#dropbag | Explore Tumblr Posts and Blogs

cinalas · 1 year

Text

Mohican 100 miles 2023. Respira, vive y ama.

Dicen que la flor de pohutukawa con origen en Nueva Zelanda posee aquellas raíces entrelazadas en desorden que lo resisten todo, la insularidad , terremotos, las tormentas.

Sin duda el ultra es un juego mental. Hablando hoy, específicamente de las 100 millas, hay una constante pregunta en el camino: “Ahora a que me deberé de enfrentar?” Cada segundo las cosas cambian, pueden ser externas, pueden ser internas. El ambiente, el clima, los animales, la emociones, un desajuste hormonal 😄, una lesión… en fin. La lista es larga. Pero por ahí se dice que “Un mar en calma, nunca hizo experto al marinero”.

Mohican es una carrera de montaña que se lleva acabo en Loudonville, Ohio. A una hora y cuarto aproximadamente del aeropuerto de Cleveland. La ruta sin duda es hermosa, mayormente single track, por supuesto, muchas raíces. Nos deslizamos entre todos los tonos de verdes posibles, cruzamos ríos, escalamos parte de un árbol inmenso, bajamos las escaleras para llegar a Big Lyons Falls una especie de cueva labrada por la naturaleza de dónde cae una cascada. No cabe duda que Dios es el mejor arquitecto del mundo.

De día la ruta perfectamente marcada, sin necesidad de pintar flechas y poner cal. Letreros reutilizables con el logo de la carrera con flechas y las palabras “right”, “left”, “straight” , según fuera el caso. Y banderines con la cuadros naranjas en su punta marcando ruta, o cuando se acercaba algún cambio en ella. De noche en algunos momentos la ruta era confusa porque algunas marcas se desprendieron del piso, pero si estás haciendo 100 millas , es porque seguramente eso no representará mayor problema que tal vez algunos segundos de duda.

Del equipo fuimos varios a diferentes distancias 50 millas (que son un poco más de 80km) y 100 millas que serían aprox. 160km. La organización me pareció bastante buena, desde el contacto previo, hasta el cierre de ella. Las 100 millas con un desnivel de poco más de 4,500m positivos.

Contamos con 2 dropbags en ruta. De inicio sabíamos que haría mucho calor 🥵, me gusta porque me adapto al él, pero nunca me había tocado que al ser mayormente single track los árboles hacen una especie de sombra, donde si bien el sol no te pega en la cabeza, hace un efecto de sauna como si el calor saliera del piso, y es una sensación tan extraña que deshidrata los músculos un poco más rápido, y por supuesto lleva tu cabeza a un sitio un poco incómodo.

Los primeros 50 km se me pasaron muy rápido. Me fascino estar ahí, permanecer en ese espacio, aún cuando el clima hizo lo suyo y me empezó a pegar en las piernas, pude empujar bastante y colocarme dentro de las 5 primeras. Nos rebasábamos constantemente y sonreíamos jugando a los carritos. Me gusta ir ahí, me gusta empujar y llevarme a ese lugar incómodo, pero a la vez, donde me permito ser yo y escoger el dolor como escuela que me ayuda a crecer. Me gusta no ponerme excusas, me gusta ser congruente y saber que cualquier resultado sólo depende de mi.

Estados Unidos es muy avanzado en este tipo de carreras. La mayoría de los corredores reciben apoyo de crew y Pacers la mayor parte de la ruta. Nosotros vamos con nuestro entrenamiento, y la bendición de Dios padre. Pero lejos de verlo como desventaja, lo veo como aprendizaje de vida. Depende de mi, y de mis decisiones. No es fácil pasar la noche allá fuera en un país distinto al tuyo, no es fácil saber qué hay animales que no son parte de tu día a día, que estarás mucho tiempo sola con un cuerpo endeble que te requiere 100 por ciento estar presente. Pero a eso vamos, a explorarnos, a explotarnos por dentro y fuera. Observó absolutamente todo. Mi entorno, a los demás corredores, sus gestos. Respiro profundo los olores del bosque una y otra vez porque me sé afortunada. Porque sé que no todos se atreven, o pueden vivirlo.

Por ahí del km 50 y algo, un espasmo y se me adelantó la regla 🙄 nada más por 15 días, en fin. He vivido con un desajuste hormonal últimamente que ahora me hizo una pésima broma. Al regresar al punto de control que estaba cercano al hotel (aprox. 1 milla) pedí permiso para ir corriendo a cambiarme y regresar a la carrera. Muchos verían esto como una buena excusa para detenerse y salirse. Para mi era otra cosa más que resolver en chinga y ajustarme al cambio. Sabía que perdería lugares pero vamos… jamás ha sido mi enfoque. Mi mente dicto “solo vamos a tener que empujar un tantito más”.

Regrese enojada, y ese enojo se convirtió en cuna de coraje para salir a paso de señora con prisa a terminar la segunda parte de la carrera. Un paréntesis aquí… Mucha gente cree que los que tenemos la capacidad, o fuerza de continuar en ruta es algo dado, que somos personas que simplemente creemos mucho en nosotros. Creo que es ignorancia, o falta de curiosidad de lo qué hay detrás de esas personas que encaramos las circunstancias. Veo a las mujeres y hombres que transitan a mi lado o delante de mi, y sé que para pelear así antes hubo mucho dolor, mucha inseguridad, muchas circunstancias y mucho valor para salir de ahí. Sé que para construir el carácter que te hace convivir con tus demonios hay silencios, muchos silencios de historias que se tuvieron que vivir para hacernos más fuertes. No necesitamos hablarlo, cruzamos miradas y sabemos, y sonreímos al saberlo. He visto a lo largo de mi vida como coach gente que se pone metas altas pero que culpa a todo menos a ellos mismos cuando las cosas no salen. Personas que tienen una meta y al no cumplirla, sea cual sea, se convencen a ellos mismos que en realidad no esperaban logros tan altos. En mi opinión eso no te lleva a ningún lado. Pero si, el tener un juicio claro y decirnos abiertamente en qué fallamos, y como podemos modificarlo, es la única forma de transformarnos en lo que anhelamos. Analizar y no tener miedo de volver a intentarlo.

Conviví con mis dolores de los cólicos, conviví con mis miedos, con la soledad, con mis cientos de voces internas. Compartí con corredores palabras lindas. Pude ver un venado muy cerca de mí y sonreír. Pude ver un osezno disfrutando del pasto y sentir mi corazón acelerado del miedo, 😂 un sprint a tope por terror de encontrarme a su mamá 🫠 pero afortunadamente solo vi al 🐻 pequeño. Dios mío que susto.

Los últimos 17 km en la madrugada del domingo fueron de altas y bajas emocionales. De doblar mi abdomen sobre las rodillas para soportar espasmos y acelerar para recuperar el tiempo perdido en cólicos. Esos últimos millones de pasos se acompañaron de lágrimas discretas y emociones indescriptibles, de liberar tantas cosas que a veces no pueden decirse. Aqui no está mal reír a solas, sentir ansiedad, porque en ese espacio quién no es bipolar.

Cuando se asomaba la luna era como una caricia para el alma. “Estaremos bien” como decreto, como susurro en ese, mi pequeño universo. 2km para la meta y mi cuerpo toma la decisión de acelerar a tope como respuesta de una sensación de triunfo, como regalo de mí para mi, como promesa de que seguiremos viviendo a tope y absorbiendo cada oportunidad cómo está.

Cerramos en 1er lugar de categoría y un sexto en la general. Nada mal para las circunstancias. Cerramos viendo y esperando al equipo en la meta 3 hebillas de 100 millas, 6 medallas de 50 millas. Abrazo su triunfo, pero sobre todo al ver a cada uno, agradezco que estén bien, que todo y nada paso, y poder ahora tener historias en común. Al fin y al cabo esta carrera la busque y la elegí para ellos.

Tal vez el momento que tengo más presente es la noche, verme subiendo y bajando columpios y pensar que el universo está fuera de ti, pero también está dentro de ti. Nos preocupa tanto lo externo, pero tenemos primero que preocuparnos por controlar lo interno, atrevernos a estar solos, disfrutarnos y enfrentarnos a todo eso que no nos gusta tanto de nosotros.

Estoy feliz porque fue un viaje lleno de amor, unidad, lleno de palabras bonitas. Observaba al equipo convivir y convertirse en familia. Observaba cómo crean cimientos y se impulsan. Hay muchos logros detrás de esa hebilla. Cada viaje no es solo el resultado de una carrera. Son esos planetas y satélites que se mezclan aún siendo tan diferentes, tan complejos, y que de pronto se enlazan, se abrazan y se acompañan. Mi Guts necios #esosguts.

Hoy ya en Mexico de vuelta. Con mi hebilla número 16 😬, inicio mi práctica de yoga como siempre con una intención. Agradecí absolutamente todo. La compañía, la soledad, los animales, las dudas, las altas y bajas, agradecí los miles suspiros en ruta que me regresaban a la calma, y pude cerrar mi practica una absoluta verdad “Hoy estoy tranquila. Hoy estoy en paz.”

Hoy, soy esa flor pohutukawa que vive inmersa y feliz en su pequeño desorden. Que no tiene miedo de las circunstancias y que respira, vive y ama.

Gracias a mi familia por todo su apoyo para esta carrera. A mi mamá, mi papá, por supuesto a ese keniano intenso, Ruben. Dedicada a mi chavito cada paso, cada segundo, cada empuje estuviste ahí conmigo.

1er lugar categoría

6to en la general

25 horas 54 min

Nos seguimos leyendo

@gutsmxstore

Tenis: Hoka Speed Goat

Calcetas: Drymax

Mochila: Weis

Nutrición: Hammer

#weis #esosguts #gutsmx #mohican100 #feelslikehome #Drymax

0 notes

smokish1 · 4 years

Photo

Leather EU Pipe Pouch‎ 630862 #کیف_چرمی پیپ مدل EU 630862. ساخت #آلمان. این کیف چرمی ساخته شده از مرغوبترین چرم طبیعی #گاو است و قسمت جلویی این کیف با #چرم قهوه ایی تزیین شده. در این کیف یک‌ قسمت از جنس نایلونی قرارداده شده که به شما امکان نگهداری #توتون بدون از دست رفتن رطوبت آن را میدهد(عکس اسلاید پنجم). این کیف پیپ مناسب کسانی است که همواره پیپ را همراه خود دارند. در این کیف امکان قرار دادن چند #پیپ، فیلتر پیپ، نخ تمیز کننده پیپ و سایر وسایل #جانبی پیپ وجود دارد. این محصول همراه با بسته بندی #کادویی عرضه شده است و مناسب #هدیه دادن میباشد 🛵ارسال ۲ ساعته با پیک در تهران 🚚ارسال با پست پیشتاز به سایر شهرها ۴۸ ساعته #smokingpipe #pipes #smokish #Handmade #Briar #pipe #dropbag #pipepouch #leather #handbag #accessories #genuineleather ©Photo by @SMOKISH1™ __________ smokish.ir (at اسموکیش) https://www.instagram.com/p/CDgHGNDgcb-/?igshid=pxeyw4i5xyvf

0 notes

ultra-kel · 5 years

Photo

Got back from a week long trip through the Panhandle, Mobile, Mississippi, Alabama, NOLA and back to Central Florida (just in time for Hurricane Dorian) to find this gem of a storage bag waiting for me. Thank you @ultimatedirectionusa My OCD is so happy right now! When I’m not using it at races, I’ll use it at the beach, camping and in my car to keep things in organized. There’s plenty of storage/pockets and 2 of the pockets are Velcro, so you can move them/remove them. #ultimatedirection #storage #racecarstorage #getorganized #run #running #trail #trailrunning #trainingforultra #dropbag #altra #getoutside #fit #healthy (at Some Where on Earth) https://www.instagram.com/p/B13wH7SnQX8/?igshid=1l6elfaqxcc7z

#ultimatedirection #storage #racecarstorage #getorganized #run #running #trail #trailrunning #trainingforultra #dropbag #altra #getoutside #fit #healthy

0 notes

truindigo · 7 years

Photo

Eighth of 31 different running related items is GEAR CHECK. #inktober #inktober2017 #RunningInk #YouRunLikeAGirl #RunPennsyltucky #dropbag #gearcheck #racegear #ultramarathon #racing #transitionzone #relayrace #marathon #racevolunteer #SakuraInktober #PigmaMicron

#pigmamicron #racing #yourunlikeagirl #relayrace #ultramarathon #gearcheck #transitionzone #racegear #inktober #marathon #inktober2017 #sakurainktober #dropbag #runningink #runpennsyltucky #racevolunteer

1 note · View note

trailto50-tt50 · 5 years

Photo

Sorting starting gear and drop bags for Elizabeth Furnace AS, Habron Gap AS, and Visiter Center AS. . . #Luray #VA #Massanutten100 #Bib16 #100miles #Dropbag #TMinus32Hours #TT50 #Trailto50 (at Luray, Virginia) https://www.instagram.com/p/Bxirze6noOY/?igshid=1mkjyrb2u1c4u

#luray #va #massanutten100 #bib16 #100miles #dropbag #tminus32hours #tt50 #trailto50

0 notes

hewasmadeofthegalaxy · 2 years

Text

Everything and I mean EVERYTHING about this man's outfit is a fucking work of art. The dropbag holding a book. The Raven skull. THE FUCKING CORSET.

GodDAMN did the creators decide to go off with his new look. I can't fucking BREATHE

#fictif felix #this is the wrong blog but #i wrote too much and I'm not redoing the post so HERE #JUST TAKE IT #fictif last legacy #I'm way too gay for this game and it's too late for me to back out now

19 notes · View notes

ificanthaveu · 5 years

Note

im in love with the dropbag❤️

yay!! i’m so happy you love it!!!

#me #outlandishnerd

1 note · View note

leonievdhaak · 6 years

Text

Een stukje lopen

Nog 10 nachtjes slapen en dan is het zover. Een idee geboren uit een mix van avontuur, naïviteit, sehnsucht en branie. Ik noem het liefkozend ‘vakantie,’ maar dan wel een waar je een beetje moe van wordt. Eigenlijk al als ik er nu aan denk.

Terwijl de regen zachtjes tegen het raam van m’n wolkenkrabber tikt schrijf ik alle dingen op die ik nog moet regelen: 2 klapstoeltjes bijvoorbeeld. Zo’n beetje de enige luxe die ik mezelf gun want het moet niet te aantrekkelijk worden om onderweg neer te vlijen in een heerlijk zachte loungestoel en er nooit meer uit te komen. Dat mag pas weer als ik in Tokyo ben. Dat, en hamburgers. Van de Mac uiteraard. Maar voordat ik aan dat very Happy Meal ga beginnen zijn er nog wat logistieke zaken die geregeld moeten worden. En een slordige 537km die gelopen moeten mogen worden.

IEDEREEN KAN SCHILDEREN

Na alle gekkigheid die ik in de afgelopen 10 jaar gedaan heb voelt dit eigenlijk als een heel rustgevend tochtje. Natuurlijk, het is heel lang. Langer dan ik ooit gelopen heb. Maar de spanning die ik normaal voor een wedstrijd heb (lees: de verwachtingen die ik mezelf opleg) lijkt verder weg dan ooit. Wat ik ga doen is een schilderij maken. En ik begin met een prachtig leeg, wit canvas. En dan trek ik soms strakke, en soms waarschijnlijk wat zwalkende lijntjes op het doek. Van GPS coördinaat naar GPS coördinaat. Van tempel naar tempel. Er is geen cut-off, er zijn geen dropbags die je op strategische plekken hoeft neer te leggen. Er is geen competitie die ik bij moet houden of af moet schudden. Het is in al z’n eenvoud niet meer dan een roadtrip op 2 benen. Een ongeschreven boek. Een vakantie zonder auto.

Hoewel: we hebben natuurlijk wel een auto. Die 2 klapstoelen moeten toch op een of andere manier met me meereizen niewaar?! Bovendien vond Koen (de enige man die ongestraft ‘doorlopen kreng’ tegen z’n vriendin kan roepen) het niet zo’n goed idee om op de fiets - laat staan lopend - die 537km af te leggen. En dus halen we volgende week ons mobiele huis op: een verhuisbus met 2 stoelen voorin en een lege laadruimte achterin. En die laadruimte wordt volgepropt met eten, slaapzakken, drinken, kleren voor alle mogelijke weertypen, headlights, camera’s, een gasbrandertje om water op te koken (koffie mensen, lifesaver!) en schoenen variërend van m’n gangbare maat naar een ruime maat groter. Geleerd van wat andere langloperts: er schijnt een moment te komen dat je ofwel de voorkant van je schoenen af moet snijden, of dat je grotere schoenen moet gaan dragen om nog een beetje comfortabel verder te kunnen. Hoewel comfortabel nou niet echt het eerste woord is dat in me opkomt als ik aan dat moment denk......

HOE DAN?!

De afgelopen tijd vragen mensen me regelmatig hoe ik het nou precies allemaal ga doen, praktisch gezien dan. Eerlijk gezegd weet ik daar het antwoord niet op. Als ik iets namelijk zeker weet over heel lang lopen is het wel dat je nooit iets zeker weet. Planning is leuk, maar er gaan momenten komen waarop je niet voorbereid bent. En dus kun je je maar beter overgeven aan die onzekerheid en reageren op het moment. Zolang je ergens in je achterhoofd maar onthoudt dat je vooruit moet. Hard of langzaam, vloekend of met een dikke grijns op je gezicht. Elke stap is er eentje dichterbij je doel.

En het doel is vrij simpel: lopend van Kyoto naar Tokyo. 537km, 6880 hoogtemeters. Wanneer ik klaar ben?! Geen idee. Ik weet wel wanneer ik begin: zondag 29 april om 7 uur lokale tijd. Dat is middernacht in Nederland.

Met dank aan de Belgische helden van Legends Trails ligt de tracker klaar op m’n nachtkastje. Ik moet alleen nog even de route omzetten in een .gpx bestand en dan zal de tracking website binnenkort live gaan. Een stipje op de kaart dat tergend langzaam van Kyoto naar Tokyo beweegt. Het is ongetwijfeld zeer mindful om een paar dagen naar je scherm te staren en er zelf bij te fantaseren hoe het er allemaal aan toe gaat hier in Japan, maar als je nou wat beters te doen hebt met je leven kun je ook wachten op de korte film die we over dit lange tochtje gaan maken.

Maar first things first: een stukje lopen.

1 note · View note

lalbuginfo · 4 years

Photo

Waterproof Nylon Drop Leg Bag Visit: http://bit.ly/2GOawGr #Lalbug #dropbag #legbag #nylonbag #packboys #shoulderbags #waterproofbag #NewYork #Washington #LosAngeles #Chicago #Dallas #Ashburn #SanFrancisco #Austin #England #Canada #Germany #Moscow #France #Spain #Netherlands #Australia

0 notes

mattiascyclingadventures · 4 years

Text

Paris Brest Paris 2015

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

2011 körde jag cykellångloppet Paris-Brest-Paris första gången. Det var fantastiskt roligt, så jag bestämde mig tidigt för att köra det igen 2015. Loppet går ju bara var fjärde år, så det gäller att ta tillfället när det ges.

Förberedelserna började på våren med att cykla de obligatoriska brevet-loppen på 20, 30, 40 och 60 mil som krävs för att man ska få anmäla sig. Tyvärr räckte tiden inte till att cykla så många andra långpass än dessa. Det blev några söndagsträningar med Hässleholms CK samt en runda "Själland runt" på 37 mil. Totalt hade jag fått ihop 371 mil när jag stod på startlinjen den 16:e augusti. Det var ca 100 mil mindre än 2011.

Starten gick utanför den nybyggda velodromen i Montigny-le-Bretonneux, strax väster om Versailles utanför Paris. Jag hade bestämt mig för att jag ville försöka uppleva loppet på ett annorlunda sätt än sist:

Jag ville starta på dagen istället för tidigt på morgonen (så att de sträckor jag körde i mörker 2011 nu skulle cyklas i dagsljus och vice versa)

Jag ville prova att klara mig utan dropbag (som randonneur vill man ju försöka vara så själv-försörjande som möjligt)

Jag skippade att boka hotell efter loppet för att vila ut (är man trött kan man ju sova på golvet).

Punkt 1 och 2 visade sig vara lyckade val, medan punkt 3 visade sig vara ett misstag.

Kl 16 startade den allra första startgruppen (A) och en halvtimme senare var det dags för min startgrupp (C). Två andra svenskar startade i samma grupp som jag: Tony Mellsop från Malmö och Erik Ringqvist från Stockholm.

Maxtiden i min startgrupp var 80 timmar, och många av de allra snabbaste cyklisterna väljer att starta där. Som väntat blev det därför ett rasande tempo från start. Folk cyklade som om loppet var 12 mil istället för 123 mil. Tony höll sig bland de snabba pojkarna längst fram, men jag kände att det gick för fort och la mig någonstans i mitten i klungan.

Det var mycket roligare att starta på eftermiddagen än tidigt på morgonen. Stora klungor med åskådare hejade längs vägarna ut ur Paris, och man kände sig som en gladiator som till folkets förtjusning skulle kasta sig in bland vilddjuren på arenan. En minibuss med ett filmteam följde också vår väg ut ur Paris, och varje gång de körde förbi för att filma kände man sig lite extra märkvärdig.

Efter 14 mil kom vi fram till Mortagne au Perche där jag stannade för att fylla på vattenflaskorna. Vädret var lagom varmt och vindarna var svaga. Som tur var hade förra veckans värmebölja avtagit precis lagom till loppet. Klockan var ca 21 och det började mörkna, så jag tog på reflexvästen och satte på lysena.

Nästa etapp på 8 mil blev mörkerkörning i stor klunga. Det var en magisk upplevelse att ligga mitt i en klunga på kanske 50 cyklister som susade ner för branta backar i 60-70 km/h. Från luften måste det sett ut som en lång lysande orm som ringlade sig fram. Jag pratade en del med en kille från Helsingfors som skippat hjälmen och istället körde med keps ("vad kan gå fel"). Jag såg också ett amerikanskt tandempar som låg mitt i denna klunga också. Kvinnan som satt där bak drog fram telefonen och uppdaterade Facebook under färd, medan mannen där framme styrde.

Vid midnatt var jag framme vid första kontrollen som låg i Villaines-la-Juhel. Jag hade hittills bara ätit snabba kolhydrater som bananer, choklad och Nutella-mackor, och var nu rejält hungrig på riktig mat. Till min förvåning visade det sig att jag var nästan ensam om att stanna för riktig middag på den här kontrollen. Vi var 3 cyklister som satt och åt i den enorma matsalen. Mitt sällskap bestod av en fransman från Brest samt en australiensare.

När vi fortsatte cykla hade alla klungor försvunnit och jag cyklade ensam ett tag. Men så småningom kom cyklister från E-gruppen (som startat 30 min senare) ikapp och då blev det åter klungkörning och högre fart. Även snabba cykelbilar och liggcyklister från F-gruppen anslöt.

3:30 var jag framme vid nästa kontroll i Fougeres. Där tog jag en fika, med en stor kaffe för att hålla mig pigg. Jag visste att det inte gick att sova något första natten eftersom man då ännu inte hade hunnit få några tidsmarginaler på kontrollerna som skulle tillåta det. Men jag hade sovit bra innan loppet och kände mig inte sömning.

Sista etappen med nattkörning denna första natt blev till Tinteniac där jag anlände strax innan kl 6. Då hade jag cyklat 36 mil och allt hade gått bra. Det gällde dock inte för alla. Strax innan Tintentiac hade jag kört förbi en ambulans med en kraschad cyklist på båren. Det såg riktigt otäckt ut med blod och kvaddad cykel och jag hoppas att han eller hon överlevde den smällen.

Nästa etapp till Loudeac blev mest ensamcykling, men ibland bildades mindre grupper med 80-timmars cyklister som liksom jag släppt de stora klungorna. 3 mil innan kontrollen drabbades jag av en rejäl energidipp som inte ville ge med sig trots intag av choklad och andra snabba kolhydrater. Jag rullade in på kontrollen kl 9:30 med knapp styrfart. Efter en rejäl 3-rätters middag kändes det dock mycket bättre igen, och jag kunde fortsätta i bra tempo.

Milen direkt efter Loudeac är bland de värsta på hela banan. Vägen går upp och ner som en sinuskurva. Man ligger och segar sig upp för en backe på låga växlar i 5 minuter, och sen kommer direkt en nedförsbacke där man på nolltid förlorar all vunnen lägesenergi och måste börja om samma procedur igen. Det är väldigt jobbigt mentalt. Men landskapet här är fantastiskt vackert. Jag undrade först varför jag inte alls kände igen mig, och undrade om de gjort en ny bansträckning, men sen kom jag på att 2011 passerade jag här i mörker både på vägen ut till Brest och hem. Jag hade sällskap med en rolig fransman som ropade lustigheter (tror jag) till alla som stod och tittade längs banan. Någonstans här hade jag också följe ett tag med en svensk cyklist, Henrik, som var stark i backarna. Lite innan nästa kontroll i Carhaix kom vi också ifatt två andra svenskar, Marcus och Anton, som hängde på.

Jag åt lunch i Carhaix med Marcus och Anton. Det visade sig att Marcus var en f.d. kollega från Telelogic och IBM. Ett märkligt sammanträffande eftersom jag precis på den här kontrollen 4 år tidigare träffat två andra kollegor från IBM som också visade sig cykla PBP.

På vägen ut från Carhaix körde jag ner i en grop i vägen och fick punktering på framdäcket. Marcus och Anton stannade med mig och hjälpte till att byta slang. Den nya slangen såg lite konstig ut på ventilen, ungefär som gängorna var lite skadade. Jag kunde därför inte pumpa upp den med min pump, eftersom den skruvas på ventilen, och när jag skruvade av pumpen, följde insatsen i ventilen med och all luft läckte ut igen. Men Anton hade en annan pump som funkade annorlunda och vi pumpade kanske 6 kilo i slangen. Jag tänkte att jag kunde cykla till kontrollen i Brest och där låna en fotpump. Till en början kändes det bra och jag kunde hänga med dom bra uppför backarna. Men det blev segare och segare och jag fick verkligen kämpa för att orka följa med i deras tempo. Som tur var tog vi en liten paus högst upp på berget med telemasten som ligger 5 mil innan Brest. Där stannade vi vid ett av de många bord som lokalbefolkningen ställer ut längs vägen, och fick lite välbehövlig dricka. I utförskörningen tappade jag klungan nästan direkt. Jag kunde inte förstå varför det gick så trögt för mig. Efter ett tag började jag misstänka att jag hade alldeles för lite luft i framdäcket. Rätt beslut hade förstås varit att direkt stanna och byta slang igen, eller åtminstone försöka pumpa upp den mer, men man tar lite konstiga beslut när man är omtöcknad av sömnbrist och har nästan 60 mil i benen. Jag tänkte att jag nog kunde cykla till Brest och där byta slang på kontrollen. Men den planen sprack någon kilometer innan kontrollen, när jag fick genomslag på varenda gatsten jag körde över. Det var inget annat att göra än att sätta sig på trottoaren, mitt i centrala Brest, och byta slang igen.

Vägen in i Brest är för övrigt makalöst vacker. Man kör över en lång bro där Atlanten syns till vänster och stan rakt fram och till höger. När jag kom här 2011 var det mulet väder, men den här gången hade vi strålande sol och klarblå himmel. Mitt på bron stod en fransyska och lagade crepes åt cyklisterna. Hon blev överlycklig när jag stannade vid hennes bord och ropade till sig sina föräldrar som stod en bit bort. Vi fick en liten pratstund medan jag åt crepé caramel och drack kaffe.

På kontrollen i Brest åt jag lite grann samt besökte cykel-meken för att låna en fotpump så jag kunde vara säker på att jag hade rätt lufttryck i framdäcket. På något märkligt sätt försvann min ena vattenflaska på den här kontrollen. Förmodligen hade jag tagit den med mig för att fylla på vatten, och sedan förlagt den någonstans. Jag kände att det inte gick att klara sig med bara en flaska i det här varma soliga vädret så jag fick gå tillbaka till cykel-meken och köpa en ny vattenflaska där.

Jag cyklade ensam från Brest tillbaka till Carhaix. På toppen av berget med telemasten träffade jag Anton och Marcus igen som stannat där för att byta om till nattcykling. Jag gjorde likadant, och tog några minuters extra paus för att njuta av utsikten och skicka lite SMS till dom där hemma.

När jag rullade in på kontrollen i Carhaix var klockan nästan 23. Den andra natten hade börjat, och temperaturen föll snabbt från ca 25 grader ner till kanske 10 grader. Jag åt en rejäl middag och skulle precis ge mig av när jag fick syn på Tony längst bort på andra sidan av rummet i matkön. Jag trodde han var på väg tillbaka till Paris liksom jag, men det visade sig senare att han hade kraschat och fått vänta länge på reservdelar, och därför ännu inte varit i Brest och vänt. Det var massor med folk på kontrollen eftersom många 90-timmars cyklister var där nu, så jag stannade inte längre än nödvändigt och rullade sedan ensam vidare österut.

Min plan från början hade varit att sova några timmar i sovsalen i Saint Nicolas du Pelem ett par mil från Carhaix. På vägen ut hade det varit en hemlig kontroll där, men nu på vägen hem var det bara en plats för vila och mat. Nu visade det sig att det fanns en annan hemlig kontroll strax efter Carhaix och på den träffade jag en grupp andra cyklister som jag gjorde sällskap med. De hade dock bestämt sig för att inte stanna i Saint Nicolas du Pelem (kanske hade de redan sovit). Jag fick nu ett svårt val; antingen stanna och sova som planerat och kanske fortsätta cykla ensam sen, eller hänga med den här gruppen ett tag som höll ett bra tempo. Jag valde det sistnämnda. Jag cyklade hela vägen till Loudeac med den här gruppen. Vid ett tillfälle kom jag dock lite efter när jag stannat för att byta batteri till lampan. Jag hade bråttom att komma ifatt gruppen efter stoppet och trampade igång lite väl hårt. "Krasch" lät det från bakväxeln och jag tänkte att nu var det slutcyklat. Det var totalt becksvart så jag fick lossa lyset för att kunna se vad som hänt. Kedjan hade fastnat hårt mellan klingorna, och det krävdes en del våld för att få loss den. Efter detta blev det väldigt trögt att få i vissa växlar, men jag kunde i alla fall cykla vidare.

Jag var vid kontrollen i Loudeac 3:15 och det var väldigt mycket folk här också.

Jag åt middag med en amerikansk 84-timmars cyklist och en som startat i 90-timmars gruppen och som avundades mig som var på väg tillbaka till Paris. Jag hittade inget riktigt bra ställe att sova på här, så jag fortsatte utan att ha sovit någonting än så länge.

Natten var kall och dimmig, och när jag kom till Tinteniac i gryningen var jag riktigt trött. Men nu hade jag den korta etappen till Fougeres framför mig, så jag tänkte att den kunde jag klara utan att vila först. Men det blev en riktigt seg etapp. Solen steg och det blev plågsamt varmt. Jag kom på mig själv med att bara köra i 20 km/h och ändå vara andfådd. Jag insåg att jag måste sova lite på nästa kontroll för att klara loppet. Så fort jag stämplat i Fougeres (efter 92 mils cykling) stöp jag ner i det höga gräset bakom en av byggnaderna. Jag ställde klockan på 30 minuter och somnade direkt. När jag vaknade var jag helt förvirrad. Jag hade legat i solen och det tog några minuter innan jag kom ihåg var jag var, och vad jag gjorde här. Jag hade slängt av mig mina glasögon i gräset en bit ifrån där jag sov, så nu kunde jag inte hitta dom. Utan glasögon hade det varit mycket svårt att kunna se pilarna som visar vägen, så jag fick nästan lite panik när jag letat 10 minuter efter glasögonen utan att hitta dom. Men till slut hittade jag dom och kunde cykla vidare.

När jag cyklat några kilometer ut från Fougeres upptäckte jag att jag glömt min "Sverige bandera" som jag haft som solskydd på huvudet. Jag övervägde att köra tillbaka för att leta upp den, men eftersom jag inte var säker på exakt var den var, beslöt jag mig för att köra vidare utan den. Det visade sig snart att den korta sovpausen gjort stor nytta. Jag kunde hålla ett högre tempo och kom snart ifatt en grupp cyklister som jag slog följe med. Där var bland annat en engelsman, en tysk och några fransmän. Jag kände mig stark i backarna och var ofta framme och drog. Strax efter klockan 15 var vi framme i Villaines-la-Juhel. De andra i gruppen tog en kort paus och drog sen vidare, men jag kände att jag var tvungen att äta ordentligt på den här kontrollen eftersom jag bara fikat på förra. I matsalen träffade jag Jens Gravesen som jag kört många Malmö-breveter med. Han var tystlåten och fokuserad, åt snabbt och stack vidare. Själv kände jag mig inte särskilt sugen på att ta mig an nästa etapp, så det gick rätt mycket tid till spillo på den här kontrollen. Efter 45 minuter gav jag mig iväg ensam mot Mortagne au Perche.

Den här etappen blev väldigt jobbig. Dels är det väldigt kuperat och dels stekte solen så att huvudet nästan kokade i hjälmen. Jag kom ifatt enstaka cyklister men de körde ännu långsammare än jag, så jag fortsatte ensam. När jag körde igenom samhället Mamers, ropade en man att det bjöds på gratis bakelser, kaffe och soppa på torget. Till deras stora förtjusning föll jag för frestelsen och stannade 10 minuter på torget för att fika och försöka prata med människorna där (som dock inte kunde ett ord engelska). Sen fortsatte jag för jag ville hinna fram till nästa kontroll innan det blev mörkt igen.

Jag var framme 19:45 i Mortagne au Perche. Här drack jag iste och pratade med en finlandssvensk funktionär som var hjälpsam och tyckte jag skulle lägga mig i deras sovsal. Det borde jag nog gjort, men jag kände att jag ville utnyttja dagens sista timme dagsljus, så jag gjorde stoppet rätt kort och fortsatte sedan österut ensam.

Ut från Mortagne är det riktigt backigt i några mil, men sen kommer man ut på en stor slätt där det är mer lättåkt. Jag hade nu fått sällskap av 3 fransmän som alla verkade rätt så pigga. En av dom tyckte att vi skulle köra i belgisk kedja (med kontinuerlig rotation). Jag försökte hänga med på det ett tag, men det kändes alldeles för farligt efter ett tag. Det var nu helt mörkt, och vägen hade fullt av små hål och skador. Så de andra tre fick rotera själva och jag låg bakom. Jag började nu få betala priset för att jag inte ätit ordentligt på förra kontrollen, och att jag bara sovit en halvtimme. När det var 3 mil kvar till Dreux kände jag mig helt tom på energi och hade även en mental down period. Fransmännen körde, tyckte jag, väldigt hårt, och det var en kamp för att hänga med i deras tempo. Dessutom var det kallt och tårna hade börjat värka något alldeles enormt. Till sist kom jag på att det berodde på att jag hade tagit av skorna på förra kontrollen och inte spänt fast dom tillräckligt hårt sedan. När jag spände skorna hårdare försvann värken. Jag lyckades få i mig en gel och den räckte precis till att klamra mig fast i gruppen tills vi kom till Dreux kl. 23:20.

Där möttes vi av applåder av funktionärerna när vi kom in i matsalen. Där satt en handfull cyklister, och jag köpte en lasagne och frukt.

Vid midnatt kände jag mig manad att fortsätta. Det var väldigt kallt att komma ut i natten från värmen inne på kontrollen, och det tog ett bra tag innan jag fick upp värmen igen. Vägen ut från Dreux var lite klurig med många svängar hit och dit. Man fick köra rätt så långsamt för att hinna med att se alla pilarna och inte köra fel. Vi blev några cyklister som hjälptes åt att hitta vägen och som körde tillsammans de sista milen till målet. Eftersom vi körde rätt så långsamt var nattkylan det största bekymret. Speciellt när man körde in i dimmiga partier blev det väldigt kallt.

Den sista löjligt branta backen i Gambaiseuil forcerades stående på lägsta växeln, och sen var det bara några få kilometer kvar tills gatubelysningen i Paris utkanter gjorde att man kunde ana att målet var nära. Vi var i mål kl 2:45. Direkt efter en dusch la jag mig på golvet i velodromen och sov 6 timmar. Sen blev det ytterligare några timmar i ett sovtält som fanns utanför.

Paris-Brest-Paris är ingen barnlek, och jag var rejält medtagen efter målgång. Som jag minns det var jag inte riktigt så här slutkörd efter 2011 års lopp. Förmodligen beror det på att jag sov mycket mindre den här gången. Även de stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt påverkade säkert, samt att det blev 3 istället för 2 nattkörningar eftersom jag startade i 80-timmars gruppen den här gången. Trots allt blev tiden lite snabbare än 2011: 58 timmar och 14 minuter (50 minuter snabbare än sist).

#pbp #parisbrestparis

0 notes

cinalas · 3 years

Text

Pinhoti 100 millas Alabama 2022

Take a chance and grow...

Pinhoti es una carrera punto a punto de 100 millas (160km) que inicia en Heflin (Alabama), y termina en en lago Howard en Sylacauga, recorre el inmenso bosque Talladega. El desnivel positivo es de poco más de 4550 msnm.

Llege a Atlanta con amigas, casi hermanas ❤ del equipo. Manejamos 2.5 horas a Sylacauga, no teníamos idea de que esperar en Alabama, la tierra de Forrest Gump 💫. No había mucha información de la carrera en redes, pero dentro de todo, pude imaginarla revisando los resultados de los tiempos de años anteriores, y algunas fotos que encontre.

Esta carrera la escogimos a inicios de año, y debo decir que si, la idea era hacer 100 millas, pero no me fije en la fecha hasta después de inscribirme 🤭. Es justo un mes después de correr los 246km de Spartathlon. No moví mi registro pensando que era probable que alguna fuera cancelada por el tema de COVID, pero al final se dieron las dos, asi que tuve que planear una recuperación más rápida, y considerar que evidentemente, si todo salia bien en Spartathlon, no competiría Pinhoti, lo tomaría como una carrera para disfrutar, seguir aprendiendo, agradecerle a la vida y a la montaña.

Para mi, las carreras empiezan al momento que dejas las dropbags. Ahi conoces a los organizadores, corredores, y generalmente se da una junta previa para explicarte caracteristicas de la carrera. El lugar es bellisímo, rodeado de árboles de diferentes tonos y colores, verdes, amarillos, naranjas, un paisaje muy de otoño con las hojas cayendo en el pasto formando una alfombra que cruje cuando vas moviendo tus pasos.

Se sentía un frio brutal que congelaba las manos, las orejas, las mejillas, todo aquello que tuviera la piel desnuda. El aire se respiraba límpio, con aroma a tierra mojada, la presencia de los árboles monumentales y singulares de Alabama. El lago Howard fue el inicio y el final de esta aventura.

La carrera empieza en sábado. Hay que despertar super temprano, ya que los camiones pasan 3.45am por los corredores al lugar que será más tarde la línea final para llevarte al otro extremo, y dar inicio a la carrera.

6:00 am en punto se da el disparo de salida. De nuevo se siente un frio intenso, aún no hay luz, asi que es necesario cargar con lámpara desde el minuto uno.

Los primeros 10km hay que seguir la fila de corredores por un single track ondulado, vamos muy pegados unos de otros, pero pasando los 10km ya la distancia es mayor entre nosotros. Llega la luz del día, empiezo a fluir en mi paso, empiezo a disfrutar el sube y baja del corazón que va a la par de la ruta. La alfombra de hojas me permite deslizarme y escuchar el sonido de mis pasos, una vereda bellisima en un entorno otoñal pasando rios, cascadas, cambiando terrenos. Que impresionante ver que estas rodeada de tanta grandeza, sonidos perfectos, imagenes que me grabo para retener eternamente en la cabeza. No puedes perder de vista el camino, es angosto, una caida ahi y sales muy herido.

Llevo un paso continuo pero tranquilo, que me permite admirar cada detalle (y de vez en cuando tomar fotografias), eso nunca lo hago pero ahora era diferente la experiencia.

En algun punto de la carrera, había que hacer un ida y vuelta, vi que las punteras no iban muy lejos asi que decidí arriesgar y cambiar el paso para irme con ellas, no pensé en la carga de mis piernas de Spartathlon me sentía bien para empujar un poco más, me deje ir, corrimos y platicamos varios kilometros, llegamos a la parte más alta de Alabama. En el descenso sentí los ojos un poco desorbitados, el cuerpo respondía pero algo no iba bien. La comida iba perfecto asi que esa debilidad venia de otro lugar

Llegando a la estación me desmaye, me pidieron parar a dormir un poco para dejarme seguir y recuperme. Jamás en mi vida había dormido en una carrera pero sabía que era necesario y que el cuerpo me estaba avisando algo. Tan pronto como desperte segui adelante, ya con un poco más de cautela.

Pase muchos momentos de soledad en medio de la noche, del bosque. Apagaba la luz para ver las estrellas, ningun corredor al frente o atrás por horas. El sonido fuerte de coyotes ahullando que podías sentirlos respirar en tus piernas. El miedo, la adrenalina, los aromas, el corazón acelerado, los ojos enfocados, el respirar forzado, empujando, sintiendo, vibrando.

3am aparecen y desaparecen cosas en el camino, "bienvenido al surrealismo", veo gente, forma de cosas que no existen solo mi cabeza las persibe. Esto no es nuevo, he vivido mis veces en esta fantasia y por más raro que suene vuelvo a ella como la niña que no huye del lobo, que lo busca, que lo ama, que lo admira. Los kilometros avanzan muy lento en las subidas. Escucho mi voz en la cabeza "Calma mi niña", "enfocada" , "ritmo", "respira mi niña" "corre, corre" es la forma en la que me habla el entorno, es la forma en la que siento que la montaña me cuida, me aconseja, me abraza, me ilumina. Paro un momento, y mi mente olvida si vamos para atrás o para enfrente, cierra los ojos, piensa. Que pasa? Que me pasa? Estoy desorientada, tranquila, resuelve.

Llega la luz del día... esperaba que mi llegada a la meta fuera aún de noche pero se me fue el tiempo con la pausa para dormir en la estación. Los ultimos kilometros eternos, con ese juego que traía mi cabeza "esto no va a terminar nunca", "inhala mi niña" "sonrie al dolor, acelera, pelea". No deje de correr, me enfoque en el paso.

Por fin veo la meta, los niños me reciben con una flor pequeña, y al mismo tiempo inmensa, perfecta. El lago Howard a la derecha, el cielo con un azul profundo. Cruzo la meta bajo la cabeza "infinitas gracias" mi mente escucha una voz "hasta pronto mi niña" y vuelven a mi esas lágrimas que me ahogan en emociones de saber, de sentir que estoy viva.

Un amigo me decía que ya domino la prueba de las 100 millas, yo digo que no se puede dominar lo que no podemos controlar, pero si madurar en como reaccionamos ante ciertas circuntancias y manejar el dominio de nuestras emociones. Amo las 100 millas si, porque siempre representan un riesgo, problemas a solucionar, expone tu caracter para que veas quien eres sin tus fans 😝. Por otro lado, vivirlas, correrlas en otros paises, te expone a otros terrenos, climas, saber la presencia de animales como osos, pumas, coyotes, viboras, por supuesto que aumenta la adrenalina. Es salir de tu zona de confort una y otra vez.

No me arrepiento de haber empujado, se que mi cuerpo no estaba aún recuperado, pero vengo a estas carreras a ser lo mas parecido a mi, a seguir mis instintos, mis emociones, y si en el camino debo pagar por un derrame de locura estoy dispuesta a hacerlo, porque he entrenado para ello, y se que no estoy dispuesta a renunciar a eso. Mi libertad, mis instintos, mis arranques, mi forma de resolver todo lo que se me pone en contra es lo que me hace ser la persona que soy. La disciplina que he tenido es lo que me da confianza para saber que puedo resolver los problemas, y que mis riesgos, tienen dentro de todo, un grado de responsabilidad.

Cerramos en 26 horas 31min esta linda aventura, 8vo femenil con una hebilla clasica de las 100 millas en mis manos. Mis pequeños tesoros. Aurelie (del equipo) tambien termino sus 1ras 100 millas en montaña, y las 2das de su vida. Creo que en el camino entendió porque tenía ganas de que vivieran esta experiencia. 100 millas, dice Paya, "es una vida en chiquito" hoy Aurelié verá su grandeza desde su propio espejo y no el de alguien más. Creo que nuestros resultados, y todo lo que vamos logrando, asi como las cosas a las que nos enfrentamos definen quienes somos. Nadie o nada más.

Pinhoti 100 es una carrera bellísima, bien organizada, la gente amable, dispuesta, y las estaciones una fiesta. Es una carrera que te ofrece todos los tipos de terreno, cruce de rios, lodo, subidas duras, bajadas para perder el sentido. Con muy buen grado de dificultad.

Gracias al equipo por estar al pendiente, gracias a quienes vivieron esta aventura en ruta para intentar ir más allá de lo que consideraban sus límites. Gracias Ruben por nunca dudar de lo que puedo lograr.

A mi hijo...

Hacer algo que nos apasiona repetidas veces con la misma o más pasión, disfrutar de nuestra libertad con responsabilidad. Hablar menos, hacer más, alejarte de los mediocres, acercarte a los mejores, pelear hasta el fondo, pelear con justicia, sinceridad y humildad. Hacer lo que se dice, decir menos de lo que se hace. Arrancar raices que venían mal para no contaminar tu entorno... Tuve una lista de cosas en mi cabeza durante la carrera que quería transmitirte, pero concluí amor. Que vamos a seguir escalando montañas. Vamos a seguir escalando montañas. ⛰❤

Nos seguimos leyendo.

#pinhoti100 #esosguts

2 notes · View notes

thewritehag · 7 years

Text

1640 words

that’s a lotta words. I should start writing sooner. watch as I never do. excerpt!

[Sloane watches Naldius, makes sure he doesn’t wake. Then pulls out a jar and a wooden stake, laying the latter nearby. She unscrews the jar and sprinkles some of the contents into her hand: salt and rose thorns. She scatters them on his face and waits for him to wake up from the pain.]

[Naldius starts screaming before he wakes up. Sloane takes up the stake and rams it through his open mouth. A wet crack indicates that he’s pinned to the earth below, and how the end sinks satisfyingly into the ground.]

“This isn’t to teach you anything,” Sloane said when his screams turned into a surprised shriek, then into pain-filled burbles. “You’ve been around long enough to know better. So, yeah, no redemption arc for you. Now, you’re gonna think that this is me being paranoid or overkilling it…”

Sloane pulled out an iron nail and a small hammer from her bag strapped to her right thigh. She taps the nail horizontally through the stake’s end while he watched, eyes crossed, whimpering.

“I think of this more as being driven,” Sloane went on. “My dad said something like that, anyway. The iron nail’s for him, by the way. I’m taking the knife back. The ash—” Sloane tapped the stake with her finger and Naldius coughed around it “—is for me and Rick—I figured we could share, since you tortured us both, not to be heavy-handed about it. Salt for Alice, rose thorns for mom. I feel bad I didn’t do anything for Antoinetta, but I know she wouldn’t approve of this. You used to be her brother, after all.”

Sloane got up, spread her feet apart as if she straddled his prone body, and began to wrench back the boards to uncover his whole body until she saw what she was looking for. Reaching down, Sloane yanked out the bowie knife and Naldius screamed, curdled blood foamed around the ash stake.

“Like I said,” Sloane said and pulled a handkerchief from her pocket, wrapping the blade in it and dropping both securely into her dropbag. “It was a gift.”

for similar, check out [my patreon]

#writing #writing progress #word count #witching

1 note · View note

team-digital-gmbh · 5 years

Text

Ultra-Mäx: 246 Kilometer auf den Spuren des griechischen Boten Pheidippides

Unser Projektleiter Online, Markus "Mäx" Schubath, trotzte der Hitze und bewältigte die Strecke des Spartathlons 2019 in 35:12 Stunden. Am letzten September Wochenende fand der 37. Spartathlon in Griechenland statt. Der Spartathlon ist ein Ultramarathon über eine Strecke von 246,8 km, der in Griechenland seit 1983 veranstaltet wird. Die historische Strecke von Athen nach Sparta muss dabei einem Zeitlimit von 36 Stunden zurückgelegt werden. Zurückzuführen ist der Spartathlon auf den griechischen Boten Pheidippides, der 490 v. Chr., während der Perserkriege, von den Athenern nach Sparta geschickt worden sein soll, um bei den Spartanern um Hilfe bei der bevorstehenden Schlacht bei Marathon zu bitten. Angeblich begab er sich morgens auf die 246,8 km lange Strecke und kam am Abend des nächsten Tages an. Im Oktober 1982 wollte John Foden diese historische Laufleistung rekonstruieren. Er schaffte es zusammen mit zwei Kameraden, von Athen nach Sparta auf der Originalstrecke, um die 36 Stunden zu laufen. Dies war die Geburtsstunde des Spartathlon, der seither jedes Jahr am letzten Freitag im September stattfindet. Zur Teilnahme am Spartathlon ist es notwendig sich mit gewissen Zeiten zu qualifizieren. So muss man z. B. Nachweisen können innerhalb der letzten zwei Jahre einen 100 Kilometern Lauf in einer Zeit unter 10:00 h (Männer) oder 10:30 h (Frauen) Finishen oder Finisher eines Laufs von 200 bis 220 km unter 29 h (Männer) oder 30 h (Frauen) sein. Schubath hatte sich die direkte Qualifikation, wo man 20% schneller wie die geforderte Zeit sein muss, bei der 2018er TorTour de Ruhr (230 km in 28:41 h) gesichert. Nun galt es sich noch für diesen Lauf bei der DUV (Deutsche Ultramarathon Vereinigung) anzumelden, da für deutsche Teilnehmer seit 2019 nur noch 30 Startplätze zur Verfügung stehen. Durch die direkte Qualifikation bekam Schubath ein sofortiges okay zum Start. Der Veranstalter des Spartathlon bietet ein „Rund um sorglos“ Paket für die Läufer an. Hier ist dann der Startplatz enthalten sowie die insgesamt 5-6 Übernachtungen inkl. Vollpension in Athen und Sparta. Des Weiteren gehört in dieses Paket dann noch die Busfahrt zurück nach Athen sowie die Finisher-Party mit Siegerehrung und kalt/warmen Buffet. Einzig um den Flug muss man sich noch selbst kümmern.

Wie Mäx den Lauf erlebt hat

"Am Mittwoch vor dem Lauf war es soweit und ich machte mich auf den Weg in Richtung Athen. Da man bei diesem Lauf die Möglichkeit hat an allen 75 Verpflegungsstationen einen Dropback mit persönlicher Verpflegung zu hinterlegen hatte ich mich dazu entschlossen, wie 2017 auch, wieder an jedem 5. Verpflegungspunkt etwas zu hinterlegen. 4 davon waren mit einer kompletten Laufgarnitur (Schuhe, Laufkleidung, Gels, usw.) bestückt, die „Kleineren“ jeweils nur mit Gels, zum „Auffüllen“ des mitgeführten Rücksackes. Warum etwas ändern, wenn es schon mal so gut funktioniert hat? Für einen VP musste dann auch noch eine Stirnlampe hinterlegt werden. Hier entschied ich mich für den VP30 bei ca. 106 Kilometer. Da es gegen 19:30 dunkel wird sollte es rein rechnerisch mit etwa 12 Stunden bis dahin ausreichend sein. Am Mittwoch konnten die Startunterlagen abgeholt sowie am Donnerstag die Dropbags abgegeben werden. Da standen 75 Kisten, wo jeder seine Dropbags verteilen könnte, die dann an die jeweiligen VPs transportiert wurden. Am Donnerstagnachmittag/-abend gab es dann noch das Briefing für die Läufer. Am Freitagmorgen um 5:45 Uhr war es dann soweit. Wir, das deutsche Team sowie weiter Läufer aus der Schweiz, Frankreich und den Niederlanden, wurden direkt am Hotel mit dem Bus abgeholt und an die Akropolis nach Athen gefahren. Pünktlich um 7 Uhr fiel der Startschuss und die 377 Läufer setzten sich in Bewegung in Richtung Sparta. Zu diesem Zeitpunkt zeigte das Thermometer bereits 23 Grad und lies erahnen, was uns den Tag über erwartet. Auf den ersten 81 Kilometern ging es in Richtung Korinth, wo es ein Zeitlimit von 9 1/2 Stunden gab. Dies hieß für uns Läufer, dass wir im Durchschnitt maximal 7:02 Minuten pro Kilometer benötigen dürfen. Hier muss man einfach Ruhe bewahren und auf keinen Fall zu schnell angehen. Der erste Teil in Athen wurde hierbei auf einer Autobahn gelaufen. Anschließend gab es eine längere Passage an der Küste entlang, die sehr schön anzusehen und durch einen welligen Verlauf auch vom Laufen her sehr angenehm war. Mittlerweile kam die Sonne auch so richtig durch. Im Schatten dürften es so 28 - 30 Grad gewesen sein, in der knalligen Sonne natürlich umso mehr und da keine Wolke am Himmel war, kann man sich vorstellen, wie die Sonne „brannte“. Auf den ersten Kilometern bin ich mit einen guten Lauffreund zusammen gelaufen, leider musste er nach rund 55 Kilometer „abreißen“ lassen, sodass ich dann allein weiter bin. Die Wärme hatte mir mittlerweile auch ziemlich zugesetzt und so kam ich in Korinth „erst“ 20 Minuten vor dem Zeitlimit an. Zu diesem Zeitpunkt war ich auch bereits am überlegen aufzuhören, zumal ja erst 1 Drittel der Strecke geschafft war. Ich nutze dann 15 Minuten, um ein wenig zu mir zu. Ich traf hier auf Ralf Simon, der für das deutsche Team über die DUV die Orga für uns vornimmt. Er sagte nur, dass das Zeitlimit ab jetzt „entspannter“ wird und wir nun gut 10 Minuten pro Kilometer Zeit haben. Irgendwie hat es da dann „Klick“ gemacht und ich bin 5 Minuten vor dem Cut-Off wieder auf die Strecke.

So lief es dann nach Korinth wieder gut, zumal ich auch wusste, dass es nun kühler wird und in die Nacht geht, die ja eh so ein wenig mein Ding ist. Die Nacht verlief dann weiterhin problemlos und an allen VPs wurde man freundlich und zuvorkommend begrüßt und versorgt. Bei Kilometer 115 traf ich auf jemanden aus unserem Team. Wir haben uns dann zusammengetan und sind bis zum Ende auch zusammen gelaufen. Geteiltes Leid und so ... Die Nacht lief dann recht gut und wir konnten zusammen reichlich Kilometer hinter uns lassen. So bei Kilometer 160 ging es auf den gut 1.200 Meter hohen Sangas-Pass. Eine gute Abwechslung für die Beine. So langsam wurde es hell und das Ziel war mit gut 60 Kilometer auch nicht mehr weit. Nachteil, die Sonne kam natürlich wieder durch und es sollte nicht minder heiß werden, wie am Vortag. An den VPs wurden uns neben Getränken und Essen auch Eiswürfel zur Verfügung gestellt. Unter der Mütze und in die Armlinge gestopft war dies für uns eine willkommene Abkühlung, die wir dankend annahmen. Dann der Einlauf in Sparta. Die ganze Stadt ist hier in „Aufruhr“ und jeder Autofahrer hupt einem zu. Die Leute stehen am Straßenrand, auf ihren Balkonen, Klatschen und rufen Bravo … Begeisterung pur und das vom ersten bis zum letzten Läufer. Einfach fantastisch. Der eigentliche Einlauf Richtung Ziel toppt dies noch. Hier springen einem Kinder entgegen, die einen „abklatschen“ wollen oder laufen noch ein Stück neben einem her. Einfach nur faszinierend und wunderschön, was da auf den letzten Metern abgeht. Dann steht sie da, die große Statue von König Leonidas, das Ziel des Laufes. Traditionell werden dem Leonidas bei der Ankunft die Füße geküsst. Man bekommt einen Oliven Kranz aufgesetzt und trinkt aus einem Kelch Wasser. Nach einer kleinen „Fotosession“ wird man zu einem Stuhl begleitet, wo man dann traditionell die Füße gewaschen bekommt. Sobald man hier fertig ist wird man in ein Taxi gesetzt und zu seinem Hotel gebracht. Einfach wieder top organisiert! Der Sonntagmorgen war dann zur freien Verfügung, wo man dann seine übrigen Dropbags vom Lauf abholen konnte, die bereits nach Sparta zurückgebracht wurden. Am Nachmittag wurden wir vom Bürgermeister von Sparta zu einem Mittagessen eingeladen, bevor es dann wieder in Richtung Athen ging. Der Montag war bis zum Abend zur freien Verfügung und wurde zu etwas Kulturellem und Shopping in Athen genutzt. Am Abend wurden wir dann zur Siegerehrung gefahren, wo wir jeweils als Teams zur Ehrung zusammen aufgerufen, um unsere Urkunde und Medaille zu erhalten. Daran anschließend gab es ein Kalt-/Warmes- Buffet und es wurde getanzt. Mein Fazit zu meinem zweiten Spartathlon …

Durch die Hitze (Ø 29° / Max. 38°) war es in diesem Jahr für Kopf und Körper ein „hartes Stück Arbeit“. Ich bin definitiv froh, dass ich in Korinth den Zuspruch und die Info von Ralf hatte und dann auch wieder auf die Strecke bin. Ich denke, dass die Ausfallquote von fast 50% (197 Finisher) viel über den Spartathlon 2019 aussagt. Die Organisation war einfach wieder super und hat reibungslos funktioniert. Der Start auf der Akropolis und der Zieleinlauf in Sparta ist einmalig und hat mich auch in diesem Jahr wieder berührt. Für mich war grundsätzlich das Ziel zu finishen, was ja auch gelungen ist. Die 8 Wochen reine Vorbereitung zum Spartathlon verliefen richtig gut, jedoch habe ich schon gemerkt, dass relativ wenige Laufkilometer im Jahr 2019 und mit nur einem Halbmarathon sowie einem 120 Kilometer Ultratrail als Wettkampf doch einiges gefehlt hat. Ob ich wiederkomme? Keine Ahnung! Das diesjährige Finish ist quasi Qualifikation für die nächsten beiden Jahre ... wer weiß ..." #bestesteam #mäx #ultramäx #wasderalleskann #ultralauf Lesen Sie den ganzen Artikel

#bestesteam #mäx #ultralauf #ultramäx #wasderalleskann

0 notes