guavamagazine-blog - Tumblr blog

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Intervju: Janice "Det är intressant att se hur långt musik kan nå och jag vill nå ut till precis alla"

Stockholm, Janice: Hon är nominerad till en Grammis i kategorin årets nykomling och i slutet av januari ser vi henne uppträda live på P3 Guldgalan. Med sin soulpräglade röst tilltalar hon en bred publik och har på kort tid blivit hyllad av både medier och artister så som Charli XCX och Zara Larsson. För GÛAVA berättar hon om hur hon gick från att vara körsångerska i Tensta Gospel Choir till att bli en av Sveriges nästa up-coming artists.

Hur började din karriär? Det började med att jag körade väldigt mycket bakom artister, både live och i studio. Jag har alltid velat stå där framme själv men anser att alla måste börja någonstans. En gång när jag var i en studion och la kör åt en kompis frågade producenten vad jag ville, om inte jag ville göra något eget. Så vi bokade en session hösten 2014 och under den kom det in en manager som blev intresserad. Vi bokade ett möte och inom ett år signade jag med honom. Nu är jag signad med Sony i Tyskland men jobbar även med Sony här i Sverige.

Vad är dina mål och drömmar? Mina mål och drömmar är att jag ska kunna bygga en karriär som jag kan leva på i resten av mitt liv. Jag tycker det är intressant att se hur långt musik kan nå och jag vill nå ut till precis alla. Jag trodde inte att Sverige skulle ta emot min musik så bra, men det väldigt kul när det gick bra här i Sverige. Det känns så speciellt när det går bra i ens hemland.

Har du någon dröm-collab? Det hade varit fantastiskt att göra något med artisten Solange. Hon har varit en väldigt stor musikalisk inspiration för mig de senaste åren. Men överlag skulle jag vilja göra något med alla kvinnliga artister som kommit de senaste åren, för de är alla så grymma! Ett exempel är min vän Sabina Ddumba, jag skulle jättegärna göra något med henne.

Vilken är din favoritlåt av dina egna låtar? Jag skulle väga att låten Love you like I Should är en stark favorit att köra live eftersom den är så stor från start. Jag tycker även mycket om Black lies då den sticker ut från mängden av mina andra låtar. Den är baserad på en sann historia men jag har skruvat till det lite.

Är du med och skriver på alla dina låtar? Ja, det är jag!

Har du någon favoritlåt från andra artister? Jag brukar snöa in mig själv på en artist och bokstavligen lyssna sönder deras låtar. På senaste har jag lyssnat på en tjej som heter Sinead Harnett. Hon är en engelsk artist och är en otrolig sångerska. Hon har ett sound som inspirerar mig. Hon har många låtar som jag önskar att jag hade gjort själv. Henne lyssnar jag på varje dag.

Har du någon favoritspelning? Absolut! Spelningen jag gjorde på festivalen Way out West i Göteborg i somras var min absolut bästa. Det var mycket folk, vilket jag av någon anledning inte trodde det skulle vara. Det var ett sånt ös och golvet bara skakade. Allt gick enligt planerna och jag hade till och med en moshpit!

Din värsta spelning då? Den var på festivalen Popaganda i somras. Jag var först ut, de hade öppnat festivalområdet 30 minuter innan jag gick upp på scen. Det kändes att det inte var så mycket folk där och det är helt klart jobbigare att framträda mitt på dagen. Det var också en månad efter way out west så att tro att alla spelningar skulle hålla den nivån kanske var dumt av mig att tro.

Har du någon Guilty pleasure? Såklart! Min är programmet Paradise Hotel. Men om folk frågar om jag kollar på det säger jag att jag inte gör det. Det är någonting med folk som gör bort sig som är så otroligt roligt, tyvärr.

Har du någon musikgenre som du aldrig skulle vilja testa dig på eller lyssna på? Metal, jag har försökt förstå mig på det men jag känner inget alls för det. Det ger mig ingenting, det säger mig ingenting. Jag förstår inte varför folk skulle vilja förmedla sina låttexter genom att skrika, då hör man inte ens vad de sjunger.

Vad brukar du lyssna på för genres? Allt från RnB, soul, pop till indie och finsk vismusik. Jag har en väldigt rörig Spotify-lista.

Vem vänder du dig till när du behöver prata om något? Mina vänner, min kärlek och min familj. Min mamma ringer jag till när jag är riktigt ledsen. Och min syster har precis flyttat hem hit från London och bor 2 minuter bort från mig så nu springer jag till henne hela tiden om det är något.

Vad gör du helst på en fredagskväll? Jag föredrar att vara hemma och softa med mina vänner och min snubbe. Jag går ut rätt mycket men om jag skulle välja själv skulle jag vara hemma och kolla film och äta mat.

Hur ser din närmaste framtid ut? Jag har många galor i början av året så som P3 guld och grammisgalan som jag ska medverka i både som liveakt och som nominerad. Det största av allt är att jag släpper mitt debutalbum Fallin’ Up i början av februari, mycket just nu handlar om uppladdning inför det.

Fotograf Petter Johansson • Stylist Evelina Bonardi Makeup artist Paul Williams • Skribent Modesty Buckley

#intervju #foto #musik

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Intervju: Beri ”För mig handlade det om att jag behövde få ut min sorg innan min bröstkorg skulle explodera.”

Stockholm, Beri Gerwise: På frågan vad som är hennes beskrivning är svaret enkelt ”Mitt namn är Beri, jag är 20 år gammal och är rappare”. Men bakom framgången finns sorgen, som tioåring förlorade hon sin mamma. Det var där, i dagböckerna, som texterna tog sin början.

Hur skulle dina vänner beskriva dig? De skulle troligtvis beskriva mig som djup. Jag är en som älskar att prata om känslor. Jag kan absolut agera mina vänners psykolog ibland. Deep shit bro men livet funkar ju så. En annan beskrivning hade varit rolig och varm. Jag är verkligen en varm person.

Du växte upp i Upplands Väsby, hur var det? Det var asfett. Jag bodde i Haninge fram tills jag var 10 år men i samband med min mammas bortgång flyttade jag till Upplands Väsby där min pappa bodde. Tidigare hade jag endast varit där på helgerna men det gick över till heltid. Jag fick trots mammas bortgång en fortsatt bra uppväxt. Jag var omringad av min pappa, låtsasmamma och mina fyra syskon. Det var alltid något som hände på gården och det var alltid kul i skolan.

Vilka var dina musikaliska förebilder innan allt drog igång? Ken Ring. Jag nämner ofta honom när jag får denna typ av fråga. Han står för mycket jag inte kan stå för men vi har samma bakgrund med samma upplevelse, att förlora en förälder. Annars skulle jag nog säga Eminem. Jag var ett troget fan av båda. Jag har konstigt nog aldrig varit den som lyssnat på Biggie och Tupac.

Hur kommer det sig att du valde musiken? Jag valde att gå den vägen för att det inte fanns något annat sätt för mig att uttrycka mig på. När yngre barn råkar ut för en förlust blir dem skickade till BUP men det var inget som fungerade för mig. Istället märkte jag att det hjälpte när jag skrev dagbok. Det som var känslor blev till text och på den vägen var det. Det fanns inget annat sätt att få ut den sorg jag kände. Istället för timmar på BUP spenderade jag timmar av att skriva ner saker jag kände i text. Musiken kom därefter.

2014 medverkade du i nästa nivå och vann. Vilka dörrar öppnades efter programmet? Jättemånga. Första nivå gav mig möjligheten att möta andra etablerade artister. Bara att bygga relation med dem gjorde mycket. Det började med att jag fick gästspela hos Syster sol, sen fick jag göra samma sak fast med Cleo. Båda var med i kollektivet Femtastic, för kvinnor inom urban musik och kultur som verkar för strukturell förändring av en mansdominerad musikbransch. Då vi klickade fick jag förfrågan att hänga med på deras turné och än idag kan de höra av sig om gig.

Hur var det att turnera med Femtastic? Det var skitnice. Det var första gången jag förstod kampen. Jag vet inte om jag hade haft tur innan men jag tror aldrig jag hade fattat eller upplevt orättvisan som kan finnas i musikbranschen mellan män och kvinnor tills att jag började jobba med Femtastic. Då förstod jag att vissa saker var fel. Att han sa att jag var bra för att vara tjej, att det inte är okej. Jag hade inte reflekterat över det, det kanske hade att göra med att jag var så ung när jag satt i studio i Upplands Väsby och spelade in trams. Men det var väl första gången jag fattade att vi kämpade för förändring, att saker behövdes förändras. Sen är det alltid kul att spela med folk en tycker om, det är drömmen att vara ett gäng som åker runt och har jävligt kul och förstår varandra.

Femtastic har enligt oss fantastiska ståndpunkter, men vilken förändring i musikbranschen kräver du? Det är djupare än bara språket som används för att beskriva oss. Men jag måste tala från de erfarenheter jag har. Vad jag har upplevt är hela den grejen att få frågan ”hur känns det att vara kvinna i branschen?” och det låter så klyschigt men alla säger så och det är därför det är ett är ett problem. Men jag tror att sluta se på yrket som binärt är lösningen, vi är bara artister, vi är alla kreativa, det här är det vi gör, vad har mitt kön med det att göra? Sen tror jag också att många hoppar på det för att det är inne att stötta kvinnor som gör bra. Det jag försöker få fram är, oavsett kön, är personen inte bra då är den inte bra. En kan inte hypea en grej bara för att det är inne nu. Låt talang komma fram istället, oavsett kön eller icke kön.

Skriver du dina texter själv och hur går det till? Skriver du allt på en gång eller lite i taget? Helt själv, 100 %. Det är väldigt olika hur det går till. Till mitt senaste album Rum fanns vissa texter innan musiken. Då låg fokus på att hitta ett beat som skulle matcha texten. Processen gick till så att jag gick till studion, läste texten för albumets producent George Nakas så att han kunde få en känsla vad som skulle läggas till i form av musik. Och det gick ju bra! Våra kreativa personligheter passade väldigt bra. Men jag tror att den här processen jag pratar om, att det kan gå till på olika vis, är viktigt att belysa. Ibland kan jag bara sitta på bussen och ha en line, en första mening till en låt, och kan inte avsluta den förrän jag sitter i stolen och hör musiken. Min räddning då för att inte glömma linen är att skriva ner sådant i anteckningar på mobilen. Jag har därför ganska mycket utrymme på min mobil. En jämför ju alltid med andra, folk en ser upp till, och tänker vadå hen hörde det här beatet och skrev direkt en hel text och för mig har det inte alltid fungerat så. Ibland är det så att jag har halva texten klar och inget annat. Det är där det sätter sig för mig. Jag har en massa ord och oavslutade verser på min telefon som ibland blir klara när jag sitter med en producent som visar beats.

Dina texter känns väldigt personliga, började gråta när jag lyssnade på låten fri för några år sedan. Har tanken alltid varit att beröra? Tanken har nog alltid varit att en ska kunna relatera. Men i vissa låtar är inte grundtanken att min musik ska hjälpa någon annan. Tanken är snarare att min musik ska hjälpa mig. När jag får höra att det hjälpt någon annan känner jag att jag gjort något 100 %. Så hälften handlar om att jag mår bättre när en låt är klar. Den andra hälften är när jag får höra att jag hjälpt, att jag har satt ord på en eller flera känslor. Jag tror att jag har haft väldigt betydande låtar. Låten“fri” har berört många och det blir som mest tydligt när en får höra det av ett flertal människor.

Sorgen som ligger bakom vissa texter. Blev musiken en räddning i det svåra? Absolut. Det blev det enda sättet för mig att bemöta sorgen. Det gick inte att prata om hemma. Jag är uppvuxen i en varm kultur, i ett varmt hem och min pappa är världens finaste människa. Men vissa saker pratade vi inte om, för vi vet att det känns. Men för mig handlade det om att jag behövde få ut min sorg innan min bröstkorg skulle explodera. Så jag började skriva av mig. En har mycket tankar, en tanke kan leda till en annan och tillslut befinner en sig i en situation som en inte visste fanns. Att skriva ner de första känslorna har varit ett sätt att bemöta. Skriver jag ut det så det finns på papper skapas en distans. Det har varit viktigt för mig att skapa den distansen för att inte gå sönder.

Vad skulle du säga att du skrivit om tidigare? Vad tror du att du kommer skriva om i framtiden? Albumet ”Rum” skrevs för att få ut det mörka. Jag skriver mycket kärlekslåtar som har en grov melankoli i grunden och det kan jag inte säga att jag kommer sluta med. Min musik kommer alltid ha något djupt och mörkt i sig. Jag har varit rädd att beröra vissa ämnen på grund av att jag kan känna mig rädd för folks reaktioner. Att mina känslor inte är legitima för min unga ålder. Jag sitter ändå på rätt mycket. Jag tror att det är viktigt att våga beröra svåra ämnen trots att andra kommer döma. Mitt övertänkande kommer in och förstör, jag gör inte alltid det jag känner för direkt utan jag går runt och tänker på det också och sen blir slutresultatet oftast bra. Men i framtiden tror jag att jag kommer våga göra det jag känner för direkt. Att musiken kommer kännas mer här och nu. Att jag kommer säga allt utan att hålla tillbaka. Jag tror det har varit svårt i och med den relation jag vart i under två års tid, att skriva om kärlek men på ett melankoliskt sätt och att det ofta blir frågor kring hur bra jag och min flickvän egentligen har det. Saker jag har skrivit kanske inte har hänt just i den relationen och kanske inte i någon tidigare relation heller men det är mina känslor som kommer ner på pappret. Jag har varit rädd för att mina känslor ska misstolkas för att jag faktiskt är i en relation och många gånger är det precis vad som har hänt. Det finns folk som vill luska fram information om min och min flickväns relation utifrån mina texter. Men mina texter handlar mycket om fri tolkning och inte att jag ska ge alla svar på mina känslor kring, i detta fall, kärlek. I framtiden kommer jag fortsätta att skriva så alla ska kunna relatera utan att känna rädsla över hur det kommer tas.

På Spotify finns det idag runt 15 låtar som du har släppt, vilken är din favorit och varför? Min favorit är Svarta katter. Det var den självklaraste låten i albumet. Jag tycker den är jävligt mäktig. Det är något som händer när text och musik jobbar så bra tillsammans. En känner sig jävligt great, få bekräftat att det en gör är något en ska fortsätta göra. Den känslan kommer tyvärr allt för sällan. Jag kan känna en press när andra artister släpper musik och jag inte gjort det på flera månader. Att känna att en tvivlar på sig själv och ifrågasätter sin talang och istället börjar tänka på att folk kommer glömma mig. Det är viktigt att kunna backa och se på vad en åstadkommit tidigare. Men pressen tär på psyket. Den här branschen tär på psyket. Jag känner ingen artist som inte har ångest men det är kanske det som gör oss så bra som vi är.

Är det någon spelning som har gått käpprätt åt helvete? Vad har du lärt dig av det? Min releasefest för mitt senaste album gick käpprätt åt helvete. Tanken var att det skulle vara en ny lansering. Jag skulle visa mig på ett sätt jag inte gjort förut. Tidigare hade jag blivit associerad med andra artister men nu ville jag att folk skulle veta vem jag var och inte koppla ihop mig med andra artister. Folk har kanske inte hunnit tolka vem jag är och vad jag vill säga. Allt inför releasefesten var grönt men när dagen väl kom var det en sådan dag där allt bara kändes fel. En kunde såklart inte boka om eller ställa in. Allt började på ett konstigt sätt, det var sommar men började spöregna och vi skulle vara ute. Alla möbler där folk skulle sitta och chilla var helt blöta. Jag ska verkligen inte klaga, jag hade min release på Hotell Lydmar vilket var fett. Men kläderna var fel, jag presenterade inte ens mig själv utan körde första låten. Sen började jag prata och vid tredje låten lägger ljudet av, utljudet. Folk hör mig inte men jag hör mig själv. Jag uppträdde verkligen för mig själv. Och visst så löste det sig tillslut, men att känna besvikelse över ny lansering av mig själv var hemskt. Vänner, familj och andra gav mig all beröm i världen men störst var ändå kritiken. Men jag har gjort feta spelningar både innan och efter så något har jag att falla tillbaka på och känna mig stolt över.

Vad vore drömmen inom musiken? Jag måste säga det att musik har förändrats. Det är inte längre lika svårt att få till det, saker är mer tillgängligt än förut. Jag har fått köra på Way Out West exempelvis. Men för tio år sen fick en kämpa och verkligen vara en av de största för att spela. Allt är så nära och en vet att det går. Då tvingas en tänka större. Men jag tror att det alltid har funnits någon sorts dröm om att få göra det internationellt men jag har aldrig tänkt skriva på engelska så det ena går ju emot det andra. Men vafan det kan väl få vara min dröm ändå att stå på arenor. Sen vore det en dröm att slippa presentera sig själv.

Vad betyder din tatuering 30 +? Jag tänkte att jag aldrig kommer bli äldre än 30. Jag kunde inte se mig själv så långt. En mörk tanke att ha som 15-åring. Perspektivet förändras med åldern. Jag skaffade tatueringen som en påminnelse att jag vill bli äldre. Jag har varit självmordsbenägen många gånger och tankarna om att förvinna kommer alltid där. I framtiden ska jag våga tala mer om det.

Fotograf Petter Johansson • Stylist Evelina Bonardi Makeup artist & hårstylist Elvira Brandt • Skribent Julia Johansson

#intervju #musik

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Ängie av Cornelia Wahlberg

Vad händer när man träffar artisten Ängie på en spontan plåtning? Magi.

youtube

#liftup #foto #musik #video

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Hemmabläck av Ester Widell

Alltfler tatuerar sig i hemmamiljöer istället för på salong trots att branschen varnar för både smitta och farliga tatueringsfärger. GÛAVA möter två tatuerare från Stockholm som med rätt kunskap och material lyckats motbevisa fördomarna om hemmatatuerare.

Ellen Nilsson Alva Frostander Instagram: @prinsstyrke Instragram: @frostanderalva

Berätta om er själva, vilka är ni? E: Mitt namn är Ellen Nilsson, jag är 23 år och är uppvuxen i Kristianstad. För några år sen flyttade jag till Stockholm och delar nu lägenhet tillsammans med min flickvän och mina 101 växter. Jag är utbildad florist och jobbar om dagarna i en blomsterbutik på Östermalm, och förutom det lyssnar jag på Techno och dricker rödvin.

A: Jag heter Alva, är 20 år och bor i utkanten av Stockholm. Jag jobbar inom matleverans och driver sedan 11 år tillbaka bloggen alvafrostander.se. Tidigare har jag även haft en podcast med Olivia Hageus men den har vi nyligen lagt ner. Det är svårt att beskriva mig själv men mina vänner skulle beskriva mig som energisk, innovativ och konstig. Jag får framförallt höra att jag är konstig. Det syftar nog på att jag är en känslostorm och att jag även är brutalt rak och tydlig.

Hur kommer det sig att ni började tatuera? E: Jag är uppvuxen med tatueringskulturen. Det var en självklarhet att varje år besöka tatueringsmässan i Malmö med min pappa och ha vuxna i min närhet som var heltatuerade. När jag var 22 år fick jag ett nybörjarset i stick and poke. Nybörjarsetet innehöll sterila tatueringsnålar, svart bläck med tillhörande koppar samt hygienartiklar. Under senaste året har jag byggt upp mitt kit och min portfolio.

A: För mig började allt via en kompis till mig som tatuerade. Efter att ha testat hennes maskin bestämde jag mig snabbt för att köpa min egna. Jag hade tidigare utfört stick and poke med pennbläck och vanlig synål. Att tatuera med maskin och bläck som var avsett för just tatueringar var bättre i alla avseenden.

Hur kommer det sig att ni valde olika sätt att utföra en tatuering på? E: Mitt nybörjarset var till för att utöva stick and poke så jag började och fastnade vid den tekniken. Jag blev bekväm med hur man skapade en tatuering via handkraft och en nål, att tatuera med maskin har inte intresserat mig.

A: Jag blev inspirerad av min kompis efter den gången jag nämnde tidigare, då jag fick testa hennes maskin. Jag kände mig snabbt mer säker i att tatuera med det redskapet och kände aldrig ett sug efter att utöva just stick and poke igen.

Vem var den första ni tatuerade? E: Den första jag tatuerade var mig själv, jag gjorde en smiley på min fot samtidigt som jag blev tatuerad på armen av mitt ex. Första personen jag tatuerade, förutom mig själv, var en av mina närmsta vänner,Vera. Hon hade sedan tidigare gjort ett “A” för sin dåvarande flickvän och bad mig göra något av det när det tog slut. Jag var kreativ och skrev till ett “f” och “n” som bildade texten “fan”. Hon fick sig en ny tatuering och jag fick min första kund.

A: Min kompis Hedvig. Hon hade hade köpt en maskin som hon skulle gadda mig med och sen när min tatuering var klar så frågade hon om jag ville göra en på henne. Jag tackade ja och gjorde en Nirvana-smiley, ett upponervänt kors och ACAB all cops are bad.

Har ni upplevt att efterfrågan efter hemmatatueringar har varit stor? E: Både ja och nej. Jag tatuerar mest vänner och bekanta. Men det är allt fler som hör av sig. Åldrarna varierar men de flesta är i åldrarna 18-25. Jag skulle säga att det beror på vilka åldrar/umgängen en rör sig bland.

A: Ja! Efter att ha lagt upp bilder på Instagram på tatueringar jag gjort blev efterfrågan snabbt stor. Många hörde av sig och ville bli gaddade. Mina tatueringar spred sig och det var jättekul och oväntat. Det är roligt att tatuera men kanske ännu roligare att träffa människor som man annars inte skulle träffa.

Hur skulle du beskriva din stil? E: Jag skulle beskriva min stil som minimalistisk, känslostyrd och fri för egen tolkning.

Jag finner min inspiration från mina känslor. Alla motiv utstrålar det jag känner i stunden då jag skissar. Jag målar mycket ansikten, ofta utan ögon, och tänker att enkelheten i det jag målar kan få ett större uttryck. Jag målar ofta utan mål och låter istället mina känslor styra. Resultatet blir som det blir men många verkar gilla det.

Jag tar såklart emot förfrågningar om andra motiv men jag försöker alltid få min egna twist på det hela. Om jag inte känner att jag kan leverera det kunden vill ha brukar jag hänvisa till en annan tatuerare som jag tycker passar.

A: Jag gör bara linjer, bara med svart bläck. Hemmagjort är det jag gillar mest dvs att allt inte ser perfekt ut. Skuggningar och färg har aldrig tilltalat mig så jag håller mig till det jag gillar. Jag föredrar när mina kunder kommer med färdiga skisser. Jag kan tatuera men skissa är inte min grej.

Vilka söker sig till er för en tatuering? E: Det är främst vänner och bekanta. Ofta folk som har samma tatueringsstil och som uppskattar det jag gör. De flesta som kommer till mig har tatueringar sedan innan och är säkra på deras val.

A: Många som vill göra sin första tatuering söker sig till mig. Sen sprider sig ordet automatiskt om mina tatueringar. Gör jag en bra tatuering rekommenderas jag till andra. Ibland märker jag att jag har tatuerat ett helt kompisgäng vilket såklart är kul.

Det råder en debatt om att tatueringar gjorda i hemmastudios bidrar till infektioner, smittspridningar och andra allvarligheter. Vad är din syn på det? E: Såklart är det tråkigt när tatuerare och andra ser ner på det man gör men jag har också förståelse för att de känner så. Det är många som är hemmatatuerare och som gör det på ett osäkert sätt. Att tatuera kan vara smittförande. Du punkterar kroppen och inför även bläck, när man gör det är det viktigt att det går rätt till. Det är viktigt att använda nålar av kvalitet som är steriliserade, blyerts- och rostfria och att bläcken är av bra kvalitet. Hela ens arbetsområde ska även vara sterilt. Renlighet är a och o för en bra tatuering. Många har fördomar om att hemmatatueringar sker i en smutsig miljö där man i stor sett knäckt en bläckpenna och tatuerar med en synål, vilket såklart är en tråkig bild av det, men jag är redo att försvara det jag gör varje dag. Jag levererar bra tatueringar gjorda med bra saker och jag tar varje tatuering seriöst.

A: Jag har tatuerat ca 100 personer och jag har aldrig hört om någon som har fått en infektion. Jag har inte gått en utbildning inom tatuering och hygien men jag har läst på mycket. Hypen behöver finnas, det behöver vara renligt men den extrema renligheten känns överdriven samtidigt som jag förstår deras professionalitet och vikten i det. Jag tror att det handlar om att det är extra viktigt när en är anställd tatuerare och har en studio att representera.

Vad är er vision framöver? E: Att sakta men säkert börja tatuera mer. Mitt mål är någonstans att bli lärling på en studio som kör samma teknik och att få möjligheten att utveckla mina färdigheter där. Drömmen vore att bli igenkänd för mina tatueringar och den konst jag utför. Att jag i framtiden skulle kunna ha tatuerandet som ett heltidsjobb.

A: Nu har jag precis införskaffat mig nya grejer och känner att jag vill och kommer attlägga ner mer tid på det. Tatuera några gånger i månaden till att börja med. Mitt mål just nu är inte att vara lärling eller ha studio, jag vill vara hemmatatuerare.

#intervju #kultur

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

We are the superlative conspiracy Editorial campaign in collaboration with WeSC.

Fotograf Robin Andersson • Stylist Modesty Bladh • Makeup artist Ester Widell Modeller Yandeh Sallah & Grace Chang • Kläder WeSC

#foto #editorial #mode

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Just to clarify Så är detta våra fem favoriter för hudvåd just nu.

Don't Look at Me - LUSH 135 kr / 75g Komiskt nog drar denna färska ansiktsmask till sig uppmärksamhet. Den klarblåa formulan innehåller bland annat syrlig citron för att jämna ut hudtonen och ekologisk tofu för att mjukgöra. Den är exfolierande och lätt beroendeframkallande. Som om det inte vore nog är den vegansk!

Luminizing Charcoal Peel off Mask - masque B.A.R 129 kr / 3 pack En prisvärd, högkvalitativ och lättanvänd peel off-mask. Dess ingredienser drar ut smuts och olja för att hjälpa till att avgifta och djuprengöra ansiktet. Att den i sin titel går under luminizing är missledande men på andra sätt är den magisk.

Daily Microfoliant - Dermalogica 155 kr / 13g Ett exfolierande enzympulver som aktiveras i kontakt med vatten. Den avlägsnar döda hudceller och lämnar din hy mjukare och med en helt ny lyster. Det bästa av allt är att den är så pass skonsam att du kan använda goingen dagligen.

BB Seaweed - LUSH 135 kr / 75g En färsk ansiktsmask med sjögräs, malda mandlar, ros-absolut och aloe vera för att lugna och mjukgöra huden. Hirsflingor ger en mild scrub och avlägsnar död hud när du sköljer av den. Något svårapplicerad men ack så värt efter 10-15 min verkan och med en mjuk hy som resultat.

Eye Contour Gel - Clarins 359 kr / 20 ml En ögonkräm i gel formula som reducerar påsighet, ljusar upp mörka ringar och stärker ögonkonturen. Lättviktig och icke oljig med en lugnande formula som passar även känsliga ögon. Appliceras i en liten mängd och med fingrarna i pressande rörelser från inre till yttre ögonvrå.

Fotograf Axel Nyroos • Makeup artist & koncept Ester Widell Modeller Sara Matar & Gustaf Delebeck • Tack till Lush för pressutskick

#foto #skönhet

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

S:t Eriksplan av Martin Bohm

youtube

Fotograf Martin Bohm • Makeup artist Shailin Lazarte • Stylist Stasia Michael Modell Yeti B - Stockholmsgruppen

#foto #editorial #mode

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Trans is beautiful av Matilda Engström

“Blir du nervös av att titta på mig? Du kanske vänder blicken men visst är den kvar? Och jag pratar inte om den du såg. Eller du, du kanske vill markera dig orädd genom att stirra på mig? 14 sekunder utan att blinka. Som i ett tappert försök i att känna kontroll. Men rädslan är uppenbar. Var placerar du mig? Är du förälskad eller hatar du mig?”

"Min kropp är min kropp. Den skapar rädsla och hatiska utlopp. De talar om revolutionen och vad jag ska heta. De lockar in mig i en stor blinkande robot, för att undersöka,hur kan en som mig egentligen veta? Nej, fyfan. Vi ska inte leva bakom stängda dörrar i hemlighet, för att upprätthålla er jävla bekvämlighet."

"Jag har förstärkt mitt inre motstånd Av att lyssna på män utan förstånd Att bemöta och bemöta en värld fullt inkapabel till att förstå Att hela världen inte är som de vill att den ska vara konkretiserad era, sufflerad av flera, jag orkar fan inte mera Jag vill ju bara gå och simma. Naken. Inte tänka två eller tre eller fyra gånger om, jag simmar mot ett hav av motstånd."

Fotograf Matilda Engström • Fotoassistent Per Nilsson • Makeup artist & hårstylist Josephine Golan Stylist Stasia Michael • Stylistassistent Tuva Roos • Modeller Vilda Posada & Florence Flensburg Text Vilda Posada • Tack till Presskontakterna & Thomas Hägg PR

#foto #mode #kultur #editorial

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

AMA AWE av Lanna Olsson

Det är en iskall vinterdag GÛAVA träffar designern och konstnären Amandah Andersson, skaparen av AMA AWE på en fitting med modellen Lovisa Lager i hennes ateljé. Hon har för bara några dagar sedan vunnit priset "Swedish Fashion talents 2017" och det är en varm, välkomnande känsla man möts av när man kliver innanför dörren. Det första man ser är alla färgstarka skapelser, framförallt hennes unika hattar och olika figurer hon skapat som ligger i fönstret. Vi umgicks under några timmar och pratade om hur AMA AWE blev verklighet, visionen kring ett varumärke och tankarna bakom hennes senaste kollektion.

Berätta för oss, vad är AMA AWE? Tanken om att skapa ett eget märke har alltid funnits med mig, men inte förrän 2014 började jag jobba mer aktivt åt det hållet. Jag gick ut Beckmans modelinje 2013 och började direkt frilansa med olika uppdrag, men kände efter ett tag att jag saknade ett rum för mina egna idéer, där jag också kunde få vara helt fri. AMA AWE lanserades 2015 och jag ville låta märket växa i sin identitet organiskt. Tydligt var dock att jag ville att AMA AWE skulle verka som en plattform för kreativa samarbeten och framförallt inspirera andra.

Varför valde du att bli modedesigner? Jag växte upp i en väldigt kreativ familj med en mamma som keramiker och en pappa som musiker. Kreativt skapande uppmuntrades alltid och det fanns alltid möjlighet och rum till att teckna, sy, spela musik, vad en nu ville göra. Samtidigt var jag redan som barn oerhört kräsen när det kom till vad som fick klä min kropp och i kombination med den medvetenheten och tecknandet började jag väl inse att det var av stort intresse att skapa något som inte redan fanns.

Vad är det bästa med att vara modedesigner?Det jag älskar mest med att jobba som modedesigner är att se en vision växa fram till något fysiskt och interaktivt. Något som berör andra människor, både psykologiskt och bokstavligt talat. Men också något som bär med sig budskap mer intimt men också i en vardagskontext.Vad inspirerar dig?Inspirationen som driver skapandet framåt är märkligt nog den väldigt skeva världen vi lever i. Det kapitalistiska systemet som fenomen och verklighet inspirerar mig jättemycket och utgör, i kombination med människans sätt att hantera sin fysiska och psykiska närvaro i detta, ofta basen i min research för hur jag sedan bygger upp mina berättelser som därefter formar kollektionerna. Sedan inspireras jag också såklart av andra kreatörer som lyckats kommunicera ut och bjuda in till sitt egna universum, som t.ex artisten Björk och designern Henrik Vibskov. Vad är mode & vad är konst?Mode handlar om identitet, hantverk & eskapism. Konst handlar om politik, hantverk & berättande. Men det gör ju faktiskt mode också. Komplexa frågor!

Vad är det största steget i din karriär som modedesigner?Att starta eget företag, skulle jag tro. Att slänga sig ut i en värld som jag inte hade någon som helst koll på är självklart väldigt läskigt, men samtidigt så utvecklar det en hela tiden och är så oerhört lärorikt.

Berätta någonting om din bakgrund!Intresset för mode tror jag kom till i kombinationen av att växa upp i en kreativ omgivning, en tidig passion för tecknandet och behovet av eskapism i en liten håla utanför Göteborg. Jag har alltid tyckt om att arbeta med händerna, kanske för att det var det mest naturliga sättet att umgås på i min familj - genom skapandet. Både genom form, måleri, textil & musik. Vart ser vi dig om tio år?Om tio år hoppas jag att AMA AWE har vuxit till sig ordentligt, mognat och blivit säkrare, både i stil men också på ekonomiska plan. Jag hoppas att jag har lyckats hitta en struktur för märket som känns hållbar och att vi är fler personer involverade i märket. En dröm jag också har med märket är att öppna en egen butik, gärna en med högt i tak och mycket ljus, kombinerat med ateljé. Så om tio år hoppas jag att jag sitter där med ett gäng andra fantastiska människor, kanske i Stockholm eller någon annanstans. Det får tiden utse.Vad skulle du säga är din personliga stil?Jag tycker verkligen om att vara bekväm, haha. Och jag hatar att frysa och är väldigt frusen av mig, så det utgör också grunden för vad jag väljer att ha på mig. Jag jobbar ofta med lager på lager och med så mycket naturmaterial som möjligt. Älskar när det går åt ett excentriskt håll fullt av mönster, färg och form men det beror mycket på årstid och allmän ork och energi, hur mycket jag faktiskt orkar att styla mig själv. Kör helt klart hellre på klassiker än trender. Just nu utgår jag ofta från någon slags sassy-business-bohem-look, med blandade referenser, gärna lite 70- & 80-tal.Om du fick samarbete med vem du vill kring AMA AWE - vem skulle du vilja samarbeta med?En dröm vore ju att en dag få klä Björk och att samarbeta vore ju ännu större. Jag tycker att den värld som hon lyckats bygga upp är så otroligt mäktig. Den slutar aldrig att fascinera och inspirera mig, och det hade verkligen varit en enorm ära att samarbeta med henne.

Planerar du mycket kring ditt varumärke och företag, eller är du låter du flyta på som det vill?Mycket låter jag utvecklas organiskt, men när det gäller arbetet med kollektionerna behöver jag vara väldigt planerad för att nå deadlines. Men själva identiteten av märket låter jag växa mer organiskt.Har du mött kritik eller missförstånd kring dina designer från personer som kanske inte tagit sig tid att lära sig mer om dem? Absolut! Många tycker att det jag gjort genom tiderna antingen varit “för mycket”, för färgglatt och extremt. Men det spelar ju ingen roll vad de tycker faktiskt, jag tycker ju själv att många runt omkring mig gör för tråkiga saker, men jag antar att de inte kommer ändra på vad de gör bara för att jag tycker så. Och så tänker jag om mitt egna också. Jag vet att min visuella värld inte är för alla, men jag vet också att de som tycker om den tycker väldigt mycket om den och det är jag glad för. Jag lägger hellre energi på deras åsikter än de som tycker något annat.Växte du upp med stöd runt om dig från nära och kära i ditt karriärval?Det fanns mycket stöd från familj och släkt, vilket jag är så tacksam för idag. Att bli något för prestige eller pengars skull har aldrig varit aktuellt i vår familj. Kreativitet och passion har alltid värderats högre.Har dina föräldrar eller några andra i din närhet inspirerat dig till att gå den väg du valt?Mina föräldrar har helt klart bidragit mest till mitt karriärval, utan tvekan. Mamma är en av de mest kreativa personer jag vet, när det gäller allt! Hon har så många idéer om olika lösningar, uppfinningar och allt möjligt. Hade hon tagit patent på hälften av det hon kommit på under åren hade hon antagligen varit superrik idag, haha. Och så har hon alltid suttit och ritat, pysslat och sytt med oss barn. Hon är också keramiker, så mycket har nog påverkat mig på grund av det. Pappa är musiker så mycket kreativitet kommer även från hans håll. Både mamma och pappa har alltid varit nyfikna på och uppmuntrande till alla våra kreativa projekt, vilket jag tror har gjort att jag vågat fortsätta och utveckla saker ännu mer hela tiden. Sedan har även moster som är sömmerska, mormor och farmor som bägge haft ett stort konst och modeintresse, morfar och farfar som musiker, spelat en stor roll de med.

Ser du ditt arbete som ett medel för social politisk förändring? Med en stor publik känner du ett visst ansvar för att undervisa om t.e.x tolerans, acceptans etc eller har det blivit för politisk - ska vi låta designers vara rent estetiska?Jag förstår faktiskt inte vad det finns för mening med att endast jobba rent estetiskt. Jag har svårt att förstå ens hur en jobbar på det viset, hur en driver fram idéer och skapar något med ett spännande innehåll. Att jobba rent estetiskt, utan någon som helst politisk koppling, tror jag dessutom är väldigt svårt i dagens samhälle. Allt laddas med något och för att behålla ditt arbetes egna integritet är det viktigt att veta vad du vill säga med det du gör. Däremot måste alla designers hitta sitt egna sätt att jobba med det på. Alla processer är ju individuella, vissa mer konkreta och andra mer abstrakta.

#mode #kultur #intervju

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Helt såld!

Stora magasin i Sverige listar “5 bästa foundations” utan att tänka på att produkterna endast görs i 15 ljusa toner. GÛAVA har med hjälp av medlemmarna i Facebookgruppen Beauty and bullshit tagit fram en guide till det bästa av de bästa inom kategorierna primers, foundations, concealers, mascaror, highlighters och brynprodukter. En guide för alla.

Låt oss börja med concealers, som ni ser på bilden ovan. L.A. Girl PRO.conceal HD High Definition Concealer 79 kr / 8 ml, Nars Radiant Creamy Concealer 320 kr / 6 ml, Urban Decay Naked Skin 225 kr / 5 ml, Colourpop No Filter Concealer 49 kr / 4 ml, Laura Mercier Secret Camouflage 375 kr / 6 ml

Primers: Kicks Beauty Hydrating Primer 159 kr / 28 ml, Kat Von D Lock-It Hydrating Primer 325 kr / 30 ml, Smashbox Photo Finish Foundation Primer 290 kr / 30 ml, Laura Mercier Foundation Primer Oil Free 380 kr / 50 ml, Benefit Cosmetics POREfessional Face Primer 370 kr / 22 ml

Foundations: Fenty Beauty Pro Filt'r Soft Matte Longwear Foundation 345 kr / 32 ml, Make Up Forever Ultra HD Foundation 415 kr / 30 ml, Armani Luminous Silk Foundation490 kr / 30 ml, M.A.C Face & Body Foundation 295 kr /50 ml5) NYX Total Control Drop Foundation 189 kr / 13 ml

Mascaror: M.A.C Extended Play Gigablack Lash 195 kr / 5,6 ml, L’Oreal Telescopic Mascara 165 kr / 7,9 ml, Lancome Hypnose Mascara 315 kr / 6 ml, Kanebo Sensai 38’C Volume Mascara 295 kr / 8 ml, Too Faced Better Than Sex Mascara 260 kr / 8 ml

Highlighters: M.A.C Cream Colour Base Pearl 200 kr / 3,2 g, Colourpop Candyman Super Shock Highlighter 66 kr / 4,2 g, Anastasia Beverly Hills Sundipped Palette 595 kr / 4 x 7,4 g, Sleek Highlighter Palette Cleopatra's Kiss 169 kr / 9 g, Inglot AMC Face And Body Illuminators 180 kr /15 ml Brynprodukter: Anastasia Beverly Hills Dip Brow Pomade 255 kr / 4 ml, NYX Control Freak Eyebrow Gel Clear 79 kr / 9ml, Clinique Superfine Liner For Brows 175 kr / 0,08 g, Coloran Eyebrow Color 79 kr / 6 g + 8 ml, Yves Saint Laurent Couture Brow Palette 495 kr / 3,8 g

Illustratör Josephine Golan

#skönhet

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Kvinnliga fotografer

Två fotografer vid namn Sandra Thorsson & Ellinor Sjöberg får under varsin dag i uppgift att plåta modeller i ett och samma rum. Till hjälp har de naturligt ljus från ett fönster, en pall och en bygglampa. Samt egna fotoprylar. Detta för att vi vill se vad två av våra favoritfotografer skapar utifrån sin egen stil i samma situation. Vi passar samtidigt på att intervjua dem båda angående varför de ville bli fotografer och hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch.

Detta är intervjun med Ellinor Sjöberg. Sandra Thorssons hittar du här.

Namn: Ellinor Sjöberg Ålder: 23 Bor: Stockholm Hemsida/portfolio

När & varför började du fota? Jag började fotografera under tidig tonår. Som person är jag väldigt emotionell och det var genom mina bilder som jag kunde få ut min tankar och känslor. Alltid började med en gammal sketen mobil och utvecklades när jag köpte min allra första systemkamera, en Nikon D60. Jag valde att flytta hemifrån tidigt för att studera media på gymnasiet med inriktning fota A-C och på den vägen är det.

Var det självklart för dig att fota just det du fotar nu? Nej det har inte alltid varit självklart för min del. Som jag nämnde i frågan tidigare läste jag foto på gymnasiet där jag tyvärr tappade min motivation. Sedan kom jag in på en skola i Jönköping där jag läste tre olika inriktningar inom foto (kommersiellt, gestaltande & dokumentärt). Det var där jag kunde börja sätta fingret på vad det var jag ville fotografera. Jag älskar att plåta beauty, mode och reklam.

Vad är något du varit med om karriärmässigt som du verkligen tycker pushat dig? Min praktik i NYC hos en av mina förebilder Mikael Schulz har pushat mig något otroligt. Jag växte enormt under den tiden, både som fotograf, assistent & som person.

Mikael är en väldigt vis person som delade med sig av många goda tips och råd.

Vilka fotografer inspireras du av? Jag inspireras av fotograferna Mikael Schulz, Frida Marklund, Cornelia Wahlberg, Ceen Wahren och Camilla Åkrans.

Tycker du fotobranschen underrepresenterad när de gäller kvinnliga fotografer? Bör män backa lite? För min del ser jag en positiv utveckling i branschen gällande underrepresentationen. Jag kommer själv från en universitetsklass som var överrepresenterad av kvinnliga fotografer. Sen har jag även fått möjligheten att assisterat icke manliga fotografer. Kanske finns det en undermedveten handling hos mig då jag vill att mer kvinnliga fotografer ska jobba i branschen. Jag skulle dock inte vilja säga att män ska backa, utan att alla ska få vara i branschen med samma förutsättningar oavsett kön eller könstillhörighet. Vi skapar bilder och det ska inte påverka vad man har för kön, läggning, hudfärg etc.

Skulle du kunna fota vad som helst för rätt summa pengar? Nej, mitt namn och mina bilder är mitt varumärke, så skulle därför inte fotografera vad som helst för rätt summa pengar.

Vad är viktigast för dig under en plåtning? Mat såklart, haha! Jag brukar alltid se till att mat eller snacks finns på mina fotograferingar för att alla ska ha energi och må bra. Något som också är jätteviktigt för mig är att teamet är fokuserade på sina arbetsområden så att alla kan leverera sitt bästa.

Vad är ditt bästa fotominne? Det måste nog ha varit min senaste beauty plåtning som var tillsammans med makeup artist Jessha Amarante och modell Job från Mikas. Vi fick bilderna publicerat i papper, känslan av att få se sina egna bilder i ett magasin var helt obeskrivligt.

Och ditt värsta? Jag kan faktiskt inte riktigt komma på något. Jag har hittills bara jobbat ihop med underbara människor på plåtningar och det har inte heller hänt något super konstigt under arbetet.

Vilken kamera använder du? Jag använder mig av en Canon 5D mark lll.

Försöker du tänka på mångfald när du väljer modeller? Tycker du det är svårt? Ja det gör jag absolut och för min del har det inte varit några svårigheter.

Känner du att du har hittat din egna stil som fotograf? Jag är lite osäker på om jag hittat min egna stil till 100%. Jag tror att man utvecklar sin egna stil genom åren, precis som en utvecklar sin personlighet.

Om du fick fota vem du vill under en hel dag, vem hade du fotat? Jag har så många som jag hade velat fota under en dag, jag har svårt för att välja en specifik.

Vad sker i vår? Tanken är att fortsätta gör massa roliga plåtningar tillsammans med härliga team. Men en av mina största drömmar och mål just nu är att bli fast fotoassistent hos en modefotograf. Så tanken är att fortsätta på det spåret och fram till dess blir det att frilansa som fotoassistent och fotograf.

Modeller Jonathan - Slash.ten models, Ellen D - Stockholmsgruppen

#intervju #foto

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Kvinnliga fotografer

Detta är intervjun med Sandra Thorsson. Ellinor Sjöbergs hittar du här.

Namn: Sandra Thorsson Ålder: 24 Bor: Stockholm Hemsida/portfolio

När & varför började du fota? Jag började fotografera när jag var cirka 12 år gammal i samband med att jag fick en variant på någon sorts digital kompaktkamera från Netonnet av min mamma. Syftet var att jag skulle ha möjligheten att fotografera mina vänner och min kanin.

Var det självklart för dig att fota just det du fotar nu? Jag plåtar mode och mycket musikpromotion just nu. Mode har nästan alltid varit självklart för mig. Jag hade tidigt en klar bild av att modevärlden och konst gick hand i hand och att jag skulle få utlopp för min kreativitet i det området. När jag var 16 köpte jag en fet Taschen-bok för dyra pengar där de intervjuade diverse stora modebrands för att jag skulle ”lära mig mode”. Sen dess har det varit en dröm som hängt kvar.

Musikpromotion-delen var inte alls lika självklar för mig. Det började med att jag genom en tidigare relation fick möjlighet att fotografera personens polare till deras projekt inom musiken och sedan dess har det bara fortsatt. Det finns något som är väldigt mysigt med att plåta för musikpromotion. Det är otroligt speciellt att vara en del av en annan persons identitetsskapande som artist.

Vad är något du varit med om karriärsmässigt som du verkligen tycker pushat dig? Det känns som att en alltid pushar en själv i karriären och detta utan att jag kan minnas en punkt i min tidslinje av skapande där jag kan peka och säga att ”där hände DET, min rush framåt”. Å andra sidan kanske jag inte hunnit komma dit än.

Vilka fotografer inspireras du av? Jag inspireras av fotograferna Matteo Montanari, Petra Collins, Daria Kobayashi Ritch, Alasdair Mclellan, Thorbjorn Rodland och Wolfgang Tillmans.

Tycker du fotobranschen underrepresenterade gällande kvinnliga fotografer? Bör män backa? Ja, det finns helt klart en underrepresentation när det gäller kvinnliga fotografer, men jag tycker ändå att det börjar gå framåt. Kvinnorna bli i större utsträckning mer representerade i såväl modevärlden som i diverse agenturer.

Jag tror få fotografer tackar nej till feta jobb för att de tycker att någon annan borde ta det. Det är nog svårt för alla att ta ett steg tillbaka och välja att inte synas lika mycket, när detta är en bransch där en måste synas för att fortsätta kunna arbeta kreativt. Jag tycker dock att det största ansvaret ligger hos agenturerna, reklambyråer och diverse magasin. De har möjligheten att ta in fler kvinnor som kunder. Det känns som att många faller tillbaka på den gamla ursäkten att "det är svårt att hitta duktiga kvinnliga fotografer" men kollar en sig omkring så flockas vi av flertalet duktiga kvinnliga fotografer.

Män kan bli bättre på att lyfta kvinnor. Ge dem cred och tipsa om dem till diverse olika kunder eller samarbetspartners. Och, såklart - så tycker jag att män borde jobba mer med kvinnliga assistenter.

Skulle du kunna fota vad som helst för rätt summa pengar? Nej, absolut inte. Jag har för starka värderingar för att göra det.

Vad är viktigast för dig under en plåtning? Att det är avslappnat men samtidigt hög fokus på alla i teamet.

Vad är ditt bästa fotominne? Svårt men det tillfället som kanske var mitt bästa fotominne ändå var när jag pratade foto med fotografen som jag gjorde min åttamånaders långa praktik hos. Han visade mig sin favoritfotograf - Alasdair Mclellan och jag blev helt paff. Jag spenderade nästan ett år på Gamleby med att försöka få till ett bildspråk likt Sarah Moon, för att någon sa att jag borde testa det. Sen öppnades mina ögon för Alasdair Mclellan och det hela brittiska modefotot. Det blev en aha-upplevelse för mig, jag tänkte att jag minsann inte behövde inte retuscha en hud i 3 timmar och plåta någon modell iförd en Ida Sjöstedt-klänning i ett pampigt slott. Inte för att det är något fel men det känns bara inte som om det skulle passa mig. Jag hade hittat inspirationskällor som passade mig och mitt tänk inom foto.

Och ditt värsta? Det var när jag plåtade ett psykadeliskt rockband för att deras manager hörde av sig och frågade. Plåtningen skedde rum i någon skog i Täby vid någon slags övergiven försvarsanläggning. Jag kom specifikt ihåg att en av medlemmarna hade en väldigt obehaglig kattmask på sig. Hela upplevelsen var jättekonstig för mig och jag gjorde även jobbet gratis då jag var helt ny på foto. Att få betalt i en hamburgare på max var så himla ovärdigt. Jag minns även att jag retuscherade bilderna jättelänge och att de efterfrågade en mer "psykadelisk" touch varpå jag inte förstod vad det innebar. Efter ett jag var klar med bilderna och bandet fått ta del av dem valde jag att aldrig mer kolla på bilderna.

Vilken kamera använder du? Jag har aldrig tyckt att modell på kameran är väsentligt, ännu mindre när en plåtar med en digital systemkamera. De flesta digitala systemkameror idag är så pass bra att det bara blir en preferens och vanefråga. Idag har jag en Canon eos 5D mark 4, och en liten Olympus mju II, en analog point and shoot-kamera.

Försöker du tänka på mångfald när du väljer modeller? Tycker du det är svårt? Ja, det gör jag. Det är svårt när många agenturer i Sverige har en underrepresentation av mångfald, Jag har många gånger street castat för att få in den representation jag önskat i mitt arbete som fotograf.

Känner du att du har hittat din egna stil som fotograf? Nej!

Om du fick fota vem du vill under en hel dag, vem hade du fotat? Frank Ocean kanske. Han är mitt livs idol, en helt fantastisk kreatör. Kan tänka mig att han är väldigt ängslig i sitt skapande, vilket jag också är. Jag gillar att jobba med folk som inte nöjer sig, som är väldigt måna om ett så bra resultat som möjligt. Det känns som att han är precis så.

Vad sker i vår? 2018 ska bli mitt film-år! Jag vill skapa mycket mer rörligt. Sen vill jag även plåta mer analogt!

Modeller Felicia & Ascot - Le Management, Amanda - MP Stockholm, Kajsa - Stockholmsgruppen

#intervju #foto

0 notes

guavamagazine-blog · 6 years

Photo

Ja, filmfestivaler möjliggör våldtäktsmäns karriärer! Krönika av Lilith Elizabeth

Stockholms internationella filmfestival är en festival som stolt förkunnar hur många kvinnliga filmmakare, HBTQ-filmer och olika länder och etniciteter deras program inkluderar. Ändå väljer de, och de flesta andra internationella festivaler, att visa filmer tillskrivna män som begått övergrepp mot kvinnor och barn.

När jag upptäckte att 2017 års festival skulle visa både Roman Polanski och Woody Allens senaste filmer Based on a True Story och Wonder Wheel var detta precis efter att Weinstein-gate hänt och #metoo fick viral spridningÄven utan dessa påträngande omständigheter så hade Polanski och Allen i programmet varit ett problem värt att uppmärksamma - att de båda är pedofiler som begått övergrepp mot barn har varit allmänt känt i flera år - men omständigheterna gjorde att jag faktiskt kände mig hoppfull när jag öppnade min mejl för att skriva till programkoordinatorerna. Jag trodde kanske att de faktiskt skulle lyssna, om inte annat så bara för att rädda sitt rykte som en progressiv festival öppen för alla.

I mitt mail ifrågasatte jag varför de vill visa sitt stöd för män som begått så vidriga brott och belyste det motsägelsefulla i att lägga så stor vikt på minoriteter i programmet när de samtidigt hjälper till att bevara de maktstrukturer som låter heterosexuella män komma undan med sina brott. Tillbaka fick jag ett svar som var ett metaforiskt slag i ansiktet på alla kvinnor, barn och HBTQ-personer som utsätts för cisheteromännens strukturellt legitimerade våld.

De tyckte att jag lyfte en viktig fråga men att man ska judge the art, not the artist. De tyckte att eftersom detta var kvalitetsfilmer så är inkluderandet av våldtäktsmän och pedofiler fullständigt motiverat. Autörer som Allen och Polanski är sina verks yttersta manifestationer, och varje gång deras filmer visas på en festival är det ett godkännande och accepterande av de vidriga brott regissören, den person som står som de facto skapare, begått.

Fast samtidigt ville de också poängtera att bara för att de prioriterar “kvalitetsfilm” över att stå i solidaritet med offer och överlevare av sexuellt våld så betyder det inte att de inte samtidigt kan uppmärksamma och kritisera kvinnors upplevelser i filmbranschen. Vad Stockholms filmfestivals representant menar är att det gör större skillnad för att motarbeta sexism och sexuellt våld i filmbranschen om de inte censurerar sexuella förbrytares filmer utan istället bara visar fler kvinnliga regissörer. Men det som tydligen inte verkar uppenbart för dem är att fler kvinnliga regissörer skulle få plats i programmet om de stod i solidaritet med alla överlevare av sexuellt våld, oftast kvinnor, och vägrade ge förbrytarna plats och publicitet.

Det mest desperata försöket att rättfärdiga valet att visa sexuella förbrytares filmer i programmet var dock att försöka guilt trippa mig för alla de hundratals personer som arbetat på deras sets. Att försöka upplysa mig om att en film är en kollektiv produkt, som om jag inte kunde räkna ut det själv som den osofistikerade konsument de verkar ha antagit att jag är, kan bara ha som motivering att försöka få mig att känna mig dum som försökt ta ifrån alla dessa personer deras plats i rampljuset. Men det är ju bara det att alla ljudtekniker, cateringpersonal, kostymassistenter etc. inte är de som får exponering och priser för filmerna. De som får ta emot all eloge är regissörerna och skådespelarna, möjligtvis en manusförfattare eller filmfotograf. Den auteurbaserade filmkultur vi lever i är absolut baserad på att se regissören som främsta skapare och kreativa kraft bakom de filmer vi ser, och filmfestivaler är absolut en del av detta. Och jag tror att alla fattar att inte en enda filmarbetare skulle bli av med sin lön om Wonder Wheel inte fick visas på filmfestivaler. Det är bara inte så det fungerar. De som skulle drabbas är de som får exponering via festivalerna, och har dessa skådespelare, producenter etc. valt att arbeta med en känd sexförbrytare så har de faktiskt bäddat sin egen säng att ligga i.

Jag skulle ju personligen inte ens kalla Woody Allen för skapare av “kvalitet”. Han gör filmer om medlemmar av bourgeoisin utan koppling till verkligheten och om män precis som honom själv, som utnyttjar sin auktoritära position för att förföra och utnyttja kvinnor som knappt än blivit vuxna. Att han inte romantiserat straight up pedofili i någon av sina filmer förvånar mig faktiskt nästan med den mannens avsaknad av självdistans. Ändå fortsätter folk att lovorda hans verk eftersom “det är ju Woody Allen!”. Polanski är en annan sak, hans filmer har konsekvent hållit vad som utifrån ett avpolitiserat perspektiv kan ses som av hög kvalitet. Men till vilket pris? En man som fällts för våldtäkt av ett barn, och som dessutom enligt alla vittnesmål behandlade sin fru Sharon Tate på ett totalt vidrigt sätt eftersom han visste att hon var tillräckligt fäst vid honom för att inte säga emot, går fri i Europa för att kunna göra fler “kvalitetsfilmer”.

Varken Polanski eller Allen har blivit särskilt uppmärksammade i den senaste tidens seriebestraffning av sexuella brott och förbrytare i massmedia, och personligen tvekar jag inte att säga att jag tror att det beror just på deras kredibilitet som auteurer. Just därför är det så viktigt att alla filmfestivaler, Stockholm är ju absolut inte den enda, vågar ta steget att sluta berömma och prisa deras verk. Internationella filmfestivaler är bland de tyngsta och viktigaste institutionerna när det gäller kredibilitet och beskydd för män som Allen och Polanski. Om Stockholm, Cannes, Toronto, Berlin och New York slutar stödja och ursäkta deras oförlåtliga handlingar så skulle det onekligen vara ett viktigt steg i att rasera de strukturer av förtryck som filmindustrin vilar på, och att låta fler nya filmskapare från marginaliserade grupper få sin rättmätiga plats i filmens Pantheon. Alla våldtäktsmän och pedofiler måste få sitt straff, oavsett hur mycket vi älskar deras filmer.

#krönikor #kultur

0 notes