#växa

[asiljebrand]

Growth mindset

Varför se allt, göra allt, bli allt. Varför tjäna så många människor kan vi kan? Bli så kraftfulla vi kan, studera så mycket vi kan? Varför bli smartare, snabbare, rikare? Varför inte? Vår livsstandard dikteras mycket av de val vi gör och de valen dikteras till stor del av den interna processen, sinnets skript. De flesta människor har ett fixed mindset och några andra har ett growth mindset. De…

View On WordPress

#Ansvar #fixed mindset #growth mindset #Integritet #Klaga #komfortzone #Mål #Okända #Passiv #Spänning #Statisk #Val #Växa

[405blazeitt]

ohhhhh the somewhat uncommon use of "wax" to mean "grow" has the same origin as "vokse" (grow, in danish/norwegian), which is also basically a homonym with the word for wax, the substance (voks), despite the 2 definitions coming from 2 unrelated proto-germanic words

this post brought to you by me listening to vegard ylvisåker talk about his back hair

#helpful tip! you can remember what a waxing gibbous is because 'wax' is like the swedish word 'växa'. good luck with the 'gibbous' bit

[waqupi]

Lyrics to / Låttext till Ballad för Penelopes systrar - Turid from / från Tistlar från tundran 1980

Du nutidens Penelope som aldrig väntar mera När din Odysseus inte kom Tog du det hela kallt Ibland när något skepp kom Och med tiden blev det flera Då uppläts han åt seglaren En kort stund det var allt

Penelope ditt fruktträd ska aldrig mer bli ympat Och gräset växer vilt Och inga rosor lyser grant För ingen frukt kan växa På det träd som lämnat stympats Och törnesnåren växer Ut med trädgårdens ytterkant

Men nutidens Penelope är fri från sin väntan Och sina bojor har hon sprängt Och tar sitt liv med ro Och vet sitt värde där hon sitter nöjd i trädgårdsgläntan Rakryggad utan fruktträd Rosen doft och barnatro

Penelope du står där klarögd fri friska vinden Bland sköna vilda blomster Och ser skepp gå vid din hamn Ibland styr skeppen in Kanske öppnar du då grinden Till svalkan i din trädgård Och om du vill Till din famn

#turid #turid lundqvist #ballad för penelopes systrar #svensk progg #progg #musikrörelsen #lyrics #svenska #swedish #mine

[whitewaterpaper]

Hocus Pocus 2 (2022)

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ses tillsammans med @kulturdasset .

När Bette Midler insåg vilken popularitet Hocus Pocus lockat till sig genom åren började hon höra av sig till Disney om en uppföljare. Och här är den nu, 29 år senare och den börjar med att grotta ned sig i systrarnas bakgrund. Taylor Henderson, Nina Kitchen och Juju Journey Brener gör stabila insatser som de yngre upplagorna av systrarna Sanderson. Framför allt Taylor Henderson gör ett storartat jobb att imitera Bettes/Winnies gester och manér. Att den här inblicken i systrarnas förflutna är så matig är något som definitivt uppskattas och följer Disneys nyare grepp att ge sina skurkar välskrivna bakgrunder. De är inte random ondskefulla längre. Jag tycker även att man fått till ett fint slut, utan att det blir sentimentalt oh gråtmilt.

Anne Fletcher som tar över registolen efter legendaren Kenny Ortega gör tillsammans med Jen D'Angelo vid pennan ett storartat jobb med att hitta tillbaka till känslan i den första filmen. Den är fullsmetad med cameos och homage men detta utan att det kladdar ned eller begränsar storyn. Man klämmer till och med in en liten vaksam katt trots att Binx ju givetvis ”gått vidare”.

Den nya trion som bekämpar Sandersons gillar jag också, men från går temat med familjer som strular utan satsar i stället på ett annat välkänt grepp: kompisgänget (eller ja, trion) som är på väg att växa upp och nu glider ifrån varandra. Det hela fungerar riktigt bra, och av någon anledning funkar det med föräldrar som bara är abstrakta koncept utanför kamerabilden.

Den här filmen kommer givetvis aldrig vara i klass med originalet, men den lyckas med något som är få uppföljare förunnat idag: den har hjärta. Det är inte en själlös cashgrab: det är en fullt sebar, charmig liten film som förtjänar sin plats bredvid sin kultiga föregångare. Det är en film man faktiskt kan se om en gång om året…

#senast sedda film #film #hokus pockus 2 #hocus pocus 2 #hocus pocus #komedi #äventyr #urban fantasy #familjefilm #disney+ #us #2022 #anne fletcher #jen d'angelo #bette midler #kathy najimy #sara jessica parker #doug jones

[sophiebernadotte]

H.K.H. Kronprinsessans anförande vid Volkstrauertag

Berlin, Tyskland

Herr förbundspresident, fru vice talman i förbundsdagen, ledamöter av den tyska förbundsdagen, mina damer och herrar,

Jag är hedrad över att få delta i denna tyska sorgedag över offren för krig och tyranni.

Det är svårt att tänka sig en värdigare plats att samlas kring offrens minne än här. Denna byggnad har spelat en så viktig roll i Tysklands dramatiska historia, och är i dag symbolen för det moderna, demokratiska Tyskland.

Detta är en stor stund för mig personligen. Mina starka familjeband till Tyskland och allt tyskt har varit en integrerad del av mitt liv sedan jag var barn.

Mina känslor för Tyskland är varma och djupa.

Detta är också en betydelsefull stund för mig som Kronprinsessa och representant för Konungariket Sverige.

Banden mellan mitt land och Tyskland är många, starka och går långt tillbaka i historien.

Men relationen mellan våra två länder har under historien inte alltid varit fredlig. Låt oss vara ödmjuka om detta, särskilt denna dag.

Kanske någon av er fortfarande känner till den gamla barnvisan: ”Bet't Kinder, bet't / Morgen kommt der Schwed. Jag som svensk är medveten om att trettioåriga kriget länge var den tyska urkatastrofen.

Och år 1813 stod svenska soldater än en gång på tysk mark. Min anfader, kronprins Karl Johan, anförde nordarmén av preussare, ryssar och svenskar mot kejsar Napoleons stora här. Trots att Sverige kom ut som en av segrarna, var Sveriges tid som stormakt förbi. Avsiktligen så lades det i Sverige medvetet grunden för en historisk ”Zeitenwende”.

Vad vi förlorade i makt och ryktbarhet, vann vi åter i form av en tvåhundraårig fred och så småningom vårt eget Wirtschaftswunder.

Det finns i mitt land en naturlig närhet till Tyskland. Sedan nästan tusen år har starka kulturella, språkliga och ekonomiska band knutits över Östersjön. Vi har gemensamt präglats av hansatiden, reformationen och industrialiseringen.

Det andra världskriget ledde till att Sverige fjärmade sig från stora delar av det tyska arvet. Men sedan den demokratiska och återförenade Förbundsrepubliken blev ett stabilitetsankare för den Europeiska unionen, och Sverige beslutade att ansluta sig som medlemsstat, har en nära relation åter växt fram. Och idag är vi till vår lycka förenade.

Här finns viktiga lärdomar att vinna. Hur länder och folk kan växa i varandras närhet och av denna närhet. Hur viktiga de fria kulturella och idémässiga flödena är. Och hur mycket som plötsligt kan gå förlorat.

Mina damer och herrar,

Få vet mer om hur bräcklig civilisationen kan vara än det tyska folket.

Få vet bättre skillnaden mellan fred och krig, mellan frihet och förtryck, mellan hopp och avgrund, mellan normalitet och katastrof. För mig är detta inte heller något jag bara bekantat mig med via böcker. Genom att lyssna på min mor och berättelserna om hennes släkts öden har jag skådat en skärva av den bittra erfarenheten.

Den tyska erfarenheten är unik men den rymmer insikter som går bortom det tyska. En av dessa är att fred och frihet inte är naturlagar, en gång för alla givna. De är tillgångar, bräckligare än vi tror, som kräver något av var och en av oss, i stort och smått. Vi gör det varje dag genom att visa hänsyn och respekt. Vi som länder gör det genom att värna principen att rätt går före makt.

Jag säger detta med stort allvar, för vi möts i en allvarsam tid.

Mina damer och herrar,

Mänskligheten står inför utmaningar som blir allt svårare och alltmer akuta. Stämningsläget i världen är frostigare än på länge. Den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina hotar freden på hela vår kontinent, skakar om grundvalarna i världsordningen och orsakar ett ohyggligt mänskligt lidande. Sedan 633 dagar har städer och samhällen ödelagts, hundratusentals människor dödats och miljontals drivits på flykt. Det är ett krig som påminner oss om de mörkaste kapitlen i den europeiska historien.

Till detta kommer utvecklingen i Mellanöstern efter Hamas fruktansvärda attacker mot israeliska civila. Vi ser förfärande bilder från Gaza med stort mänskligt lidande. Israel har självklart rätt att försvara sig i enlighet med internationell rätt. Skyddet av alla civila, i Israel, liksom i Gaza måste säkerställas och den internationella humanitära rätten måste respekteras. I alla tider under alla omständigheter.

Ärade medlemmar av Förbundsdagen, mina damer och herrar,

Jag tillhör den generation som växte upp med murens fall. Jag önskar att optimismen som fyllde alla vid murens fall fortsatt präglade världen.

Det finns ett ord vars innebörd jag bäst lärt mig av min far och det ordet är plikt. Men plikt har också en vacker sida. Den ger oss en möjlighet att bli en del av något långt större än oss själva.

Svensken Dag Hammarskjöld som var FN:s generalsekreterare skrev följande rader: ”Andras väg har rastplatser i solen där de mötas / Men detta är din väg / och det är nu, nu, du inte får svika. / Gråt om du kan, gråt / men klaga inte. / Vägen valde dig - och du ska tacka.”

Mina damer och herrar,

Här har vi alla ett gemensamt ansvar. Vi får aldrig glömma bort lärdomarna från krigets och tyranniets fasor. Och vi måste påminna våra barn och unga om att ur de svåraste erfarenheter kan växa en kraft till förändringar.

Det är en avgörandets tid. En prövningarnas tid. Men det är också en möjligheternas tid.

När nu vårt folk och våra regeringar agerar tillsammans för att hjälpa det ukrainska folket att stå emot den ryska aggressionen, så är jag övertygad om att vi sår frön som kommer att bära frukt.

Att regeringarna och folken i det demokratiska Europa håller ihop i en ond tid inger hopp. Den tyska erfarenheten visar att det går att bearbeta även det mörkaste förflutna.

Tyskland är idag ett land som vi svenskar vänder blickarna mot när det gäller den gemensamma uppgiften att bygga ett Europa i fred och frihet.

Våra länder förenas i en värdegemenskap, i vår syn på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, i vårt europeiska och internationella engagemang. Och vi gör det nu ännu närmare varandra än tidigare. Sedan februari 2022 har världen lärt sig begreppet Zeitenwende. Sverige har genomgått sin egen Zeitenwende och står inför den största säkerhetspolitiska förändringen sedan Napoleonkrigen, med vårt kommande inträde i Nato.

Europa samlar sig nu för att möta utmaningarna på vår kontinent. Samtidigt måste de stora framtidsfrågorna hanteras som miljön och klimatet, teknikens möjligheter och faror. Det kommer att kräva exceptionella insatser.

Jag är övertygad om att dessa insatser kommer att göras, och att i denna nya tid väntar ett än starkare svensk-tyskt samarbete.

Låt oss bidra till detta tillsammans!

Tack.

#swedish royal family #crown princess victoria #germany visit #speeches #231119

[maxwallin]

Skrev att jag gick baklänges upp för en trappa, här är den, syns i ljusstrimman som blev då jag lämnade dörren på glänt. Brukar gå ut i trädgården och fundera, även mitt i natten, den här bilden är från i höstas (2022). Det sitter några glesa löv kvar på lindhäcken och en gatlykta belyser bladen så att det mönstrar huset. Häcken är enormt hög nu, har blivit en trädhäck på 6-7 meter? Lika hög som gatlyktorna. Hade det varit en mer låt säga "skötsam" villaägare (hade ju kunnat skriva själlös, opoetisk eller fascistisk) som bott här då hade det ansetts att den har fått växa fritt 15 år för länge, speciellt då det är inne i ett samhälle så här! Men jag gillar det aparta/magiska i en vildvuxen trädgård.. åtminstone delvis,, det är inte så att jag är lat eller koko, jag tänker att det är bäst så, intressantast så, att få se hur naturen ter sig.. och så hade det ju inte blivit dom här myskusliga skuggorna på fasaden då heller, blir mer underhållande upplevelser om man låter det vara lite vilt,, så, så här ska det se ut om jag bor här, vilket jag ju gör. Att jag inte vill ha någon insyn är ju en viktig anledning också, huset ligger vid den mest trafikerade gatan på denna lilla ort. Skulle ha filmat, då skuggorna av bladen rörde på sig men jag tänkte mest på att fånga ljusstrimman som gick ut från huset.

Det där med att gå baklänges det skrev jag på twitter någonting om.. Vet inte var på nätet jag för min ”dagbok” ,lite här och där, och där man minst anar det.. . Det mesta stannar så klart i min fysiska dagbok och i laptopen. Jag har ett väldigt kluvet förhållande till att dela med mig av det jag gör egentligen, för jag tycker det är jobbigt med eventuella reaktioner, alla får såklart läsa men på ett sätt vill jag inte ha några likes, kommentarer eller ens följare, vill bara kravlöst, från båda håll, alltså att någon eller jag själv inte måste/behöver reagera på det som läggs ut , bara lufta mina tankar då och då.. . ˙ å själv följer jag många tätt som deras egen skugga utan att jag ger mig tillkänna, utan att "likea" hela tiden, vill på ett sätt ändå att cyberrymden skall vara just en rymd, rymlig och inte att det blir tätt, krävande, kvävande och påträngande en måste ha lite `cyberhygien´ faktiskt. Uttrycket cyber känns daterat, en benämner internet mest nätet & webben nu, att säga Cyberspace är att ta det lite från början.. . börja om. / // ///Det går ju på många indirekta subtila sätt att meddela sig på också, som att exempelvis: spela en låt (på en öppen musikstreamingtjänst som ens vänner kan se) vars låttitel "svarar" på någons inlägg någonstans, eller att någon gör en teckning som innehåller svaret på någon annans "tillrop" , eller att någon klär sig i samma färger som inlägget innehåller osv. osv. Typ som att kommunicera med speglar, reflektera solljus, alltså ibland hamnar svaret/reflektionen på den ursprungliga energin från källan(inlägget) någon helt annanstans.. etc. etc. Tycker om den där komplexiteten att kommunicera på nätet. Ganska romantiskt. Människan har utvecklats litegrann i sitt sätt att tala/mötas på.. eller pja, det har väl människor gjort i alla tider, talat i kodspråk på olika kamouflerade vis men det har blivit enklare och snabbare nu än på 40-talet & medeltiden och... Nu är det bara steget över till telepati/klärvoajans som kommer att tas framöver.. . . Då vi kommer vidare i evolutionen ≈ uppstigningen till 5:e dimensionen , 6, 7, 8 and Beyond!! ! ! >>>>

Menja, således, jag tycker om själva plattformarna och naturligtvis >> att alla människor delar med sig,, nu är vi på tumblr, här är det inte lika stelt & hysteriskt som på andra ställen, (det här med att jaga likes och vänner) utan det är ganska lugnt & meditativt här;-)

https://twitter.com/MaxWallin <<gå baklänges, är befriande att göra, from time to time. Innanför dörren i kapprummet hänger det faktiskt en klocka på väggen som går baklänges också, tyckte den var lite kul så jag köpte den.. Pappa tyckte också om den "Det är nog bra för hjärnan det där." sa han angående om att man liksom fick träna hjärnan/tänka till lite extra då man skall tyda klockan då visare och siffror går o är bak o fram (men den visar alltså tiden korrekt ändå, mmh).

. ..Men ja, huset, det är mycket med det nu, som tar tid. Även att bara hålla trädgården i ett lagom vildvuxet bohemiskt skick tar mycket tid och energi. Fasaden, fönsterkarmar, dörrar m.m. måste ju hela tiden hållas efter också,, och allt inomhus, ~ interiören ~, så många detaljer att fastna i, så tid det tar, tar ifrån musikskapandet och det sociala livet på nätet bl.a. Men det är väldigt passande med fristående hus då man håller på med musik, så klart, och dom närmsta grannarna är bara här på sommarhalvåret, så inte stör jag någon! Bra. Fick överta huset sommaren 2020 i och med fars bortgång.. men har ju varit här mycket, far & mor köpte det som sommarhus 1986, tror jag det var?

Jag har huset som bakgrundsbild på min mobil.. Gjorde en skärmdump då jag tyckte det blev som ett 1:a aprilskämt, mobilen hann med ett i sista sekunden skämt medans det fortfarande var 1:a april >> då den påminde mig om att det var dags att sova. -Ska jaG sova?! HAHAHA! (Eller det är ju jag själv som ställt in larmet iofs, jag skämtar med mig själv då?) Nämen måste verkligen börja gå och lägga mig i tid, på rätt sida av dygnet s.a.s. Det är allvarligt, man förstör faktiskt sin fysiska & psykiska hälsa tillslut, inget att skämta om! Pappa brukade försöka skrämma mig till sängs genom att säga "-Du åldras i förtid om du sitter uppe för sent." Vilket faktiskt lite fungerade på mig då jag också möjligen, eventuellt, kanhända är lite lite (lite) aningens fåfäng + att jag har ju så enormt mycket jag vill hinna med att göra så en livstid räcker faktiskt inte, så det är ju inte då så smart att förkorta den livslängden med nattvak! Möjligen 4 livstider på raken skulle räcka, då skulle man nog kanske tycka att det var "fullbordat".// / / Orsaken till att man behöver så mycket tid är väl bl.a. för att.. Ja, dom brukar säga att "tid är pengar" / pengar är tid.. A§å Pengar snabbar ju på processen, så har man ingen budget så går det ju långsammare att genomföra saker, om man måste köpa ett hjul vart femte år för att få ett fordon att fungera, då tar det ju 20 år innan det rullar igång,, du det måste vara väldigt dyra hjul det?! (du förstår vad jag menar) Och har man en introvert läggning där man inte gärna vill be om hjälp med saker och ting direkt, då tar det ju ytterligare längre tid. JA då är det nästan kört! Och sedan det absolut största "problemet" är ju sökande efter mening och innehåll, djup, nyskapande i det man företar sig då tar det ju en evighet om man måste läsa igenom hela Stockholms Stadsbibliotek, alla artiklar på Wikipedia och se alla filmer som producerats och lyssna på varenda symfoni som komponerats o försöka höra vad alla upplysta gurus och mystiker,filosofer,psykiatriker och patienter sitter och mumlar för klarsynta tankar i alla grottor världen över.. . Och √ilka & √arför √ann Nobelprisen?! osv. osv. sov! Då blir det jobbigt. Och sömnlöst. Och om igen! >> Vakna vaknA!! Det finns nya dagsaktuella Vloggar o Poddar o Bloggar "DU inte VILL missa"!!!!..... + ALLA tidsslukande `LIVEstreamare ⋆ ୭˙◞ Det är sorgligt att man inte hinner med, allt. • Har försökt att bara genom att lägga handen på en bokrygg i bokhyllan för att tillgodogöra mig innehållet i boken, det sägs att det kan gå.. . via klärvoajans, att "läsa med förbundna ögon". ˙ En får ta till Alla Medel för att få det här livet med sin ~eteriska~esoteriska~livsuppgift~ att fungera, säg! Save.

Summa Summarum: N får lita på sin intuitioN (istället)

Vad handlade det här inlägget om? Att gå baklänges upp för en trappa?

.

•

[weirdthoughtsandideas]

Dömer dig efter din favorit Astrid Lindgren saga

Obs: Ta inte detta för seriöst. Jag känner inte dig och detta är bara på skämt.

Pippi Långstrump - Du är en basic bitch som väljer det mest populära alternativet

Emil i Lönneberga - Du gillar baskerkepsar och blev inspirerad att börja tälja efter du hörde om Emil första gången. Också, du aspirerar till att bo på landet och ha en snickerboa.

Saltkråkan - Du gillar "vardagsrealism". Också, du vill absolut, om du inte redan har/gör det, bo i en stuga vid havet.

Karlsson på taket - Du är en dryg jävel som tror du vet bättre än alla andra, sorry not sorry

Madicken - Du ville leva och vara som Madicken, ellerhur? Om du hade syskon lekte ni definitivt att ni var Madicken och Lisabet. Plus att du också ville typ prova att hoppa ner från taket med ett paraply... Också du kanske eller kanske inte hade en grej för Abbe... ;)

Barnen i Bullerbyn - TASTE först och främst. Du gillade den idylliska barndomen som de verkade ha och önskade du kunde växa upp så med. Skulle inte förvåna mig om du lekte samma lekar som de gjorde. Om du bodde på landet låtsades du definitivt att du var dem, och bodde du i stan så påmindes du om Bullerbyn varje gång du såg så mycket som en hage.

Rasmus på luffen - Du romantiserade att rymma hemifrån mycket känner jag, kanske rent utav lekte att du bodde på barnhem och flydde för att bli luffare

Bröderna Lejonhjärta - Du gillar rollspel nu, va? /hj Men annars så kanske du i allmänt är ett fantasy fan. Och gillar historier om bröder.

Ronja Rövardotter - Du gillade idéen att få springa runt i en skog, leva rövare och att leva i en borg på medeltiden i allmänhet. Du har byggt så många kojor i skogen som du ska "bo" i, att det inte går att räkna.

Mio min Mio - DU GILLAR ROLLSPEL NU VA Okej nej men... du gillar fantasy absolut, men du gillar också historier med "den utvalde" som ska rädda dagen. Idk helt ärligt har jag inte mycket idéer för Mio min Mio

Nils Karlsson Pyssling - Du gillade idéen att vara liten som en pyssling och kunna bada i en kaffekopp och kunna interagera med objekt på ett annat sätt än när du är normalstor. Det ser ju så mysigt ut!

Allrakäraste syster - Låt mig gissa, du hade låtsaskompisar som barn. Också, du gillade eskapismen i det hela, en tjej som flyr från sitt vanliga liv ner till en magisk plats.

Kalle Blomkvist - Du lekte röda-vita rosen jättemycket som liten. Också, du gillar deckare väldigt mycket i allmänhet.

Lotta på Bråkmakargatan - Du är yngsta barnet och du behövde en rollfigur som kunde relatera till dina yngsta barn-struggles.

Kajsa Kavat- Du kanske bara gillar i allmänhet historier som små barn som hjälper gamla ig (förlåt jag själv har verkligen lite koll på Kajsa Kavat)

Någon av Astrid Lindgrens många noveller (obs jag vet att vissa av dessa tekniskt sätt är noveller redan men shh) - Du gillar det underskattade, det som inte folk snackar om lika mycket. Du går säkert runt och bara "Men har ni hört om DENNA då, den vet inte många om faktiskt!"

Någon berättelse som jag har glömt - Förlåt. Den här tanten har typ 100 böcker. Mitt dömande av dig som är i denna kategori är att att du är "MEN HALLÅ!!!! DU GLÖMDE FAKTISKT DENNA! VART ÄR DENNA?!??!"

Också, jag kom verkligen inte på något för Peter och Petra för det skulle typ vara samma förklaring som varför du gillar Nils Karlsson Pyssling. Sen var det några jag inte glömde, jag bara kom verkligen inte på något alls, som Gullpian och Märit exempelvis.

Iallafall... det här var typ svårare än vad jag trodde, speciellt då jag vet mindre om vissa än om andra, så ta inte detta för seriöst. Och håller ni verkligen inte med mig så ja, gör er egen lol.

#varför gjorde jag det här ens #jag vet inte #it's a mess but it's tumblr everything is a mess #astrid lindgren #sa du sten #all makt åt tengil vår befriare

[charleskeatington]

Men skärp er för Helvete! Djävla fjantar! 🤬 Låt se nu! »PORNOGRAFI, ohöljd, otillständig framställning (i skrift l. bild) av förhållanden o. handlingar som höra till sexuallivet; vanl. sammanfattande, om obscena skriftalster o. bilder. Om ni är sådana djävla fjantiga, fjolliga snöflingor, att ni uppfattar konstnärliga skildringar av nakenhet vara pornografi, måste ni slänga era djävla pingstvänsnappar och växa upp! N Djävla bebisslynglar! Jag finner ingen bättre beskrivning av er! 🤬 Men skärp er för Helvete! Djävla fjantar! 🤬 Låt se nu! »PORNOGRAFI, ohöljd, otillständig framställning (i skrift l. bild) av förhållanden o. handlingar som höra till sexuallivet; vanl. sammanfattande, om obscena skriftalster o. bilder. — Svenska Akademiens ordbok över svenska språket. Om ni är sådana djävla fjantiga, fjolliga snöflingor, att ni uppfattar konstnärliga skildringar av nakenhet vara pornografi, måste ni slänga era djävla pingstvänsnappar och växa upp! Djävla bebisslynglar! Jag finner ingen bättre beskrivning av er! 🤬 https://www.instagram.com/p/CqXf5pvAwlO/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[skwigelfskwisgaar]

Psst buddy, has Toki fallen asleep on you at all? He was talkin about it…Dudes being very kitty-y tonight???

Not recentlies. He did almost falls on me when I's doing de hair stuffs - but dat amns more of hims ackshualies sleepingsk? Amnst shore, I's told him to focus and he sats still for the rest of the routine.

Amns why's I's able to gives him de best and most poirfects hair treatments. I wishes he dids more to care for himselfs... a scalps treatments and some leave in condicktioners and maybes a shines spray. Mades him look veries glam.

Det är fantastiskt att se honom växa upp och få fina minnen.

#skwisgaar rp blog #rp blog #skwigelf talks #asks

[asiljebrand]

Livet är enkelt, sinnet kan vara komplext

Formulan till framgång är enkel. Syfte Vi sätter upp ett mål så att vi ha en destination och direktion. Vi vet var kompassen pekar. Vi lägger upp en plan, en strategi med delmål. Ett dagligt schema med vanor som tar oss närmare målet. Sedan handlar vi på denna plan. Ett exempel är att bli revisor. Då börjar vi med att läsa ekonomiboken (10 s/dag), går ekonomikursen (kvällskurs 3 gånger/vecka),…

View On WordPress

#Dyk upp #Fortsätt #Växa

[knappharvel]

Vänta sjunger de att det ska växa plåster ur deras sår?

#melodifestivalen #signe & hjördis

[piruett-se]

Fel på roboten

Niklas står halvnaken nere i trädgården igen, på baksidan. Han är full. Han eldar. Tavlor, canvas, ramar, penslar, stråhatten – allt har han stoppat i eldtunnan.

”Kom och ta mig om du kan!” skriker han mot den tunna månskäran som kikar fram mellan molnen. En klunk av whiskyn i munnen, en i brasan.

Från ett litet fönster på övervåningen tittar Leo och Dorian ner på det makabra skådespelet. ”Var inte rädd Dorian,” säger Leo. ”Pappa är inte arg på oss. Han fick bara inte så många likes på sin tavla på Instagram.”

På gården har Niklas dragit ner kalsongerna och urinerar rikligt på de brinnande tavlorna. Han vacklar till och kommer för nära elden. En gnista antänder könshåret. Ett plågat vrål ekar över grannskapet.

Inne i huset vaknar Malin. Klockan visar 03:42. Hon kniper ihop ögonen och känner klumpen i magen växa. Något hände med Niklas när de flyttande till huset i Ålsten. Utan grannar vägg i vägg att hålla upp fasaden för, så har han sakta men säkert… tappat det. Det finns inga spärrar längre.

Hon har alltid vetat att det funnits något kallt och mekaniskt under den charmiga ytan. Ingen normalt funtad människa kan vara så produktiv och fokuserad som Niklas är. Som en robot, dold under en mänsklig mask. Men nu har roboten slutat låtsas.

Och något är fel med den.

#novell #villalivet #konstnärer #robotar

[smorkaft]

dra logiska slutsatser i nackskinnet jag är logikens fader och bödel precis som min egen far

nu föds jag istället i nästa generations slutsatssöner äntligen för tjock om nacken för att greppas för att fattas, för att bli förstådd men för tjock om nacken för att växa in i mitt eget skinn för sent förälskad i all själslig mening

en levande avbild av något kallt och dött i mig själv och allt jag greppar tag om på jakt efter världsförståelse hudsvältande, hudhungrig, hudrabiat

[whitewaterpaper]

Hocus Pocus (1993)

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ses tillsammans med @kulturdasset som förprepp till Hocus Pocus 2.

KONCEPT: Nyinflyttade Max har svårt att finna sig till rätta med sitt nya liv, och framför allt Halloween, i Salem. Han följer dock, under protest, med sin syster Dani på en ”bus eller godis”-tur i kvarteret. Snart har de hamnat i häxlegenderna Sandersons stuga där enl myten en oskuld skall väcka dem till liv…

FÖRVÄNTNINGAR: Mitt personliga Halloween-firande begränsas normalt till att se om den här filmen i slutet av oktober. I år toppas firandet med att se den nysläppta uppföljaren.

TOPP: Filmens absolut roligaste scen är när systrarna kliver ur ugnen och Winnie upprepar den inspelade rösten både på engelska och spanska.

FLOPP: Max och Danis föräldrar har en liten lustig inställning till föräldraskap egentligen. De vet att Max har svårt att finna sig till rätta och de kör på med: ”synd att du inte trivs, men du får sitta barnvakt åt din syster under Halloween så vi kan partaya i fred”. Hade de tänkt att den detaljen skulle hjälpa liksom?

KONSTATERANDE: En film som kanske floppade när det begav sig med byggt upp en stadig kultstatus med åren. Kanske för dess gedigna produktionsvärden och för att den verkligen tåls att ses om och om igen? Speciellt sedan Halloween som fenomen växt i status med åren och spridit sig utanför Usa? Den här har en perfekt mix av humor, äventyr och att växa med uppgiften – en familjefilm av klassiskt snitt innan de utvecklades till glorifierade barnfilmer.

PS: Den här filmen har antagligen begåvats med vad som måste vara 1993 års bästa cgi. Katten Binx håller för att synas i sömmarna fortfarande.

#senast sedda film #film #komedi #äventyr #urban fantasy #familjefilm #hokus pokus #hocus pocus #us #1993

[skenpiel]

ok herre gud. för att jag vill veta om den där jävla matbjudningsgrejen faktiskt är en sak, snälla pls om du är svensk reblogga och berätta om du gör det/har varit med om det och var du är ifrån. jag såg nån säga att det måste vara en södergrej vilket jag helt enkelt måste tro på för jag är från stockholm och jag kan inte ens FÖRESTÄLLA mig nåt mer vidrigt att göra mot en gäst (speciellt om det är ett BARN, AHH). jag tror helt enkelt antingen att ni alla ljuger och bygger upp nån sorts bild av att alla i sverige är demoner för skojs skull eller att ni har haft oturen att växa upp i samma kvarter som typ. de ondaste mest elaka människorna på jorden. i alla fall, om du är svensk SNÄLLA reblogga och säg var du är ifrån och om du tycker att det är normalt att en familj inte skulle bjuda på middag/mat/snacks åt en gäst. augh

(hi non swedish ppl please reblog this dont worry about what it says its not important i just REALLY need to conduct further studies on this shit)

#jag såg nån säga att de tog ett päron från ett grannträd och familjen där ringde polisen…… aaaaah……… #DET ÄR INTE NORMALT!!!!!!! DET LÅTER FAN HEMSKT?????? HUR SKULLE MAN KUNNA GÖRA NÅT SÅNT?????????? #och folk säger att de blivit bedda att TA MED mat när de ska leka hos en kompis som baserat på formuleringen måste antas vara ett BARN?????? #det låter helt FUCKING bedrövligt……. hur kan man behandla en annan person så och tro att det är ok……….. #jag hoppas för guds skull att ni alla hittar på men aja reblogga det här iaf #för jag vill veta om det verkligen är en södergrej. ni bor så nära danmark det låter faktiskt inte helt omöjligt LOL /t #urhj. beroende på hur gammal jag var när jag hälsade på andra barn så fick jag ibland vara med att LAGA maten…… ni är fan helt sjuka tbh

[hanna-kin]

Sirius del 3/3 - Nebulosa

Tredje och sist delen av Sirius. 

August gör inga försök att konfrontera Wille igen när de de ser varandra i skolan över helgen men Wille ser hans blickar varje gång de stöter på varandra. I matsalen känns det som att August bevakar varje steg han tar och trots att han försöker vara normal och bara äta sin mat som alla andra går det inte.

Så fort han ens sätter sin fot i matsalen kommer ångesten och illamåendet och så fort han börjar tugga så växer maten i munnen på honom och han kan knappt svälja. Bara tanken på att äta upp det han har på tallriken får ångesten att växa i honom. Men han pressar i sig så mycket han kan medan han försöker låtsas som att allt är bra och följa med i konversationen in till. Men ju mer han äter desto värre blir det och tillslut känns det som att han ska sprängas.

“Det är inget fel,” tänker han när han lite senare sitter på toalettgolvet framför en av toaletterna utanför matsalen.

-

“Det ska inte hända igen,” viskar han tyst för sig själv lite senare samma kväll när han sitter i sitt rum på golvet framför toaletten innan han reser sig upp och borstar tänderna.

-

De har idrottslektion innan lunch och de spelar fotboll. Han spelade aldrig med något lag som liten men han, Erik och pappa brukade spela tillsammans på somrarna och när han var yngre spelade han och kompisarna alltid på rasterna. Även om han inte är något proffs är det åtminstone något han är helt okej på och han kan faktiskt bidra med något.  Det är första lektionen utomhus för säsongen och medan de allra flesta, framför allt tjejerna ser ut som de hellre hade dött en varit ute i den kyliga luften är Wille taggad på att få dra igång.

De börjar med att springa några varv runt idrottshallen medan idrottsläraren ställer iordning en massa koner och tar fram ett gäng bollar på grusplanen intill.  Wille håller sig så långt fram han kan i gruppen och försöker hålla uppe tempot så mycket han kan.  Det känns bra att röra sig. Smörgåsen han tryckte i sig på morgonen ligger som en tjock klump i magen och det bara spritter i benen efter att få röra på sig. Han märker knappt att han drar ifrån tills han inser att han hunnit ikapp de längst bak och när han passerar SiImon ger Simon honom en konstig blick men WIlle bara springer vidare tills han är längst fram igen och ignorerar allas blickar.

När läraren kallar in dem igen och ber dem ta varsin boll är WIlle först iväg.

“Det är bra Wilhelm,” ropar läraren efter honom.

De spenderar ungefär halva lektionen med att göra olika övningar, både ensamma, i par och i grupper om fyra innan läraren ger med sig och delar in dem i två lag så de kan spela.

Han och Simon råkar hamna i samma lag inser han när de båda går för att hämta varsin röd väst. Wille torkar svetten ur pannan innan han trär på sig den stora västen ovanpå sin hoodie. Simon ger honom en hastig blick men tittar sedan bort. Sara och Felice hamnar i motståndarlaget. Ingen av dem verkar särskild lycklig över att spela fotboll. Felice kramar om sig själv och huttrar i kylan.

Förutom Simon är även Walter med i samma lag och eftersom han spelat fotboll i flera år är det han som tar kommandot och WIlle försöker hänga på. Han springer allt han kan över planen för att vara där bollen och ignorerar hur benen värker och lungorna gör ont av den kalla luften han andas in i häftiga rörelser.

“Ta det lugnt,” säger Walter när han nästan springer in honom. “Du är överallt.”

“Sorry,” muttar Wille medan han joggar bakåt.

Simon ger honom ännu en blick med sammanbiten min när Wille springer förbi honom. Sedan ser han en av killarna i motståndarlaget springa mot bollen som en lagkamrat passat. Han sätter fart mot bollen och ser inte att även Henry är på väg mot samma boll förrän de båda kolliderar med varandra och de båda ramlar ner i gruset. WIlle känner hur det svider till när han sätter ner handflatan i marken och de små gruskornen river upp huden.

“Vad fan håller du på med?” säger Henry och borstar bort smutsen från sina byxor och synar sina egna handflator. “Är de du helt jävla galen?”

“Sorry,” säger Wille. “Jag såg dig inte.”

Henry skakar på huvudet.

“Är du okej?” frågar han.

Wille nickar.

“Ja, förlåt igen.”

Han blåser lite i handflatan för att få bort det värsta av gruset innan långsamt joggar mot andra sidan av planen.

“Är du okej?” frågar Felice när han ställer sig bredvid henne.

“Jadå,” säger han.  

Det ser ut som hon tänker säga något mer men istället för att vänta springer han bort mot bollen igen.

Tio minuter senare avbryter idrottsläraren och WIlle inser hur slut han är. Han böjer sig framåt och spottar ner i marken. Ansiktet bränner trots att det bara är några plusgrader ute och han flåsar häftigt.

“Hur är det, WIlle?” frågar Simon och när WIlle tittar upp ser han att Simon står precis intill honom medan de andra redan är påväg mot änden av planen.

“Bra,” säger Wille och reser sig upp när han märker att Simon är påväg att lägga handen på hans axel.

Utan att vänta på honom börjar han sedan jogga igen över planen där de andra är samlade. När Simon väl kommer ikapp dem ger han Wille en irriterad blick.

-

Simon stirrar på honom igen över lunchen. Wille delar sina köttbullar i mindre och mindre bitar, sorterar dem i små högar. Sedan delar han makaronerna också.

Henry och Walter pratar på om sin fotbollsmatch och han försöker koncentrera sig på vad de säger och låtsas som att Simon inte sitter snett mittemot honom. Han tar en liten tugga mat och dricker en klunk vatten. Han känner Simons blick borra sig in i honom och kan inte låt bli att undra varför Simon verkar så jävla arg på honom.

Wille har gjort allt Simon vill att han ska göra. Han har hållit sig undan. De har knappt pratat och det har alltid varit om Simon sagt något först. Så han fattar inte varför Simon plötsligt ser så arg ut.

Han slänger en snabb blick mot Simon och ser att han knappt rört sin mat. Istället är blicken fullt fokuserad på Wille och gaffeln Wille håller i handen. Simon ser förväntansfullt på honom, blicken nästan utmanande. Wille biter sig nervöst i läppen och knyter handen. Och när Wille lägger ner den på tallriken igen utan att ta en tugga svartnar Simons blick.

Plötsligt reser han sig upp och stolen ger ifrån sig ett högt ljud som får alla att titta upp. Sedan lämnar han matsalen med snabba steg. Wille sitter kvar någon sekund innan han också reser sig upp och skyndar efter.

Simon har hunnit en bra bit i korridoren när Wille får syn på honom. Simon går med raska, arga steg och Wille får springa för att ha en chans att hinna ikapp.

“SImon, vänta!” Ropar han desperat.

Simon stannar och snor runt just som Wille hinner i kapp.

Nu när han är så nära kan han se att Simon har tårar i ögonen.

“Vad är det som har hänt?” frågar han förvirrat och ser sig om i korridoren.

Simon säger ingenting först.

“Simon, jag ser ju att det är någonting. Har jag gjort något fel? Är du arg på mig för något?”

Han är rädd för svaret för trots att han gjort allt han kan för att hålla sig undan verkar det som att Simon ändå hatar honom. Han vet att det är så, innerst inne. Men fram till nu har Simon inte visat det.

“Kan du bara säga vad jag har gjort för fel?” ber han, rösten plötsligt tunn och svag.

Sedan kan han inte låta bli att bli irriterad. Varför är Simon så jävla arg nu? Wille har ju trots allt gjort vad han kan för att allt ska vara på Simons villkor. Det är inte som att det var meningen att de skulle stöta på varandra på busshållplatsen och det är ju ändå Simon som är den som närmat sig honom efter det. WIlle har fan inte sagt ett ord till Simon om inte han sagt något först.  

“Jag vet inte vad du vill att jag ska göra,” fortsätter han, “Jag-”

“Du försöker ju inte ens,” fräser Simon.

“Va?” säger Wille förvirrat.

Simon ser sig omkring i korridoren. Sedan tar han tag i WIlles arm och drar in honom på en av toaletterna. Låset klickar bakom honom och han sjunker ner på toalettstolen. Toaletten är löjligt liten, även för en person men med de två där inne finns det lixom ingenstans att gömma sig. WIlle trycker sig mot den låsta dörren. Simon sitter på toalettstolen. Det är bara någon decimeter mellan deras ben.

“Du äter inte. Du försöker inte ens, Du bara sitter där och petar och tror att ingen märker något eller så skiter du i det helt och hållet. Tror du jag är helt dum i huvudet? Jag trodde du-”

Han tystnar och snörvlar till. Ilsket torkar han sina ögon med ärmen på den lila hoodien.  

“Varför bryr du dig så jävla mycket?” säger han. “Vi är inte tillsammans längre. Vi är inte vänner och jag har gjort allt jag kan för att hålla mig borta från dig eftersom det är det du vill. Så jag fattar inte varför du är så jävla arg på mig.”

“För att jag bryr mig om dig!”

Simon andas häftigt.

“Jag kan lixom inte bara sluta bry mig om dig bara sådär. Hur tror du att det känns för mig att se dig förstöra dig själv så här? Det är som att du inte ens vill. Det är som att du inte ens försöker. Det blir fan bara värre och värre och jag-”

“Du behöver inte oroa dig,” säger Wille. “Allt är okej.”

Simons ögon fylls med tårar och han gömmer ansiktet i händerna.

“Fattar du inte, Wille,” snörvlar han. “Du är inte okej. Du äter inte- och jag vet att du tränar en massa. Du har rasat i vikt och du håller dig undan från alla. Jag vet att du inte sover ordentligt. Felice har också sett det och killarna också och det är inte normalt… och jag trodde det bara var för att det hänt så mycket och att det skulle bli bättre men jag- det blir inte bättre…”

“… Jag tror att du har en ätstörning.”

-

Wille sitter på golvet på toaletten med ryggen mot den låsta dörren och benen uppdragna mot kroppen. Simon sitter likadant på toalettstolen. Då och då snyftar han till. Wille säger ingenting men varje gång Simon snyftar så är det som någon hugger en kniv i honom. Han pressar handen mot bröstet. Han vet inte hur länge de har suttit där, Wille på det kalla golvet och Simon på toaletten men kylan från golvet blöder igenom byxorna och in på hans hud.

Han har ingen ätstörning, tänker han. Han är inte rädd för att äta, vill inte bli smal. Han mår bara illa hela tiden. Det är ingen big deal. Men han säger ingenting.

Han undrar om Simon vill att han ska ge honom en kram eller bara en klapp på armen eller någonting.

Försiktigt sträcker han ut sin hand och  snuddar vid Simons arm. Han är beredd på att Simon ska rycka till men istället tittar Simon upp och ser på honom med rödgråtna ögon och tårdränkta kinder.

“Förlåt,” säger WIlle.

-

De sitter på den lilla toaletten, han och Simon. På något sätt får de plats båda två där på golvet bredvid varandra. Wille vet inte hur länge de har suttit där på det kalla golvet men lektionen efter lunch måste ha börjat för länge sedan.

“Jag är rädd att något ska hända dig,” säger Simon tyst.

Tårarna har slut men ögonen är svullna och rödgråtna. Rösten är fortfarande tjock och darrig.

“Jag…” börjar Wille.

Simon tar tag i hans hand. Det känns som det är första gången på veckor som någon rör vid honom. Det känns som att han får en stöt. Han ser ner på deras händer i tystnad. Simon stryker tummen över hans handrygg och vänder försiktigt Willes hand så handflatan pekar uppåt.

“Du behöver hjälp, Wille,” säger han tyst.

Wille vill skaka på huvudet och säga att han inte behöver det. Att allt är som det ska och att Simon oroar sig i onödan.

“Jag kan inte,” säger han tyst. “Det är inte så enkelt. Och jag är bara stressad just nu. Det har varit så mycket med Erik och-”

Han blundar.

“Det är bara lite mycket nu. Jag vet inte vad du tror men du har fått det om bakfoten. Jag behöver inte hjälp.”

“Wille…”

Det kommer bli det. När han slutar må illa och vakna upp med andan i halsen. När hans hjärta börjar slå normalt och han kan ta djupa andetag igen. Han behöver inte hjälp.

“Lova att du inte berättar för någon,” vädjar han. “Snälla…”

Simon tittar på honom med ledsna ögon.

“Det kan jag inte göra,” säger han.  “Du behöver hjälp, riktig hjälp.”

“Snälla…” vädjar Wille. “Jag gör vad som helst-”

Ingen får veta. Mamma och pappa får inte veta.

“Jag kan inte lova det, Wille,” säger Simon.  

“Jag ska bli bättre,” säger WIlle desperat. “Jag lovar. Men du kan inte säga till någon.”

“Wille-”

“Snälla!”

Simon skakar på huvudet.

“Du kan inte be mig om det,” säger han och släpper Willes hand som faller ner mot golvet.

Wille saknar värmen omedelbart.

“Det är inte rättvist.”

Det blir tyst mellan dem. Wille tänker att Simon kanske kommer ångra sig. Han stryker handen över bröstkorgen och sluter ögonen.

Varför känns det som hjärtat aldrig kommer slå normalt igen?

“Du kan inte,” säger han stressat. “Du fattar inte…du måste lova att-”

“Varför måste du alltid begära så mycket?” säger Simon och reser sig mödosamt upp i det trånga utrymmet.

Han hör hur Simon låser upp dörren, känner dörren öppnas och Simon försvinna ut i korridoren. Dörren stängs bakom honom och kryper ihop ännu mer på golvet, kramar armarna runt knäna och försöker andas.

Det tar inte lång tid innan tårarna börjar rinna längs kinderna och han blir sittande ensam på det kalla golvet.

Han går aldrig tillbaka till lektionen. Det är knappt så att han tar sig till sitt rum men väl där inne kryper han ner under täcker, kurar ihop sig till en boll med armarna omkring sig.

Det är inte rättvist. Han vet att Simon har rätt. Det är inte rättvist det han gör mot Simon och alla andra. Mot mamma och pappa. Det är inte rättvist att de ska behöva gå igenom en massa skit och smärta.

Han hade ju lovat sig själv att inte dra med sig Simon ner i mörkret. Att inte förstöra Simon mer än han redan gjort men när han tänker på Simons tårar inser han att det är för sent för det. Trots att han har gjort allt i sin makt för att hålla Simon långt borta har Simon ändå dragits in i hans mörker. Kanske har han redan förstört Simon för alltid.

-

Simon hatar honom. Det lilla de hade är borta och Simon kommer aldrig vilja prata med honom igen. När Wille ser Simon igen dagen efter kollar Simon inte ens åt hans håll. Deras blickar möts aldrig och på något vis gör det ännu ondare.

Wille sitter bakom honom under hela första lektionen och försöker hålla tankarna och andningen under kontroll. Han är rädd att Simon ska berätta för alla vilket jävla freak han är men allra räddast är han att Simon ska få för sig att kontakta någon av hans föräldrar. Bara tanken på det får honom alldeles kallsvettig. Han hoppas att Simon på något sätt ska ta sitt förnuft till fånga om han inser att det inte är något fel på honom. Men så fort lektionen är slut försvinner Simon ut från klassrummet innan Wille ens får en chans att försöka prata med honom och när nästa lektion börjar kommer Simon inte in förrän i sista sekund. Deras blickar möts inte för när Wille tittar upp tittar Simon åt ett annat håll.

När lektionen är slut är han fast besluten att prata med Simon så han ställer sig upp först av innan läraren knappt sagt hejdå. Han skyndar ut ur klassrummet och väntar sedan på att de andra eleverna ska komma ut så han kan stoppa Simon innan han än en gång försvinner.

“Kan vi prata? frågar han och tar tag i Simons hand så fort Simon kommer ut ur klassrummet.

“Om det vi pratade om igår?” lägger han till innan Simon hinner säga något.

Simon drar armen till sig och kramar böckerna mot hans bröstet hårt. Hans ryggsäck hänger över ena axeln.

“Vad vill du att jag ska säga, Wille?” frågar han syrligt. “Att jag tänker hålla ännu en av dina hemligheter om du bara tjatar tillräckligt?”

Wille kastar en snabb blick i korridoren så att ingen har hört och när han tittar tillbaka himlar Simon med ögonen men han väntar i alla fall tills korridoren är tom igen innan fortsätter.

“Har du någon aning om hur orättvis du är?” frågar Simon med lägre röst. “Du bara begär en massa saker. Hela tiden. Det är fan alltid på dina villkor.”

“Jag-” börjar Wille.

“Jag orkar inte.”  säger Simon trött.

“Jag ville bara säga att du inte behöver oroa dig för mig. Allt är bra. Det är inte som du tror. Så du behöver inte låtsas bry dig.”

“Fuck you, Wille,” säger Simon argt. “Tror du jag låtsas bry mig om dig? Efter allt som har hänt? Tror du jag kan stänga av allt bara för att du tror att du kan göra det? Alla ser att du mår skit Wille. Alla. Men ingen vågar säga ett skit. Och jag bara väntar på att du ska ringa mitt i natten igen och tvinga mig att leta upp dig gud vet var eller att de ska hitta dig död i någon jävla skogsglänta. Eller att du ska kollapsa för att du inte äter något. Hur tror du det känns för mig? Tror du jag tycker det är kul? Om jag kunde sluta bry mig hade jag gjort det för länge sen.”

“Jag…”försöker Wille men orden stockar sig i halsen.

“Allt handlar inte om dig, Wille,” säger Simon med en suck.

“Okej,” säger Wille och sväljer mot klumpen i halsen. Ögonen tåras och han blinkar frenetiskt för att få bort dem.

Vad han än gör blir det fel och han är så sjukt trött på att alla alltid är besvikna eller arga på honom.

Simon suckar igen.

“Wille,” säger han tyst.

“Glöm det jag sa,” säger Wille. “Du får…gör vad du vill.”

Han är så trött. Så, så trött på allt. Efter allt han gjort mot Simon så har Simon all rätt att göra som han vill. Vem är Wille att be Simon om någonting överhuvudtaget? Han är självisk som bara tar och tar och tar.

“Men fattar du inte att det enda jag vill är att du ska må bra?”

Simons röst är gäll och hans röst darrar.

Han vill fråga varför Simon fortfarande bryr sig så mycket efter allt som Wille gjort.

“Det är ingen jävla hämndaktion om du tror det,” fortsätter Simon. “Jag bryr mig om dig. Och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om något hände dig och jag bara stod och såg på. Du behöver hjälp Wille. Jag vet att du inte tror det eller vill erkänna det men jag ser det på dig, alla ser det. Och det kan inte fortsätta såhär för du gör dig själv illa och jag kan inte låta det hända. Du är för viktig för det. Och även om vi inte är vi längre så bryr jag mig om dig…”

Wille tittar ner i marken och sveper armarna omkring sig och kramar om sig själv.

“Det vet du väl?”  

Wille klarar inte av att se Simon i ögonen. Hela han är full av skam.

“Herregud, Wille,” säger Simon och tar några steg närmare och efter bara någon sekunds tvekan lägger han armarna om Wille och kramar om honom hårt.

-

De sitter på Willes rum. Han och Simon. Ihopkurade på den lilla sängen, Simon med benen uppdragna till hakan och armarna runt om. Wille tittar ner på sina händer och rör nervöst fingrarna längs handflatan. Han vågar knappt titta på Simon.

“Jag vet inte vad det är för fel på mig,” säger han tyst och biter sig i läppen.

“Wille, det är inget fel på dig,” säger Simon mjukt.

“Någonting är det ju,” suckar Wille och lutar huvud bakåt. ”Annars hade jag ju inte varit såhär.”

“Nej,” säger Simon bestämt. “Att må psykiskt dåligt betyder inte att det är något fel på en.”

Wille blinkar bort några tårar. Halsen känns tjock.

“Jag…jag saknar honom.”

”Jag vet det.”

“Jag saknar honom så jävla mycket. Jag saknar honom så det gör ont. Och det känns som jag ska gå sönder. Och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna leva utan honom om det är så här det kommer kännas. ”

“Erik var perfekt. Han var den perfekt Kronprinsen och alla älskade honom och såg upp till honom. Och han var öppen och varm mot folk och älskade att träffa människor. Och mamma och han var så nära. Hon älskade honom så mycket. Pappa också. Och nu är det jag som är kvar lixom. Reserven…det näst bästa-”

“Wille…”

“Det borde vara han som är här.”

“Wille…”

“Det borde vara jag som dog och Erik som var här.”

“Wille.”

“Jag tänker på det hela tiden. Att det hade varit bättre. För alla. Mamma och pappa…hela landet…dig”

“Tror du att det hade varit bättre för mig om du var död nu?” säger Simon.

Wille rycker på axlarna.

“Allt jag har gjort är att göra dig illa…” säger han tyst. “Ditt liv skulle ha varit så mycket bättre utan mig. Om vi aldrig träffats…om jag aldrig funnits.”

Han tittar upp och möter Simons blick för första gången på flera minuter.

“Det är väl ändå upp till mig att bestämma?” säger Simon sedan blir han tyst en stund.

“Du kan inte säga sådana saker, Wille.” fortsätter han. “Det gör mig ledsen. Att du tänker att det vore bättre om du var död för det är inte sant. Det vore inte bättre för någon.”

Tårarna rinner längs hans kinder och han vänder bort blicken från Simon igen. De sitter tysta en stund.

“Jag är så ledsen. För allt,” säger Wille tyst.  

“Jag vet det, Wille. Jag vet att du är det.”

”Jag skulle göra vad som helst för att kunna gå tillbaka i tiden och ställa allt till rätta.

“Wille, det som hände var inte ditt fel. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör ont. Det du gjorde sårade mig. Och jag vet inte om jag är redo att bara glömma det eller gå vidare.”

Wille nickar. Han fattar ju att han inte kan få Simon tillbaka. Att det är för sent. Ändå känns det som att hela bröstkorgen rasar samman. Han snyftar medan nya tårar strömmar ner för kinderna. Han gör inget för att hindra dem från att fall. Gör inget åt snyftningarna som gång på gång skakar om hans kropp.

Simon tar tag i hans hand och först försöker han dra bort den men när Simon bestämt kramar om den med sin ger han upp och låter Simon röra sin tumme över hans handrygg. Simons hand är liten men varm och trygg. Willes egen känns kall och torr. Huden runt nagelbanden är upptrasad, handryggen sårig eftersom det är mitt i vintern och han inte har orkat bry sig. Simons hud är mjuk och slät. Han ser ner på deras händer.

”Förlåt,” viskar han och snyftar igen.

”Du, det kommer ordna sig,” säger Simon försiktigt.

När Wille tittar upp så ler han försiktigt.

”Det kommer gå bra.”

Wille tittar ner igen. Plötsligt känner han sig helt utmattad. Det är som hela han precis blivit tömd på energi. Han struntar i att Simon sitter bredvid honom och lägger sig ner i sängen och kurar ihop sig till en boll. Simon säger ingenting men flyttar sig lite i sängen så att han får bättre plats innan han tar filten som ligger i fotändan och brer den över Willes kropp. Wille förväntar sig att Simon ska gå men det gör han inte. Istället sätter han sig tillrätta intill Willes fötter. Wille orkar inte säga något mer. Han är för trött. Han sveper filten omkring sig och blundar.

- När han vaknar är Simon inte längre där. Det har börjat skymma utanför fönstret ser han i glipan mellan gardinen och rutan. Hans telefon ligger på bordet bredvid sängen och när han tar upp den ser han att han har ett meddelande från Simon.

Du somnade och jag var tvungen att gå för mamma skulle hämta mig. Vi ses imorgon.

Han ler försiktigt medan han stryker fingret längs med Simons meddelande.

Plötsligt knackar det på dörren och innan han hinner säga något så hör han dörren öppnas och plötsligt står mamma och pappa i dörröppningen.

“Hej, gubben!” säger mamma och tar ett steg in i rummet. “Får vi komma in?”

“Vad gör ni här?” frågar WIlle gällt och sätter sig upp i sängen så häftigt att hela rummet börjar snurra.

“Hej, Wille,” säger pappa.

“Vad gör ni här?” frågar Wille igen.

Dörren stängs bakom dem och både mamma och pappa ser sig om i rummet. Blicken fastnar på det fördragna fönstret men ingen av dem gör någon ansats för att dra undan gardinerna. Wille ser hur pappa suckar och mamma ler bistert när deras blickar möts. Pappa sätter sig ner på den lediga sängen och mamma flyttar en hög med kläder från skrivbordsstolen till golvet och sätter sig sedan på stolen.

“Vi behöver prata lite om hur du mår, älskling,” säger hon allvarligt.  

“Varför då?” frågar Wille.

Mamma suckar igen och drar stolen närmare sängen. Stolsbenen skrapar längs golvet.

“För att du inte mår bra,” säger hon allvarligt.

“Är det Simon som har sagt det?” frågar Wille. “För han-”

Han antar att det är det. För Simon har ju inte precis lovat att inte säga något, tvärtom. Han trodde bara inte att Simon faktiskt kontakta Willes föräldrar. Hur han nu lyckats med det. Men på något sätt måste han ha gjort det för nu är mamma och pappa här för att Simon sagt till dem att Wille har någon form av ätstörning.

“Det var inte Simon,” avbryter mamma.

“Livvakterna då? För de vet ingenting-”

“Älskling det var inte livvakterna,” säger mamma. “Även om jag önskar att de borde sagt något,” lägger hon till och sneglar mot dörren. “Om någon hade agerat i ett tidigare skede kanske det inte hade gått så långt…”

Det känns som hon tar in varje centimeter av hans kropp och hennes hand snuddar försiktigt vid hans arm och hon ser sorgset på honom.

“Vem var det då? Felice?”

Mamma suckar igen.

“Det var August…” säger hon. “Han säger att-”

“Vadå tror du på vad August säger?” avbryter Wille argt. “Efter allt han gjort. Ska du bara skita i vad han gjort? Hur kan du lita på det han säger?”  

“Gubben…” börjar mamma och reser sig upp för att sätta sig bredvid honom.

WIlle flyttar bort från henne och kramar om sig själv. Det är kallt i rummet och huden på hans bara armar knottrar sig.

“Älskling, August säger att du inte äter och att-”

“Men hur kan du tro på det han säger? Det enda han vill är att förstöra mitt liv. Han har redan förstört allt och du bara låter honom. Och nu-”

“Wilhelm!”

För första gången är det pappa som avbryter honom.

Han tystnar direkt. Det är sällan pappa höjer rösten på det sättet. Oftast är det mamma som tar alla diskussioner och dispyter med honom.

”Wilhelm,” säger pappa igen. ”Snälla vi behöver prata om det här. Mamma och jag är oroliga för dig och med all rätt.”

”Jag vet inte vad ni pratar om,” snäser Wille. ”Åk hem bara!”

”Wille, snälla!” vädjar pappa. ”Mamma och jag, vi ser ju att du inte mår bra. Och vi är oroliga för dig. Och när August ringde så fick det oss att inse att-”

”Men August-” försöker Wille igen men rösten bär honom inte längre och istället för att låta arg blir det inte mer än en svag viskning.

”Wille, vad August gjorde tidigare det är en sak. Och du har all rätt att vara arg på oss för det. Och på honom. Men i det är fallet är jag glad att han ringde för det fick mamma och mig att inse att du inte mår så bra just nu. Och att det förmodligen pågått ett bra tag,” säger pappa.

Han vill skaka på huvudet och säga att de har fel. Men han orkar inte mer. Han är så trött på att låtsas att allt är bra. Men han kan inte se dem i ögonen och säga att han är ett freak heller. Så han tittar bara ner i marken. Tårarna bränner bakom ögonen.

”Men gubben,” säger mamma. ”Se på dig själv…” hennes röst blir plötsligt tunn och svag.

Det ser ut som att hela hon skälver när han tittar upp.

”Du är ju bara skinn och ben…” säger hon svagt och rör återigen vid hans arm innan hon varsamt smeker hans kind.

Han önskar att han hade mer kläder på sig. Att hans bara armar inte var synliga och att han hade sin hoodie på sig

”Älskling,” säger hon med darrig röst. ”Älskling…vad har du gjort mot dig själv?”

Pappa reser sig upp och sätter sig bredvid dem på sängen. Han klappar tafatt Wille på benet.

”Gubben…” suckar pappa mjukt.

”Jag förstår inte Wilhelm. Jag trodde du hade blivit bättre. ” säger mamma. ”Jag trodde det gick bra. Jag trodde medicinen hjälpte och att du…annars hade jag aldrig släppt iväg dig. Jag förstår inte. Varför har du inte-”

Wille hänger skamset med huvudet. Aldrig känner han sig så naken som han gör just nu.

”Kristina…” varnar pappa.

”Du har rätt. Förlåt, det är inte ditt fel, gubben. Vi borde aldrig ha låtit dig åka tillbaka hit efter det som hände i julas. Vi skulle haft bättre koll på dig. Sett till att det inte blev så här. Det är vårt fel. Vi är dina föräldrar och vi borde ha insett att något var fel tidigare. Vi borde ha satt stopp för det här innan det eskalerade och blev såhär. Vi borde haft bättre koll och följt upp ditt mående mer. Särskilt efter allt som hänt och-”

”Kristina,” säger pappa igen och mamma tystnar innan hon nickar tyst för sig själv.

Hennes fingrar stryker undan hans hår med mjuka rörelser.

”Förlåt, älskling,” säger hon. ”Vi ska inte prata mer om det just nu. Det är. Inget av det här är ditt fel. Och…”

Hon tystnar och ger ifrån sig ett sorgset läte.

”Vad ska vi ta oss till med dig?”

Wille biter sig i läppen så hårt att det gör ont men ingenting kan hindra gråten och tårarna.

”Lilla gubben,” säger pappa och klappar Wille över ryggen.

”Älskling…” säger mamma.

Han blundar och kollapsar åt sidan och lutar huvudet mot pappas axel. Pappa håller om honom och han känner sin mammas fingrar genom håret. ”Jag saknar honom…” säger Wille tyst.

Han är beredd på att mamma ska stänga av. Kanske pappa också men mammas händer fortsätter klappa hans hår och pappa kramar om honom hårdare.

”Vi också, älskling,” säger mamma mjukt. ”Varje dag.”

”Förlåt för att jag inte kan vara som han,” säger Wille. ”Förlåt för att jag inte kan leva upp till era förväntningar. Jag vet att jag aldrig kommer kunna bli som Erik.”

De säger ingenting först.

”Jag vet att ni önskar att han var här nu istället. Och jag önskar att jag kunde byta plats med honom. Jag skulle göra vad som helst för att ge er Erik tillbaka.”

”Älskling,” säger mamma. ”Du är ju vår enda räddning. Pappa och jag hade aldrig kunnat ta oss igenom det här om vi inte hade kvar dig i våra liv. Och vi älskar dig, precis som du är.”

Han vill tro att det är sant.

”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag förlorade dig,” fortsätter hon. ”Jag kan inte ens tänka tanken.”

”Du är ju allt vi har,” säger pappa. ”Vår alldeles egen Wille.”

”Jag tror vi behöver tid att sörja och bearbeta det som hände Erik. Som en familj. Vi behöver tid alla tre…mer tid,” lägger han till efter några sekunders tystnad.

Wille sjunker matt ihop mot pappas axel igen. De blir sittande så en lång stund.

”Jag vill att du följer med oss hem igen,” säger mamma och bryter tystnaden.

Wille skakar på huvudet och sätter sig upp igen. Paniken kommer smygande.

”Nej,” får han fram.

”Inte för alltid,” säger mamma. ”Bara tills vi kan se att du verkligen är på rätt spår. Det är snart påsklov och jag tror du behöver det.”

”Nej,” skakar han på huvudet.

”Älskling, bara till du mår bättre igen. Vi behöver se till att läkaren får undersöka dig igen. Och så behöver vi se över dina mediciner. Om de inte hjälper behöver vi ordna med det. Kanske boka in lite fler samtal med psykologen…jag tror det är bäst att göra på hemmaplan. Där vi kan se till att du får all hjälp du behöver och där du kan få lugn och ro.”

Han vill inte tillbaka till slottet.

”Jag tror det är bäst att låta en läkare avgöra,” säger pappa. ”Men mamma och jag vill att du kommer med oss hem nu i alla fall. I några dagar. Sedan får vi se vad som är bäst. Men det kan inte fortsätta så här Wille. Det har redan pågått allt för länge utan att vi har gjort något.”

”Jag-” börjar Wille.

Han vill säga att han kan stanna här. Att de har fel när det säger att han behöver hjälp. Att August har fel och att Simon har fel. Han vill säga att allt är bra. Men han vet att det inte är sant. De har rätt. August, mamma och pappa…Simon. Det kan inte fortsätta så här.

”Okej,” säger han trött.

”Det blir bra älskling,” lovar mamma. ”Vi ska se till att du får den hjälp du behöver. Det får ta den tid det tar. Allt kommer att bli bra.”

-

”Mamma, jag är ett svart hål,” säger han tyst.

Det är sen kväll och de är hemma på slottet igen. Wille känner sig tom. Från dess att de lämnade Hillerska, eskorterade av dubbla uppsättningen livvakter, med tiotals nyfikna par ögon som bevittnade deras avfärd, genom hela den nästan två timmar långa bilfärden, den korta läkarundersökningen och den näst intill olidliga middagen, fram tills nu när det bara är han och mamma på hans rum, har han känt sig tom.

De sitter i fönstret tillsammans. Wille har suttit där ett bra tag nu och för en liten stund sedan kom mamma smygande, klädd i morgonrock över sidenpyjamasen. Och nu sitter de här tillsammans. Hon och han. Drottningen och kronprinsen. Regenten och tronarvingen. Mamma och son. Han minns inte senaste de satt tillsammans här i hans rum men nu gör de det. Mamma och Wille.

Han vet inte varför han säger det. Han borde inte säga sånt till henne.

”Ett svart hål? Varför säger du så?”

”För jag är det. Ett svart hål förintar allt i sin närhet. Även de ljusaste av stjärnor. Det drar till sig allt ljus och allt som kommer för nära sugs in i mörkret. Och där förstörs det. Inget kan överleva. Precis som jag…”

”Wille, du är inget svart hål.”

Wille säger ingenting utan stirrar ut genom fönstret på stjärnorna som lyser där ute.

”Är det det du tänker? Att du förintar alla som kommer nära?”

Wille rycker på axlarna.

”Det är ju så. Erik, Simon…”

Han borde inte nämna Erik för mamma. Inte Simon heller.

”Det var inte ditt fel att Erik dog,” säger mamma. ”Det var ingens fel. Och det som hände med Simon var inte heller ditt fel. Du är inte mörker, Wilhelm. Du förstör inte alla i din närhet. Du är inte ett svart hål.”

Vad han önskar att han kunde tro henne. För en gångs skull.

”Morfar pratade alltid om nebulosor,” säger mamma plötsligt. ”Han hade ju en fascination för rymden. Jag vet att han lärde dig om den ibland. I alla fall så brukade han berätta om nebulosor. Han brukade visa bilder och jag tänkte alltid att det var de vackraste jag någonsin sett. Gasmoln i regnbågens alla färger. Visste du att i vissa nebulosor föds nya stjärnor. Det finns tillräckligt med kraft i en enda för att kunna föda tusentals stjärnor, Och i sin tur hjälper de nya stjärnorna nebulosan att lysa i de vackraste av färger.”

Mamma tittar på honom med ett mjukt leende.

”När morfar dog brukade du visa mig alla stjärnbilder han hade pekat ut. Och du brukade berätta om allt han lärt dig. Och även om han redan hade berättat det för mig när jag var barn så älskade jag att höra dig berätta. Du var alltid så stolt och glad och morfar älskade att berätta för dig. Det gjorde det så mycket lättare att hantera sorgen.”

Mamma ler igen.

”Och när jag ser på dig nu så tänker jag på det. Och jag tänker på hur lik du är Erik ibland. Och hur lik du är pappa när han var ung. Men också på hur glad jag är över att du är min son.”

Wille tittar upp.

”Du är inget svart hål, Wilhelm. Tro aldrig det. Inte när det finns platser i universum som kan föda stjärnor och som är något av det vackraste jag sett.”

#young royals #young royals fic