outdatedthoughts

[outdatedthoughts]

Death Cab for Cutie & Agnes Cecilia

– Någon gång 2007, svarade jag försiktigt, som om mitt värde hängde på rätt sifferföljd. Faktum är att det var i slutet på mars året därpå, men 2007 är för mig ett estetiskt vackrare årtal, i såväl artikulation som i skrift. Likt 2002, 2014, kanske 2022, bjuds en in till nyfikenhet och tolkning på ett sätt närliggande år har svårt till att göra.

Nåväl.

– Cure fan? – Up until this record – Oh really? You gonna tell me you don’t get chills everytime you hear the violin on ‘To Wish Impossible Things’? – Yeah, everytime, but I don’t remember the day. Like with Disintegration, I remember the very first time I heard that record, I remember everything about that day, the weather outside, the smell in the air, because that day I fell in love with something – You fell in love with an album – No, I fell in love with music Dialog mellan Peyton och hennes mor i One Tree Hill säsong tre. Jag uppfostrades på olika sätt under min uppväxt. Av min mor kom kärlek och moral, om än ibland på ett hårt och dömande vis. I musiken blev jag inkluderad och fann trygghet. Från OTH lärde jag mig att förstå, hantera och uttrycka tidigare outsägliga känslor. Peyton, emotjejen, var den karaktär jag identifierade mig mest med och som kunde beskriva det jag ofta oförklarligt kände. Hon var den ensamma, den sorgsna, den oförstådda, den med borderline. Det var dock i hennes musik och den beskrivande dialogen som fick mig bli ett med karaktären. Visst minns jag den regniga dagen i Kalmar jag köpte min första CD, Vapen & Ammunition, och hur jag tjafsade med min kusin den kvällen om hur textraderna i FF gick. Likt jag minns alla gånger jag satt på vardagsrumsgolvet intill stereon och sjöng med i Du & jag döden och Ett kolikbarns bekännelser ett par år senare. Men det var en vanlig vardagseftermiddag 2007 jag blev förälskad i musik. Far hade ett religiöst förhållande till The Beatles. Född '49 på tyska landsbygden kom han att bli rebell och flydde till London som tonåring i dröm om att, i sitt kontroversiella långa hår, träffa John Lennon och Paul McCartney. Han fick träffa Ringo Starr och åkte aldrig hem igen. Hos honom var Revolver, A Hard Day’s Night, Help och Sgt. Pepper’s det enda som spelades, snark. Min mor spelade på sin höjd Ted Gärdestad, någon hitlåt från Tom Jones och Shakira, så musikintresset fick jag forma på eget vis, på annat håll. Min kusin Tino hade till hög grad influerat den låtlista jag varsamt valde ut att fylla min iPod Nanos låga minnesutrymme med. Det var Blink-182, Breaking Benjamin, Jimmy Eat World och mycket från genren vi kallade för OC-musik; indiepop i allmänhet. Ihop startade vi även vår egna webbradio ‘OC-musik 24/7′ en afton och skickade IP-adressen till såväl vänner samt på forum. Drömmen om rullande radioproduktion dog förvisso redan följande dag när det relativt massiva lyssnarantalet tillkallade hot om stämning för illegal musikströmning. Men på de femton-sexton timmarna vi sände kom även supportande lyssnare med värdefulla musikrekommendationer. Death Cab for Cutie var nog bandet som önskades mest att spela, av vilka jag bara hade hört A Lack of Color sen innan. Ett par dagar senare kom jag för tidigt hem från skolan, något i bamba hade gjort mig ledsen och jag laddade ner Death Cabs senaste album Plans. Jag ville bara ha något att lyssna på för att fly undan verkligheten ett tag.

Jag hade så gärna för sakens skull berättat vad för doft jag kände och vad för väder det var just i det ögonblicket, men likt alla andra dagar var jag framför datorn med persiennerna nerdragna. Det förtar dock inte den massiva känslovåg som sköljde över mig redan från första tonen av introt till spår ett, Marching Bands of Manhattan och som varade till sista stycket av spår elva, Stable Song. Jag berördes, jag kände mig fulländad, sorgsen, lycklig och fri. Minnen, trauman, hopp och förtvivlan med tillhörande imaginära bilder jag än idag kan se framför mig till tonerna av låtarna. Känslor som då inte var direkt kopplade till texterna men i den hela surrealistiska upplevelsen. Även om Adam’s Song förblev på repeat varje promenad till skolan flera år framöver om morgnarna så kom Death Cab att ta över hela mitt musikbibliotek och bli en central del av mitt tonårsliv. Gudskelov lyckades jag förbereda mig emotionellt på deras kommande albumsläpp. Narrow Stairs (2008) sparade jag till första dagen av sommarlovet, med känslan av dess frihet i bilen till Öland. Codes & Keys (2011) ute på klipporna en varm sommarmorgon, med sjöbris mot ansiktet och god picknick. Kintsugi (2015) i min favoritpark i London och Thank You for Today (2018) deprimerad på ett okänt fält en bit från en ändhållplats vid gränsen till Halland. Death Cab blev också anledningen till att jag träffade Agnes. 2010 började jag på ett estetikfrämjande gymnasium och trots att jag gick på samhällslinjen så var det Broder Daniel-patches och indieenergi var du än gick. Min klass var relativt skonat från sånt därnt, jag kom överens med alla förutom en tjej, Cecilia, som av ren instinkt hatade den utåtagerande fotbollskillen jag framstod som. Med sin BD-väska och ibland stjärnor under ögonen fnös hon ofta i min närvaro. Hon drog sig inte från att uttrycka öppet hat mot min existens eller agg när hennes vänner pratade med mig. Två år senare var det mig hon vände sig till när hon skulle hoppa, men det är en annan historia. En gång var det bara var vi i klassrummet. Jag hyste vördnad över hennes t-shirt, på vilken hon hade blink-182s självbetitlande albumsmiley på. Vi snackade ett par minuter. Hon log faktiskt vid ett tillfälle och la senare till mig på msn. Under resterande tre år vi gick ihop skrev vi regelbundet någon kväll i veckan, ett par timmar åt gången. Resterande dagar var vår vänskap ickeexisterande, literally, i synnerhet under skoltid En vårdag i slutet på första läsåret ville hon introducera mig för en tjej som gick på estetlinjen. Agnes favoritband var tydligen också Death Cab, men det var unheard of att någon från estet skulle vilja prata med någon från samhäll, i synnerhet inte en fotbollskille som jag. Under en kvartsrast utanför biologisalen kom en jättesöt, två år äldre, fräknig tjej med vackert utsläppt brunt hår, fina läppar med ett tillhörande födelsemärke och frågade rart om mitt namn. Hon hade gul tröja med grön fjällrävenväska på ryggen, jeanskjol och knähöga strumpor, vita med röda ränder. Jag var ett förfall, fick knappt fram ett ord och det dröjde inte länge innan killarna i min klass snappade upp att det på riktigt var mig hon ville prata med. De började grabba sig, skrek dumma saker. Jag ursäktade mig därifrån. Vi fick dock kontakt på musikforum efter ett tag, vår första konversation gick ungefär: – Så hur kom du i kontakt med dem? – Från OC, någon gång 2007, tror jag. – Åh, då har du lyssnat längre än vad jag har gjort! Jag fann Death cab 2008 via en vän. Agnes kom att bli en otrolig viktig influens i mitt liv. Hon var den första personen som genuint visade intresse för mig och mitt liv. Vi pratade om kärlek, killar, tjejer, drama, s*x. Vi skapade spellistor och delade fotografier. Hon introducerade mig för tumblr och massvis med musik jag än idag lyssnar på. Till förfasa ville hon så småningom träffas utanför skoltid, på konserter och i stan. Jag var för awkward för att kunna tacka ja till någon form av social interaktion, kommunikation fick helst ske uteslutande online, det var tryggas så. Min självforcerande isolering var och är än idag otrolig påtaglig i dess skada och konsekvens, i utsträckning jag upplever folk har svårt att greppa. Jag tror faktiskt vi aldrig kom att se varandra efter hon tog studenten drygt ett år därpå, hon flyttade till annan ort och fick nya bekantskaper, vår kontakt dog ut. Vad för relation hon tyckte vi hade vet jag ärligt talat inte, jag är bara ledsen över att jag inte tog tillvara på den bättre, oavsett vad det var. Jag ångrar att i min omogenhet och osäkerhet kunde vara dramatisk, provocerande samt ibland utmanande. Även om det är ett avslutat kapitel är jag så otroligt tacksam för hennes del i mitt liv, det formade mig mer än vad jag någonsin förstod då och gav lärdomar jag behövde. Något jag också var duktig på att undvika dcfc konserter

[outdatedthoughts]

Inledningstext

Jag saknar flera egenskaper jag gärna hade besuttit. Avsaknaden av att vara talför, ha pondus och se karismatisk ut är något jag dagligen besväras över. Vad som dock förgör mig är oförmågan att komprimera och kalibrera mina tankar. Jag har ingen kontroll över dem, jag skadar, mig själv.

Kippar efter andan för att inte dränkas i mina tankar. Fyra timmar, sex rader. Kippar efter andan för att försöka förklara det jag själv inte förstår. Fem timmar, åtta rader.

Det här är ett sent påbörjat nyårslöfte jag hade för i år, att börja blogga. Dels för min skull i ett försök att koordinera mina tankar - i förhoppning att enklare kunna skilja på det faktiska och det undermedvetna. Dels för andras skull i ett försök att öppna upp mig. Jag har kommit till insikt att jag inte längre bara kan vara ett omslag för de som vill ta del av mig.

I tjugoett år hade min själ och dess ärr varit dolda för alla, så för några år sedan började jag samla på vinylskivor. De var tänkta som verktyg för att kunna, i dess konkreta form, uttrycka mig för andra. Dilemmat var att få var inbjudna och färre besökte. Hösten 2019 började jag skriva om några livshistorier knutna till mina vinyler online. Det var första gången jag delade med mig om mina föräldrars skilsmässa, min relation till far, om tjejer jag varit kära i, min isolering. Jag hade länge tänkt uppmärksamma min existens lagom till att densamma slutade upphöra, men när jag väl öppnade upp mig var det för att jag ville leva. Det var givande och något liknande hoppas jag att jag kommer våga göra här.

Jag vill också att detta ska kunna vara en blogg för att berätta om nya tjejer jag blir kär i eller om album jag en dag kommer att gilla. Det här ska vara en plattform för mitt eget välmående, om min existens, om mina funderingar, om de jag bryr mig om och det jag intresserar mig för. Är du nyfiken på mig så är du välkommen att ta del av den. Jag är 26 år och allt jag numera vill är att leva, sluta vara ensam, vara en bra vän samt i framtiden bli en man och pappa till min familj.