#parisbrestparis | Explore Tumblr Posts and Blogs

mattiascyclingadventures · 4 years

Text

Paris Brest Paris 2019

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

Efter att ha kört Paris-Brest-Paris 2011 och 2015 på racercykel, med sluttid 59:04 respektive 58:13, funderade jag inför cykelsäsongen 2019 vad som kunde vara ett roligt mål för PBP 2019. Att bara göra likadant igen och försöka förbättra tiden kändes inte som en tillräckligt stor motivation. Dessutom vet jag att för att förbättra de tiderna skulle det krävas att göra kortare stopp på kontrollerna, kanske sova mindre, och inte stanna vid de bord mellan kontrollerna där det bjuds på både trevliga samtal och diverse godsaker. Det kändes som det skulle förta en hel del av charmen med PBP.

Därför bestämde jag mig för att cykla loppet på ett helt annat sätt denna gång. Jag skulle skaffa mig en liggcykel och starta i gruppen för ”special cyklar”. Sedan skulle jag ta mig runt banan i lugnt tempo, sova ordentligt och ha gott om tid att njuta av loppet. Det var planen – verkligheten blev inte riktigt så.

Visserligen lyckades jag köpa en liggcykel under våren (de är inte helt vanliga i Sverige, och det finns en stor variation, så det tog ett tag innan jag hittade en som jag trivdes med), och att anmäla sig till PBP som ”special cyklist” i grupp F var ju heller inte särskilt svårt. Däremot blev cykeln försenad från Tyskland, vilket ledde till att jag fick cykla samtliga kvalificeringslopp på den gamla racercykeln som jag ju inte skulle använda på PBP. Inte helt idealiskt. Ett par brutna revben, efter ett fall under en löprunda i skogen, och helt utebliven cykling under en månad april-maj var inte heller bra. Jag var tvungen att ta mig till Jönköping för att hinna cykla en 30-milare innan tiden var ute för PBP-kvalificering. Tack förresten Ebbe för lånet av bakhjul när mitt gick sönder, ett annat av hindren som dök upp i förberedelsena.

Men jag blev till sist kvalificerad till PBP, och liggcykeln anlände första veckan i juli. Nu gällde det först och främst att lära sig cykla på den (en lite annorlunda teknik jämfört med vanlig cykel), och därefter få ihop så många träningsmil på den som möjligt. Men juli är ju även semestertider, så ett par veckors cykelträning försvann på grund av semesterresa med familjen. Totalt hann jag bara cykla 100 mil på cykeln (varav den längsta rundan var på 29 mil) innan det var dags att lasta bilen och åka till Paris den 15:e augusti. Men det skulle väl gå ändå, tänkte jag, eftersom jag bara hade som mål att ta mig i mål inom tidsgränsen som är 90-timmar för grupp F.

Starten gick 17:15 i ett soligt Rambouillet, en liten stad ca 4 mil sydväst om Paris. Starten i grupp F är alltid väldigt spektakulär eftersom alla ”icke-normala” cyklar samlats till samma startgrupp. Här fanns förutom liggcyklar av stor variation, även tandems (både för 2 och flera cyklister), velomobiler (alltså cykelbilar), 3-hjulingar, ihopfällbara vikcyklar och diverse andra muskeldrivna farkoster.

"Specialcyklar"

Under åskådarnas jubel rullade vi ut från slottet i Rambouillet där starten var och påbörjade vår resa västerut. Vädret hade precis slagit om från ett par dar med ihållande regn, till uppehåll och till och med lite sol. De första milen var underbara. Här är det ännu inte så kuperat, och alla hade gott om krafter, så man kunde mest trampa och njuta av det fina landskapet och de roliga cyklarna man antingen passerade, eller blev passerad av.

Starten i grupp F

Efter bara 3-4 mil började några vanliga cyklar från grupp G och senare hinna ifatt, och så småningom blev startgrupperna helt mixade och jag såg färre och färre ”special cyklar” runt mig. Det var också nu som jag insåg att en stor skillnad mot tidigare PBP-rundor skulle bli att inte kunna dra nytta av fördelen att ligga i klunga. Min cykel var mycket snabbare än andra nedför, men betydligt långsammare uppför. På en liggcykel kan man ju inte hjälpa till med hela kroppen i uppförsbackar utan måste förlita sig på låga växlar och benstyrka. Och tillräcklig benstyrka fattades jag helt klart, det blev snabbt tydligt då så gott som alla (även andra liggcyklar) drog ifrån mig i uppförsbackarna. Jag kunde därför inte ansluta till några klungor annat än mycket korta stunder då det för ovanlighets skull var platt terräng.

Det blev solnedgång och så småningom mörkt. Den första natten hade börjat. Det var en skön natt, inte särskilt kall, och de flesta cyklade hela natten utan att sova för att bygga upp lite tidsmarginaler (varje kontroll har sin egen gräns för hur sent man får komma dit). Jag cyklade en del med en rumän som hade en äldre ombyggd liggcykel med under-sätes styrning.

Första stoppet blev i Mortagne-au-Perche dit jag kom omkring kl 22. Det är ingen officiell kontroll på vägen ut, men de flesta stannade för att äta lite och fylla på vattenflaskorna.

Strax efter kl 4 på morgonen kom jag till första kontrollen i Villaines la Juhel. Jag var hungrig och hade planerat att äta riktig mat eftersom det bara blivit varmkorvar till lunch strax innan starten. Men av någon anledning hamnade jag i kön till där de sålde fika, och när jag upptäckte mitt misstag orkade jag inte stå i en ny kö för att köpa mat. Så jag åt några kakor och drack kaffe och fortsatte sedan västerut.

Naturligtvis tog energin slut innan jag kommit till nästa kontroll i Fougeres. Jag vill minnas att exakt samma sak hände på min förra PBP så uppenbarligen lär jag mig inte av mina misstag. Jag räddades lite grand av ”by-kontrollen” i Le Ribay där det bjöds på frukt och varmkorv.

Inofficiell bykontroll i Le Ribay

Men det blev ändå några plågsamt långsamma mil innan jag äntligen kom till Fougeres 9:40. Efter en jätteportion kyckling med ris, en förrätt och två efterrätter kändes dock allt på topp igen och jag rullade vidare västerut.

Avståndet till nästa kontroll i Tinteniac var bara drygt 5 mil och gick utan större problem. Jag var där 12:20 och passade då på att äta ännu en lunch, dock lite mer normalstor än den förra.

Nästa kontroll var Loudeac och nu började det verkligen bli kuperat. Det var riktigt tungt i uppförsbackarna och medelhastigheten sjönk betänkligt. För första gången började jag fundera på om jag skulle klara maxtiden. Jag började också känna mig lite sömnig nu, vilket kanske inte var så konstigt. Det fanns möjlighet att sova i Quedillac, men eftersom det fortfarande var dagsljus när jag passerade där kändes det dumt. Planen var istället att sova så fort det blivit mörkt och på det sättet minska nattcyklandet. Det går alltid långsammare på natten och dessutom ville jag spara på mina batterier till cykellampan inför kommande nätter.

Kontroll i Loudeac

Efter stämpling och mer mat i Loudeac vid 18-tiden påbörjade jag nästa etapp mot Carhaix. Vältajmat nog kom jag till sovsalen i Saint Nicolas du Pelem precis när det blev mörkt. Där fanns gott om sängplatser så jag tog en dusch och sov där i 3 timmar. Jag hade egentligen velat sova ytterligare ett par timmar, men vågade inte eftersom jag då bara hade ett par timmars marginal till ”rep-tiden” för kontrollen i Carhaix.

I Carhaix åt jag igen och pratade då med en engelsk kvinna som var deppig och trodde att hon snart skulle bryta. Hon klagade på motvinden, men den hade jag faktiskt inte märkt så mycket av. Då var nattkylan ett större problem. Temperaturen sjönk ned mot 5 plusgrader den här natten och det kändes att ju närmare havet jag kom, desto kallare blev det. Jag hade hyfsat med kläder med mig, men frös ändå som en hund när jag kom ut från kontrollen i Carhaix och började cykla igen. Klockan var strax efter 3 så det var fortfarande 4 timmars mörker och kyla innan solen äntligen gick upp.

Etappen ut mot Brest är fortsatt väldigt kuperad och man ska över ett berg (Roc’h Trevezel) innan man i stort sett bara har en enda lång nedförsbacke till Brest. Solen gick upp lagom till att jag körde över bron in till Brest. Jag, liksom många andra cyklister, stannade där en stund för att ta lite bilder i morgonljuset.

Sen körde jag de sista kilometrarna in till kontrollen i Brest och kom dit strax efter kl 8. Dags för frukost och att uppmuntra sig själv med att halva sträckan nu var avklarad.

Den långa nedförsbacken ner till Brest innebar naturligtvis en lika lång uppförsbacke på tillbakavägen även om vi inte cyklade exakt samma väg. Jag segade mig uppför den på låga växlar och blev omcyklad av väldigt många andra. Väl uppe på toppen av Roc’h Trevezel pausade jag en stund och pratade med en trevlig fransman som på 70-talet cyklat PBP 3 gånger och nu stod och hejade på alla som passerade.

Åter i Carhaix hade klockan hunnit bli över 14 och dax att äta lunch. Det fanns fullt av cyklister på kontrollen och många verkade helt utslagna där de låg och sov lite varstans. Jag försökte göra stoppet så kort jag kunde för att tjäna lite tid. Jag låg alltjämt bara ett par tre timmar från min tidsgräns. Jag började skissa på en plan som innebar att köra non-stop till mål från här. Då skulle jag nog kunna vara i mål sent på onsdagskvällen och därmed få en hel natts sömn i målet innan vi skulle köra bil hem till Sverige på torsdagen. Den planen skulle strax spricka fullständigt...

I Trevé, 6 km innan kontrollen i Loudeac, misstog jag en låg trottoarkant för att vara en målad vit linje.

Inte en linje visade det sig

Jag gick omkull när jag väjde för en bil och körde över ”linjen”. Första reaktionen var total förvåning. Jag fattade inte varför jag helt plötsligt låg på asfalten med uppskrapat höger ben och arm, med cykeln över mig. Nästa reaktion blev att loppet nu var kört. Jag var övertygad om att något gått sönder på cykeln eftersom jag trots allt kört relativt fort när jag kraschade. Men som genom ett mirakel visade sig skadorna vara rätt begränsade. Ett antal skrapmärken förstås och väskan hade gått sönder lite. Det allvarligaste verkade vara att bakväxeln böjt sig lite inåt mot hjulet. Jag försökte resa mig för att testa cykeln men kände då att jag höll på att svimma. Förmodligen någon sorts adrenalinchock som kom över mig. Jag var tvungen att ligga ungefär 15 minuter på vägen innan jag kunde komma upp på fötter. Flera cyklister stannade, bla Andrew Preston från England som hjälpte mig få i mig lite vatten och energi så att jag så småningom kunde komma upp på cykeln och testa cykla en bit. Det visade sig att de lägsta växlarna inte längre kunde användas (kedjan hoppade ut och fastnade i hjulet när jag försökte). Detta var ett problem eftersom jag insåg att jag aldrig skulle klara backarna utan att kunna använda alla lågväxlar. Men lyckligtvis var det ju inte långt till kontrollen i Loudeac och där fick jag hjälp att vrida bakväxeln rätt och justera växlarna. Först fick jag dock uppsöka ”vårdcentralen” där eftersom jag var helt blodig. Läkaren, som tack och lov kunde engelska, tvättade och la förband på såren medan jag halvsov på britsen. Hade det inte gjort så ont hade jag garanterat somnat eftersom det nästan tog en timme innan hon var klar (hon fick lämna mig för andra patienter med allvarligare skador ett par gånger).

Totalt stannade jag nästan 2 timmar på kontrollen i Loudeac och nu började jag få väldigt bråttom. Dessutom drabbades jag av en övermäktig trötthet (kanske chocken som släppte) som gjorde att jag gav upp alla planer på att cykla genom natten. Istället stannade jag 5 mil efter Loudeac i Quedillac, där det var en så kallad hemlig kontroll, och ställde mig i kön för en sovplats. Det var helt fullt i sovsalen men som tur var slapp jag vänta mer än 5 minuter innan det blev en madrass ledig. Jag skippade duschen den här gången pga av mina bandage (och för att spara lite tid).

Jag försökte förklara att jag ville sova 4 timmar, men de missförstod mig och väckte mig istället kl 4, 2 timmar för tidigt. Efter en stunds total förvirring lyckades jag dock förklara att jag tänkte sova 2 timmar till, och somnade om bums.

Efter frukost i det iskalla tältet i Quedillac fortsatte jag till Tinteniac dit jag ankom kl 7:20. Här gjorde jag ett snabbstopp bara för att stämpla (jag hade ju precis ätit) och fortsatte sedan mot Fougeres.

Sömnen hade gjort stor nytta och jag kunde äntligen cykla i ett lite högre tempo igen. Planen var nu att komma så långt som bara möjligt i onsdagens dagsljus. Jag insåg redan att jag skulle behöva cykla en fjärde natt också, vilket verkligen kändes deprimerande med tanke på hur kalla de två föregående nätterna varit, men jag hoppades att jag kanske inte skulle behöva hela den sista natten. Ett annat problem hade nämligen också dykt upp under den senaste natten. Efter en kissepaus längs vägen, på landsbygden mitt i mörkaste Bretagne, lyckades jag med konststycket att tappa balansen när jag skulle börja cykla igen. Det bar sig inte bättre än att jag ramlade till höger rakt ner i ett dike som dock lyckligtvis inte var blött. Men i fallet lossnade framlampan från sitt fäste och en gummiring föll ner i gräset. Jag försökte men det var omöjligt att hitta den igen. Konsekvensen blev att lampan inte längre satt stadigt fast, utan successivt vred sig nedåt av vibrationerna från vägen. Jag fick alltså stanna väldigt ofta för att justera den (når den inte i farten eftersom den sitter framför vevpartiet). Jag provade även att ha den i handen, i munnen och att fästa den provisoriskt med silvertejp. Det sistnämnda funkade någorlunda, men jag var osäker på om den uppfästningen skulle klara en hel natts cykling till.

Nåja, en etapp i taget och än var det långt till natten. Jag kom till Fougeres 10:30 och åt en tidig lunch.

Maten på den kontrollen var både godast och billigast. Jag blev väldigt känslosam här när jag satt och åt, säkerligen en reaktion på tröttheten eftersom jag inte brukar börja gråta hur som helst. Men här var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka när jag mötte flera supervänliga volontärer som verkligen var hjälpsamma. De visade mig en ledig plats i matsalen, tog min bricka så jag slapp duka av och så vidare. Det slog mig att alla dessa 2500 volontärer inget hellre vill än att vi cyklister ska nå vårt mål. Det var verkligen en rörande tanke som på något sätt gjorde att jag absolut inte kunde ge upp för enkelt. Det var bara att ta sig samman, upp på cykeln igen och fortsätta österut.

Någon mil efter Fougeres började det göra riktigt ont under fotsulorna där trycket från pedelarna kommer. Jag försökte undvika belastning genom att dra mer än att trycka, speciellt i uppförsbackarna, men smärtan bara växte för varje tramptag. Till sist var det näst intill outhärdligt. Jag fick stanna flera gånger för att ta av mig skorna och massera fötterna, bla i den trevliga vägsides kontrollen i Le Ribay. Jag lyckades till sist ta mig till nästa kontroll i Villaines la Juhel, men insåg att något måste göras om jag ska kunna cykla de sista 20 milen till målet. Som tur var dök det upp en vänlig engelsk-talande funktionär, Françoise, som kunde hjälpa mig att hitta en skoaffär. Där köpte jag ett par sandaler så att jag skulle kunna trampa med hälen och hålfoten (jag har vändbara pedaler med klotsar bara på ena sidan). Det såg säkert lite dumt ut med sandaler på fötterna, och cykelskorna hängande över axlarna, men det funkade faktiskt. Smärtan försvann inte helt, men blev klart hanterbar.

Françoise - en av 2500 fantastiska volontärer under PBP

Annars är ankomsten till Villaines la Juhel en av de absoluta höjdpunkterna i det här loppet. Man möts av massor av publik, orkestrar, speaker och en allmän folkfest. Av Françoise fick jag höra att PBP är något som lockar folk till stan från ganska långt iväg de år loppet går av stapeln.

Ankomst till Villaines la Juhel

Vägen ut från Villaines la Juhel var väldigt vacker i kvällssolen och jag trampade på fint i mina sandaler. Det var en hel del backar fortfarande, men det kändes som de blev lättare och lättare ju längre österut jag kom, även om jag med sandaler inte kunde dra med tramporna. Dock är det några rejäla backar in mot nästa kontroll, Mortagne au Perche, dit jag kom 22:45. Batteriet till framlyset tog slut 5 km innan den kontrollen, och eftersom jag visste att jag skulle behöva byta till ett extra-batteri jag lånat av en kompis, och därmed även hans lampa, valde jag att försöka ta rygg på en annan cyklist med bra lyse så att jag skulle kunna ordna med lampbytet i lugn och ro, och i bra ljus, på kontrollen. Det funkade, men jag fick kämpa rejält för att orka i uppförsbackarna.

Jag fick hjälp av en cykelmekaniker på kontrollen att fästa extra-lampan med buntband eftersom det gamla fästet bestående av silvertejp kändes lite osäkert. Jag åt en jätteportion pasta på kontrollen och hamnade mitt emot Peter, en svensk bosatt i London som körde sitt första PBP. Han hade inte sovit någonting, bortsett från en liten stund på en bankomat, och skulle nu försöka sova lite för att klara sig till målet. Han, liksom jag, kämpade mot maxtiden, och det är verkligen jobbigt när du vet att du behöver sova, men inte kan det för att inte riskera att missa de 90 timmar som är maxtiden för loppet.

Nattcyklingen till sista kontrollen i Dreux blev extremt jobbig, som jag befarat. Ännu en svinkall natt (dock inte lika kall som de båda förra), massor av backar, och en trötthet som blev allt större. Sista milen in mot Dreux kändes det som jag skulle somna på cykeln, och jag fick svårt att fokusera. Jag insåg att utan sömn i Dreux skulle det inte gå. Så det fick blir en snabb fika och därefter en timme på golvet i ryggläge innan jag tog mig an loppets sista etapp strax efter kl 6 på torsdags morgonen.

Dreux - sista kontrollen

Sista etappen var lyckligtvis den allra kortaste, bara 45 km. Dessutom innehöll den nästan inga backar alls. Det blev faktiskt en av de finaste etapperna när solen steg upp bland dimmorna på slätten utanför Paris.

Ännu en soluppgång - snart i Rambouillet

Vid det här laget insåg jag att jag skulle klara maxtiden, även om det inte skulle bli med mycket. Jag rullade in i målet på Bergeri National i Rambouillet kl 8:30 vilket var en bra tid att gå i mål på. Förra gången kom jag i mål mitt i natten vilket var lite trist då det knappt var en människa vid målet. Nu var det redan en hel del folk där som hejade och applåderade när jag korsade mållinjen. Min sluttid blev strax över 87 timmar.

PBP är aldrig lätt, men den här gången blev det tuffare än vanligt med ny ovan cykel, och dessutom en hel del oväntade incidenter som påverkade utfallet av de sista 50 milen. Men det var fantastiskt roligt att cykla PBP med liggcykel. Man väcker extra mycket uppseende, folk fotograferar och frågar allt möjligt om cykeln. Dessutom måste jag säga att jag var betydligt fräschare i kroppen efter 120 mil på liggcykel än på racercykeln. Inga domningar i händerna, och bara lite i tårna. Och inget obehag att sitta på sadeln. Men det var tuffare för benen. Om det blir något mer PBP på liggcykel måste jag se till att vara starkare i benen.

#pbp #parisbrestparis

0 notes

mattiascyclingadventures · 4 years

Text

Paris Brest Paris 2015

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

2011 körde jag cykellångloppet Paris-Brest-Paris första gången. Det var fantastiskt roligt, så jag bestämde mig tidigt för att köra det igen 2015. Loppet går ju bara var fjärde år, så det gäller att ta tillfället när det ges.

Förberedelserna började på våren med att cykla de obligatoriska brevet-loppen på 20, 30, 40 och 60 mil som krävs för att man ska få anmäla sig. Tyvärr räckte tiden inte till att cykla så många andra långpass än dessa. Det blev några söndagsträningar med Hässleholms CK samt en runda "Själland runt" på 37 mil. Totalt hade jag fått ihop 371 mil när jag stod på startlinjen den 16:e augusti. Det var ca 100 mil mindre än 2011.

Starten gick utanför den nybyggda velodromen i Montigny-le-Bretonneux, strax väster om Versailles utanför Paris. Jag hade bestämt mig för att jag ville försöka uppleva loppet på ett annorlunda sätt än sist:

Jag ville starta på dagen istället för tidigt på morgonen (så att de sträckor jag körde i mörker 2011 nu skulle cyklas i dagsljus och vice versa)

Jag ville prova att klara mig utan dropbag (som randonneur vill man ju försöka vara så själv-försörjande som möjligt)

Jag skippade att boka hotell efter loppet för att vila ut (är man trött kan man ju sova på golvet).

Punkt 1 och 2 visade sig vara lyckade val, medan punkt 3 visade sig vara ett misstag.

Kl 16 startade den allra första startgruppen (A) och en halvtimme senare var det dags för min startgrupp (C). Två andra svenskar startade i samma grupp som jag: Tony Mellsop från Malmö och Erik Ringqvist från Stockholm.

Maxtiden i min startgrupp var 80 timmar, och många av de allra snabbaste cyklisterna väljer att starta där. Som väntat blev det därför ett rasande tempo från start. Folk cyklade som om loppet var 12 mil istället för 123 mil. Tony höll sig bland de snabba pojkarna längst fram, men jag kände att det gick för fort och la mig någonstans i mitten i klungan.

Det var mycket roligare att starta på eftermiddagen än tidigt på morgonen. Stora klungor med åskådare hejade längs vägarna ut ur Paris, och man kände sig som en gladiator som till folkets förtjusning skulle kasta sig in bland vilddjuren på arenan. En minibuss med ett filmteam följde också vår väg ut ur Paris, och varje gång de körde förbi för att filma kände man sig lite extra märkvärdig.

Efter 14 mil kom vi fram till Mortagne au Perche där jag stannade för att fylla på vattenflaskorna. Vädret var lagom varmt och vindarna var svaga. Som tur var hade förra veckans värmebölja avtagit precis lagom till loppet. Klockan var ca 21 och det började mörkna, så jag tog på reflexvästen och satte på lysena.

Nästa etapp på 8 mil blev mörkerkörning i stor klunga. Det var en magisk upplevelse att ligga mitt i en klunga på kanske 50 cyklister som susade ner för branta backar i 60-70 km/h. Från luften måste det sett ut som en lång lysande orm som ringlade sig fram. Jag pratade en del med en kille från Helsingfors som skippat hjälmen och istället körde med keps ("vad kan gå fel"). Jag såg också ett amerikanskt tandempar som låg mitt i denna klunga också. Kvinnan som satt där bak drog fram telefonen och uppdaterade Facebook under färd, medan mannen där framme styrde.

Vid midnatt var jag framme vid första kontrollen som låg i Villaines-la-Juhel. Jag hade hittills bara ätit snabba kolhydrater som bananer, choklad och Nutella-mackor, och var nu rejält hungrig på riktig mat. Till min förvåning visade det sig att jag var nästan ensam om att stanna för riktig middag på den här kontrollen. Vi var 3 cyklister som satt och åt i den enorma matsalen. Mitt sällskap bestod av en fransman från Brest samt en australiensare.

När vi fortsatte cykla hade alla klungor försvunnit och jag cyklade ensam ett tag. Men så småningom kom cyklister från E-gruppen (som startat 30 min senare) ikapp och då blev det åter klungkörning och högre fart. Även snabba cykelbilar och liggcyklister från F-gruppen anslöt.

3:30 var jag framme vid nästa kontroll i Fougeres. Där tog jag en fika, med en stor kaffe för att hålla mig pigg. Jag visste att det inte gick att sova något första natten eftersom man då ännu inte hade hunnit få några tidsmarginaler på kontrollerna som skulle tillåta det. Men jag hade sovit bra innan loppet och kände mig inte sömning.

Sista etappen med nattkörning denna första natt blev till Tinteniac där jag anlände strax innan kl 6. Då hade jag cyklat 36 mil och allt hade gått bra. Det gällde dock inte för alla. Strax innan Tintentiac hade jag kört förbi en ambulans med en kraschad cyklist på båren. Det såg riktigt otäckt ut med blod och kvaddad cykel och jag hoppas att han eller hon överlevde den smällen.

Nästa etapp till Loudeac blev mest ensamcykling, men ibland bildades mindre grupper med 80-timmars cyklister som liksom jag släppt de stora klungorna. 3 mil innan kontrollen drabbades jag av en rejäl energidipp som inte ville ge med sig trots intag av choklad och andra snabba kolhydrater. Jag rullade in på kontrollen kl 9:30 med knapp styrfart. Efter en rejäl 3-rätters middag kändes det dock mycket bättre igen, och jag kunde fortsätta i bra tempo.

Milen direkt efter Loudeac är bland de värsta på hela banan. Vägen går upp och ner som en sinuskurva. Man ligger och segar sig upp för en backe på låga växlar i 5 minuter, och sen kommer direkt en nedförsbacke där man på nolltid förlorar all vunnen lägesenergi och måste börja om samma procedur igen. Det är väldigt jobbigt mentalt. Men landskapet här är fantastiskt vackert. Jag undrade först varför jag inte alls kände igen mig, och undrade om de gjort en ny bansträckning, men sen kom jag på att 2011 passerade jag här i mörker både på vägen ut till Brest och hem. Jag hade sällskap med en rolig fransman som ropade lustigheter (tror jag) till alla som stod och tittade längs banan. Någonstans här hade jag också följe ett tag med en svensk cyklist, Henrik, som var stark i backarna. Lite innan nästa kontroll i Carhaix kom vi också ifatt två andra svenskar, Marcus och Anton, som hängde på.

Jag åt lunch i Carhaix med Marcus och Anton. Det visade sig att Marcus var en f.d. kollega från Telelogic och IBM. Ett märkligt sammanträffande eftersom jag precis på den här kontrollen 4 år tidigare träffat två andra kollegor från IBM som också visade sig cykla PBP.

På vägen ut från Carhaix körde jag ner i en grop i vägen och fick punktering på framdäcket. Marcus och Anton stannade med mig och hjälpte till att byta slang. Den nya slangen såg lite konstig ut på ventilen, ungefär som gängorna var lite skadade. Jag kunde därför inte pumpa upp den med min pump, eftersom den skruvas på ventilen, och när jag skruvade av pumpen, följde insatsen i ventilen med och all luft läckte ut igen. Men Anton hade en annan pump som funkade annorlunda och vi pumpade kanske 6 kilo i slangen. Jag tänkte att jag kunde cykla till kontrollen i Brest och där låna en fotpump. Till en början kändes det bra och jag kunde hänga med dom bra uppför backarna. Men det blev segare och segare och jag fick verkligen kämpa för att orka följa med i deras tempo. Som tur var tog vi en liten paus högst upp på berget med telemasten som ligger 5 mil innan Brest. Där stannade vi vid ett av de många bord som lokalbefolkningen ställer ut längs vägen, och fick lite välbehövlig dricka. I utförskörningen tappade jag klungan nästan direkt. Jag kunde inte förstå varför det gick så trögt för mig. Efter ett tag började jag misstänka att jag hade alldeles för lite luft i framdäcket. Rätt beslut hade förstås varit att direkt stanna och byta slang igen, eller åtminstone försöka pumpa upp den mer, men man tar lite konstiga beslut när man är omtöcknad av sömnbrist och har nästan 60 mil i benen. Jag tänkte att jag nog kunde cykla till Brest och där byta slang på kontrollen. Men den planen sprack någon kilometer innan kontrollen, när jag fick genomslag på varenda gatsten jag körde över. Det var inget annat att göra än att sätta sig på trottoaren, mitt i centrala Brest, och byta slang igen.

Vägen in i Brest är för övrigt makalöst vacker. Man kör över en lång bro där Atlanten syns till vänster och stan rakt fram och till höger. När jag kom här 2011 var det mulet väder, men den här gången hade vi strålande sol och klarblå himmel. Mitt på bron stod en fransyska och lagade crepes åt cyklisterna. Hon blev överlycklig när jag stannade vid hennes bord och ropade till sig sina föräldrar som stod en bit bort. Vi fick en liten pratstund medan jag åt crepé caramel och drack kaffe.

På kontrollen i Brest åt jag lite grann samt besökte cykel-meken för att låna en fotpump så jag kunde vara säker på att jag hade rätt lufttryck i framdäcket. På något märkligt sätt försvann min ena vattenflaska på den här kontrollen. Förmodligen hade jag tagit den med mig för att fylla på vatten, och sedan förlagt den någonstans. Jag kände att det inte gick att klara sig med bara en flaska i det här varma soliga vädret så jag fick gå tillbaka till cykel-meken och köpa en ny vattenflaska där.

Jag cyklade ensam från Brest tillbaka till Carhaix. På toppen av berget med telemasten träffade jag Anton och Marcus igen som stannat där för att byta om till nattcykling. Jag gjorde likadant, och tog några minuters extra paus för att njuta av utsikten och skicka lite SMS till dom där hemma.

När jag rullade in på kontrollen i Carhaix var klockan nästan 23. Den andra natten hade börjat, och temperaturen föll snabbt från ca 25 grader ner till kanske 10 grader. Jag åt en rejäl middag och skulle precis ge mig av när jag fick syn på Tony längst bort på andra sidan av rummet i matkön. Jag trodde han var på väg tillbaka till Paris liksom jag, men det visade sig senare att han hade kraschat och fått vänta länge på reservdelar, och därför ännu inte varit i Brest och vänt. Det var massor med folk på kontrollen eftersom många 90-timmars cyklister var där nu, så jag stannade inte längre än nödvändigt och rullade sedan ensam vidare österut.

Min plan från början hade varit att sova några timmar i sovsalen i Saint Nicolas du Pelem ett par mil från Carhaix. På vägen ut hade det varit en hemlig kontroll där, men nu på vägen hem var det bara en plats för vila och mat. Nu visade det sig att det fanns en annan hemlig kontroll strax efter Carhaix och på den träffade jag en grupp andra cyklister som jag gjorde sällskap med. De hade dock bestämt sig för att inte stanna i Saint Nicolas du Pelem (kanske hade de redan sovit). Jag fick nu ett svårt val; antingen stanna och sova som planerat och kanske fortsätta cykla ensam sen, eller hänga med den här gruppen ett tag som höll ett bra tempo. Jag valde det sistnämnda. Jag cyklade hela vägen till Loudeac med den här gruppen. Vid ett tillfälle kom jag dock lite efter när jag stannat för att byta batteri till lampan. Jag hade bråttom att komma ifatt gruppen efter stoppet och trampade igång lite väl hårt. "Krasch" lät det från bakväxeln och jag tänkte att nu var det slutcyklat. Det var totalt becksvart så jag fick lossa lyset för att kunna se vad som hänt. Kedjan hade fastnat hårt mellan klingorna, och det krävdes en del våld för att få loss den. Efter detta blev det väldigt trögt att få i vissa växlar, men jag kunde i alla fall cykla vidare.

Jag var vid kontrollen i Loudeac 3:15 och det var väldigt mycket folk här också.

Jag åt middag med en amerikansk 84-timmars cyklist och en som startat i 90-timmars gruppen och som avundades mig som var på väg tillbaka till Paris. Jag hittade inget riktigt bra ställe att sova på här, så jag fortsatte utan att ha sovit någonting än så länge.

Natten var kall och dimmig, och när jag kom till Tinteniac i gryningen var jag riktigt trött. Men nu hade jag den korta etappen till Fougeres framför mig, så jag tänkte att den kunde jag klara utan att vila först. Men det blev en riktigt seg etapp. Solen steg och det blev plågsamt varmt. Jag kom på mig själv med att bara köra i 20 km/h och ändå vara andfådd. Jag insåg att jag måste sova lite på nästa kontroll för att klara loppet. Så fort jag stämplat i Fougeres (efter 92 mils cykling) stöp jag ner i det höga gräset bakom en av byggnaderna. Jag ställde klockan på 30 minuter och somnade direkt. När jag vaknade var jag helt förvirrad. Jag hade legat i solen och det tog några minuter innan jag kom ihåg var jag var, och vad jag gjorde här. Jag hade slängt av mig mina glasögon i gräset en bit ifrån där jag sov, så nu kunde jag inte hitta dom. Utan glasögon hade det varit mycket svårt att kunna se pilarna som visar vägen, så jag fick nästan lite panik när jag letat 10 minuter efter glasögonen utan att hitta dom. Men till slut hittade jag dom och kunde cykla vidare.

När jag cyklat några kilometer ut från Fougeres upptäckte jag att jag glömt min "Sverige bandera" som jag haft som solskydd på huvudet. Jag övervägde att köra tillbaka för att leta upp den, men eftersom jag inte var säker på exakt var den var, beslöt jag mig för att köra vidare utan den. Det visade sig snart att den korta sovpausen gjort stor nytta. Jag kunde hålla ett högre tempo och kom snart ifatt en grupp cyklister som jag slog följe med. Där var bland annat en engelsman, en tysk och några fransmän. Jag kände mig stark i backarna och var ofta framme och drog. Strax efter klockan 15 var vi framme i Villaines-la-Juhel. De andra i gruppen tog en kort paus och drog sen vidare, men jag kände att jag var tvungen att äta ordentligt på den här kontrollen eftersom jag bara fikat på förra. I matsalen träffade jag Jens Gravesen som jag kört många Malmö-breveter med. Han var tystlåten och fokuserad, åt snabbt och stack vidare. Själv kände jag mig inte särskilt sugen på att ta mig an nästa etapp, så det gick rätt mycket tid till spillo på den här kontrollen. Efter 45 minuter gav jag mig iväg ensam mot Mortagne au Perche.

Den här etappen blev väldigt jobbig. Dels är det väldigt kuperat och dels stekte solen så att huvudet nästan kokade i hjälmen. Jag kom ifatt enstaka cyklister men de körde ännu långsammare än jag, så jag fortsatte ensam. När jag körde igenom samhället Mamers, ropade en man att det bjöds på gratis bakelser, kaffe och soppa på torget. Till deras stora förtjusning föll jag för frestelsen och stannade 10 minuter på torget för att fika och försöka prata med människorna där (som dock inte kunde ett ord engelska). Sen fortsatte jag för jag ville hinna fram till nästa kontroll innan det blev mörkt igen.

Jag var framme 19:45 i Mortagne au Perche. Här drack jag iste och pratade med en finlandssvensk funktionär som var hjälpsam och tyckte jag skulle lägga mig i deras sovsal. Det borde jag nog gjort, men jag kände att jag ville utnyttja dagens sista timme dagsljus, så jag gjorde stoppet rätt kort och fortsatte sedan österut ensam.

Ut från Mortagne är det riktigt backigt i några mil, men sen kommer man ut på en stor slätt där det är mer lättåkt. Jag hade nu fått sällskap av 3 fransmän som alla verkade rätt så pigga. En av dom tyckte att vi skulle köra i belgisk kedja (med kontinuerlig rotation). Jag försökte hänga med på det ett tag, men det kändes alldeles för farligt efter ett tag. Det var nu helt mörkt, och vägen hade fullt av små hål och skador. Så de andra tre fick rotera själva och jag låg bakom. Jag började nu få betala priset för att jag inte ätit ordentligt på förra kontrollen, och att jag bara sovit en halvtimme. När det var 3 mil kvar till Dreux kände jag mig helt tom på energi och hade även en mental down period. Fransmännen körde, tyckte jag, väldigt hårt, och det var en kamp för att hänga med i deras tempo. Dessutom var det kallt och tårna hade börjat värka något alldeles enormt. Till sist kom jag på att det berodde på att jag hade tagit av skorna på förra kontrollen och inte spänt fast dom tillräckligt hårt sedan. När jag spände skorna hårdare försvann värken. Jag lyckades få i mig en gel och den räckte precis till att klamra mig fast i gruppen tills vi kom till Dreux kl. 23:20.

Där möttes vi av applåder av funktionärerna när vi kom in i matsalen. Där satt en handfull cyklister, och jag köpte en lasagne och frukt.

Vid midnatt kände jag mig manad att fortsätta. Det var väldigt kallt att komma ut i natten från värmen inne på kontrollen, och det tog ett bra tag innan jag fick upp värmen igen. Vägen ut från Dreux var lite klurig med många svängar hit och dit. Man fick köra rätt så långsamt för att hinna med att se alla pilarna och inte köra fel. Vi blev några cyklister som hjälptes åt att hitta vägen och som körde tillsammans de sista milen till målet. Eftersom vi körde rätt så långsamt var nattkylan det största bekymret. Speciellt när man körde in i dimmiga partier blev det väldigt kallt.

Den sista löjligt branta backen i Gambaiseuil forcerades stående på lägsta växeln, och sen var det bara några få kilometer kvar tills gatubelysningen i Paris utkanter gjorde att man kunde ana att målet var nära. Vi var i mål kl 2:45. Direkt efter en dusch la jag mig på golvet i velodromen och sov 6 timmar. Sen blev det ytterligare några timmar i ett sovtält som fanns utanför.

Paris-Brest-Paris är ingen barnlek, och jag var rejält medtagen efter målgång. Som jag minns det var jag inte riktigt så här slutkörd efter 2011 års lopp. Förmodligen beror det på att jag sov mycket mindre den här gången. Även de stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt påverkade säkert, samt att det blev 3 istället för 2 nattkörningar eftersom jag startade i 80-timmars gruppen den här gången. Trots allt blev tiden lite snabbare än 2011: 58 timmar och 14 minuter (50 minuter snabbare än sist).

#pbp #parisbrestparis

0 notes