slutat regna, och dels kändes det tillfredsställande att nu möta långsammare cyklister som var på väg till Brest. På vägen ut hade man ju avundats de som redan vänt i Brest och var på väg hemåt igen. Nu tillhörde vi den lyckliga skaran. Linus körde långsammare i uppförsbackarna, men kom ikapp i nerförsbackarna då han tryckte på rejält. Jag kom dock några minuter före honom till kontrollen i Carhaix. Jag kände mig fortfarande mätt efter lunchen i Brest och nöjde mig med en förrätt och en banan. Linus var hungrigare och åt mera. Vi kom ändå iväg samtidigt ungefär kl. 17. Nästa etapp tillbaka till Loudeac gick ganska lätt. Det var förstås lika kuperat som innan, men det kändes som nerförsbackarna var fler än uppförsbackarna. Jag kom före Linus till kontrollen och hann både stämpla och äta en rejäl middag innan han dök upp. Det visade sig att han valt att besöka Börjes minibuss före stämplingen. Hans plan var att cykla några mil till och sedan sova 5 timmar i sovsalen i Quedillac. Jag kände mig pigg och ville hellre köra längre innan jag sov, om jag alls skulle sova. Vi bestämde därför att dela på oss, och jag körde iväg ensam från Loudeac. Först besökte jag dock Börje i bussen för att hämta mer godsaker från väskan, bl.a. en påse Turkisk Peppar som var efterlängtad. Under tiden servade en kille cykeln, med att smörja kedjan och fylla på luft i däcken. Snacka om bra service! Jag lämnade Loudeac i skymningen ensam. De flesta cyklister jag kom ikapp körde långsamt så det blev inga klungor att tala om. Strax innan sovsalen i Quedillac kom jag ifatt Jens Wyke, Linus rumskamrat på hotellet. Han hade tvingats byta framhjul efter en kollision tidigt i loppet och fick därför klara sig utan bra ljus från sin navdynamo. Jag stannade en stund i Quedillac för att äta lite nötter och vila lite. Jag kände mig lite sömnig, men det försvann när jag väl kom upp på cykeln igen. Vädret var nu perfekt. Torra vägar och en fin medvind. Jag körde ett slag tillsammans med en tysk som kört PBP 3 gånger förut. Men mestadels körde jag ensam eftersom det inte fanns några andra just där som ville hänga med i mitt tempo. Jag gissade att jag befann mig i något slags vakuum där de snabba 84 timmars cyklisterna antingen låg före mig eller hade sovpaus, och att de jag hann ifatt i huvudsak var 90-timmars cyklister som höll ett lugnare tempo. Dock fick jag sällskap ett slag av en snabb liggcyklist som visade sig vara svensk. Senare lärde jag mig att han hette Per Eric Rosén och kom från Uppsala. Strax efter midnatt var jag framme i Tinteniac. Jag hade då cyklat 87 mil och det kändes oväntat bra. Det var uppiggande att köra om så många cyklister som jag gjort de senaste milen. Efter stämpling och ännu en middag gav jag mig vidare. Med musik i öronen och medvind i ryggen påbörjade jag de 5½ milen till Fougeres. Jag tyckte mig ha sett några svenskar lämna Tinteniac medan jag var där, och försökte köra så fort jag orkade för att om möjligt hinna ifatt dom. Men det gjorde jag inte. Däremot fick jag ett par cyklister i släptåg som låg i rygg på mig ända till kontrollen i Fougeres. Där kom dom fram och tog i hand och tackade för draghjälpen. ”Is this your normal speed? You must train a lot!” kommenterade en av dom, som var en äldre spansk (eller möjligen fransk) herre. Jag tror också dom tog rygg för att dra nytta av mitt starka framljus (1000 lumens). Många man körde om hade väldigt svaga lampor, och det kändes kul att kunna hålla full hastighet tack vare utmärkt ljus. Jag hade varit orolig för att 4 uppladdningsbara batterier inte skulle räcka, men det visade sig räcka med 3. Jag kom till Fougeres efter 92 cyklade mil kl. 02.40 på natten. Konstigt nog var jag hungrig igen så det fick bli ännu en middag. Vid bordet satt en trött amerikansk cyklist som beställt in en jätteportion men som inte kunde äta någonting av det pga magproblem. Utan att äta är det svårt att cykla… Nästa etapp till Villaines la Juhel visste jag skulle bli jobbig, för den var lång (8½ mil) och jag fick cykla ensam hela tiden. Fortfarande var tempot rätt bra och jag körde om massor av cyklister, främst i uppförsbackarna. Till Villaines la Juhel kom jag i gryningen på onsdagen, drygt två dygn efter starten. Jag hade haft ont i magen ett tag och fick uppsöka toaletten. Tyvärr fanns det bara bajamajor där, och dessutom sådana som bara hade ett hål i golvet. Jag undrar hur funktionärerna tänkt sig att man ska orka stå med benen böjda efter 101 mil i sadeln. Jag orkade i alla fall inte det och fick istället sitta på golvet. Inte speciellt fräscht, men jag var å andra sidan inte alls fräsch innan heller. I matsalen träffade jag en av de svenska 84 timmars cyklisterna som såg rejält sliten ut. Vi gav oss iväg ungefär samtidigt men det blev ändå att jag kom att cykla ensam också på nästa etapp. När solen gått upp visade det sig bli en riktigt varm och solig dag. Tyvärr hade jag slängt min solkräm i Loudeac eftersom vädret dittills inte alls varit soligt. Typiskt. Tröttheten hann nu ifatt mig och jag orkade inte längre köra speciellt fort. Jag körde om få, men det var ändå nästan ingen som körde om mig. Jag antog att det berodde på att jag nu kommit rätt så långt fram i fältet av 90 timmars cyklister pga att jag kört utan att sova på natten. Vid ett tillfälle när jag cyklade ensam passerade jag ett bord med godsaker som en man ställt fram. Jag stannade en stund och lät mig bli bjuden på både kaffe och choklad. Under tiden gick mannen runt och fotograferade mig från alla möjliga vinklar. Man kände sig som ett udda djur på en utställning. Men kaffet var gott och piggade upp! Strax efter 10 på förmiddagen var jag framme i Mortagne au Perche efter 109 mil. Jag var inte hungrig utan drack bara lite kaffe och fortsatte sedan. Det var nu mycket varmt, och väldigt kuperat, så det gick långsamt. Efter en plågsam backe blev jag plötsligt yr och var tvungen att ställa mig längs vägkanten, stödd på en vägskylt. Då kom en funktionärsbil och undrade hur det var. Jag försäkrade att jag bara skulle vila lite, och sedan kunna fortsätta. Lite orolig var jag för att de skulle kunna plocka mig från banan. Jag tänkte inte speciellt klart nu, och märkte att jag blivit mycket dålig på huvudräkning. Jag försökte räkna ut hur många kilometer det var kvar till nästa kontroll, men det var helt omöjligt att göra enkla subtraktioner. Jag fick olika resultat varje gång. Till sist upphörde så backarna äntligen och jag kom ut på en stor slätt. Det bildades en klunga framför mig som jag lyckades ansluta till, och på så sätt fick jag lite välbehövlig draghjälp in till den sista kontrollen i Dreux. Dit kom jag halv två på eftermiddagen. Jag hade kommit fram till att jag nog kunde klara en tid under 60 timmar om jag inte satt för länge på kontrollen. Men jag var rätt hungrig så en lasagne fick det bli innan jag fortsatte. Jag slog följe med några tyskar som körde riktigt fort. Tyvärr började de kläder jag spänt fast utanpå sadelväskan efter en stund ligga emot bakhjulet, så jag var tvungen att stanna för att fixa det och tappade därmed denna klunga. Resten av loppet cyklade jag ensam, även om jag då och då hade följe med en eller ett par andra cyklister. Det blev några korta men branta backar till, innan jag äntligen började känna igen mig när vi närmade oss Paris. De sista kilometrarna var jag mest orolig för att cykeln skulle gå sönder. Vägbeläggningen var mycket grov och det skakade väldigt mycket. Men på något konstigt sätt höll grejorna, och strax efter kl. 16.00 var jag äntligen i mål! Målgången blev inte så känslomässigt stark som jag hade trott. Förmodligen hade man redan förberett sig mentalt i flera timmar på den, så när man väl var framme var det mest ett skönt konstaterande att man nu slapp trampa mer. Kanske var jag även avtrubbad av sömnbrist. Totaltiden visade sig bli 59 timmar och 4 minuter. Detta var mycket bättre än vad jag hade räknat med innan start. Det kändes ändå inte som man hade kört det fortaste man kunde. På många kontroller hade jag suttit lite väl länge och ”slappat”, och vissa delar av loppet hade jag cyklat i ett rätt beskedligt tempo. Direkt efter målgång cyklade jag hem till hotellet och sov sedan 14 timmar i sträck!

#pbp parisbrestparis

0 notes