Tumgik
#krigardrottning
krigardrottning · 1 month
Text
Abrazarte
¡Debería abrazarte más! O tal vez solo quizás más fuerte así no estaría molesta cada que tu aroma se desvanece entre mis prendas, así no estaría triste cuando entre el aroma del caramelo y la dulzura de tu presencia debo buscar sin remedio los rastros que dejas en mi ropa.
Y es que viendo como mi cuerpo ha olvidado como abrazarte, mi piel ha buscado como permanecer a ti abrazado, ha buscado como adosarme a tu escencia mientras de manera fugaz te encuentro, sea entre sueños o suspiros que pequeños vuelven tu alma la mía y tu cuerpo mi cuerpo.
Y es que si entre abrazos somos uno, entre cortos suspiros me pierdo y me encuentro sin remedio ante la realidad de mi cuerpo abrazado a lo que tocas cuando por fin te veo.
Voy a abrazarte fuerte, me adosare a tu alma para que entre el espacio que queda mi presencia se una a lo que tu eres y no solo a lo que mi mente recuerda.
Krigardrottning
0 notes
Text
Carta al vacío
El tema con la felicidad es que olvidamos ponernos primero, porque la realidad es que si no hacemos algo para ser felices nosotros no podemos ser felices con nadie. La verdad de la felicidad es que a nadie podemos hacer feliz.
La felicidad es una responsabilidad personal. Solo nosotros y para nosotros. Pero es asi de complejo que no podemos hacer a nadie feliz pero siempre creimos que complacer era la felicidad, sin entender que es algo personal.
Ojalá pudieramos volver en el tiempo y crecer mas antes de ver todo caer, porque nunca hemos necesitado a nadie para ser felices, para sentirnos completos. Pero vaya si era mucho mas simple ser feliz junto a ti, no por ti, sino por aquello que despertabas en mi.
Ahora que sé que es ser feliz en la libertad no permito que nadie me robe esa paz.
Ojalá fueras tan feliz que no necesitaras complacer a nadie.
Ojalá fueras tan libre que no necesitaras a nadie.
Ojalá fueramos capaces de solo ser felices el uno junto al otro sin responsabilidad.
Porque fui feliz a tu lado, solo que no era feliz conmigo y te culpe por eso, algo que jamás fue tu culpa.
La vida es tan compleja que podemos estar cerca de morir y estoy segura que moririamos solo de entender que no tenemos el valor de intentarlo antes que el tiempo se gaste.
Porque el tiempo se agota queriendo y sin querer...
Ojalá vieras que no es responsabilidad tuya hacer feliz a nadie, ojalá entendieras que soy feliz cuando eres feliz, pero me mata saber que no lo eres y no te animas a serlo, no por mi, sino por ti.
A veces solo imagino un ultimo primer beso.
No quiero morir. Pero a veces solo muero por recordar lo que sentia cuando tu piel estaba junto a la mia. Guardar recuerdos cortados de algo que ya no tiene sentido.
No quiero ni siquiera que seas feliz para estar conmigo. Solo quiero que seas feliz porque no mereces vivir culpandote, porque quisiera entendieras que mereces paz y margaritas, besos en las mañanas y cuando despiertas desconcertado en medio de la noche.
Aun veo tus ojos en mis recuerdos.
Te amo tanto que no quiero que seas infeliz. Aunque eso implicara no estar junto a mi. Pero siempre te responsabilizas por todo, aunque no sea cosa tuya.
En eso nos parecemos. Si murieras no podria continuar viviendo por la culpa, por el remordimiento y el dolor, si murieras, no sabria como continuar.
Krigardrottning
7 notes · View notes
Text
De stupade krigarnas hall
Valhall diskriminerar inte mot vilket slags slagsmål du förlorare. Valhall, de stupade krigarnas hall, där du hamnar när din själ lämnar din kropp och du går vidare från de levandes värld. Vi har alla våra tunga ryggsäckar, vårat bagage, saker som tynger ned oss, hur små eller stora de än må vara. Du kanske avled efter en lång tids kamp mot en sjukdom, ett beroende eller ett krigssår. När du tagit dig till Valhall, kommer den väldige Odin att fråga efter just din historia, hur just du dog, men inte förrän han tagit en djup klunk ur sin stora, djupa bägare.
   Du sitter vid ett långt bord framför din egna bägare med öl. Det har varit en lång dag, och du börjar fundera om du inte ska börja avrunda den, när portarna till hallen plötsligt slås upp av ett litet barn. Barnet har förlorat en strid, att misslyckas med att gömma sig från sin alkoholiserade far. Odin slår sin bägare i bordet, men ser hur barnet rycker till när han gör det, och han ser till att inte göra det igen. Odin hör barnets smärta. Det här var ingen ärofylld kamp, det var en sorglig kamp för att hålla sig vid liv. Han ber barnet att sätta sig bredvid honom, och han presenterar en sköld och ett svärd. ”De här kommer du lära dig att försvara dig med”, säger han till barnet. ”När du har dem behöver du inte gömma dig mer.”
   En ung man går in i hallen. Han tvekar när Odin frågar efter hans historia, men till slut förklarar han sin dödsorsak: han hade gått mellan två män som bråkade med varandra utanför en bar en annars stilla novembernatt i Frankrikes vackra Paris. I sitt dödsögonblick hade han ropat på sin mamma, på någon som kunde hjälpa honom, men ingen hade kommit till undsättning. Nu stod han framför Odin och vågade knappt titta den väldige mannen i ögonen, i fruktan att han skulle ses som ovärdig. ”Se så”, säger Odin och säger åt mannen att slå sig ned vid bordet. ”Att be om hjälp i strid är klokt, och inget att skämmas för.”
   En kvinna klädd i turkost sätter sig stilla vid bordet. Hon är blek, ser undernärd ut och på hennes huvud finns inget hår. Hennes läppar är bleka, hennes ben på tok för smala och hennes röst är rosslig. Valhall kommer att återställa henne, och återge henne glädje, ljus och hälsa, men nu minns hennes själ sitt jordeliv, och den måste läka. Odin frågar, och Odin frågar igen. Till slut kommer orden ur henne som förgiftat vatten, orden hon aldrig ville att sitt barn eller några av hennes vänner skulle behöva höra, än mindre en främling. När hon väl har börjat går det inte att sluta. Smärtan av kemoterapi, skakande händer som trevande söker efter smärtdämpande piller i handväskan, isoleringen i sitt sjukhusrum när hon vägrade att ta emot de flesta besöken i hoppet av att alla skulle komma ihåg henne som den glada, starka kvinnan hon alltid varit, och sist men inte minst, frågan; vad finns kvar av henne nu?
   Odin höjer sin bägare högt. ”Vad som finns kvar av dig, krigardrottning, är en ande ljus likt den renaste elden; en vilja lika stark som stål; ett liv lika vilt som vilken flod som helst. Din strid var svår, förlorad i äran bara sådant ursinne kan bringa, och nu är smärtan och kampen bakom dig. Du har kämpat den svåraste striden. Du har inte kämpat mot en annan, du har kämpat mot din egen kropp; du har inte utdelat slag mot någon annan, utan mot ditt eget kött; du har tillåtit att gift injiceras i dina ådror för att vinna kampen, och nu, till sist, är den över. Tro inte för en sekund att din kamp är mindre ärofull för att den utkämpats i tystnad och isolation, att den är mindre viktig för att den inte utkämpades till sången av klingande svärd. Du har en plats i denna hall; den mest den ärofyllda platsen.”
   Valhall är en plats där själen läker. En plats för lycka, ära och glädje. Här skålar vi i all evighet, och tittar tillbaka på det som varit.
0 notes
fiwphoto · 7 years
Text
Det är så tyst
Det är så tyst, ingen annan i rummet När dina spasmiska fingrar skriver morse i min handflata blir allt som är kallt, åtminstone ljummet Näring för att få ett frö att gro men du borrar dig ner i jorden för att få ro En liten sjö samlad under ditt öga där det skapats säckar jag vet inte om du gråter när dropparna över din kind formar sig till små bäckar Inför din största strid, den största av dem alla strider vi tillsammans jag är alltid vid din sida, du ska aldrig falla Som Magnolians blad till gräset, där ska vi ligga tills natten blir dag När vi alla blöder, pappa, min bror och jag. Daggen som fuktar träden, blad för blad, av dig till marken Och jag lider, trots att det är du som upprepade gånger tar sparken Det gör ont. Allt, så jävla ont. Drömmer vi? Frågar jag. Du vaknar inte upp ur vår mardröm och det känns så tomt Bakom ett ångat fönster jag inte vill se klart når mina händer inte längre fram när allt tar fart Ord som studsar mellan betong vi är båda fast här inne, hållna av tvång Nu är det främlingar som kommer in när mörkret faller Okända fötter närmar sig din cell bakom galler Klippor går ej att flytta så jag sitter vid mitt berg Ser hur tonen av din hud sakta ändrar färg En natt hade du handen i högst hugg som om du var på väg att fly tänk om vi flugit ut genom fönstret du och jag Tänk om vi kunnat göra dagen ny Jag är vid din sida, jag kysser din febriga panna Önskande att det var du, inte det sjuka som var här för att stanna En dag var febern borta och du var där Vår krigardrottning och oss, det är vi som är Starka. En för alla, alla för en Dina egna ord är vårt mantra, om och om igen Jag fann dig i röda ögon när du la handen över min arm För första dagen på veckor var du där, hela du, i hela ditt hjärta var du varm Lovar du, lovar jag Vi ska ta oss igenom, dag för dag. Men trots att du håller ditt löfte är sanningen så rå Du ska veta att du är den bästa mamma jag någonsin kunnat få Jag vill prata med dig om hur jag gråter, hur hjälplös jag känner mig när du inte ler Jag vill berätta hur ont det gör över tanken att du en dag inte finns mer Jag vill krama dig hårt utan att kroppen ger vika Jag vill säga att du ska finnas kvar utan att svika Jag vill fira din födelsedag ännu en gång Jag vill höra dig sjunga, jag saknar din vackra sång Jag vill få dig skratta, det är det jag mest av allt vill Och jag vill att du ska vara där mamma, när dina barnbarn blir till För tiden är knapp och jag är rädd för när orden tar slut Jag står fast längst in i hörnet och kan inte ta mig ut Så jag viskar orden i ditt öra men du kan inte svara mig Mamma jag hoppas du hör mig när jag säger hur mycket jag älskar dig En sång från minnet och orden som sägs är kvar i mig för evigt, oh happy days.
0 notes
krigardrottning · 1 month
Text
Paz en ti
Sutil aroma dulce que impregna la ropa, mientras entre los recortes busco tu escencia, me sumerjo entre los recuerdos que evoca la memoria a través de aquello que tu eres y que yo soy junto a ti.
El alma se transforma y encuentra paz en la distancia, en el pertenecer y abrazar aquello que un día fue vida y al otro solo recortes de la mente.
Quisiera volver a la paz que eres y la dulzura que evocas, al aroma dulce de mi camisa impregnada del espacio, y me abrazo a ella buscando tu recuerdo, el aroma particular que me retorna a vida y me entrega alma, que me vuelve niña, torpe y amada.
Es la paz de tu alma y el recuerdo de la risa, que sin dudarlo nos torna en vida itinerante, cambiante, que vaga mientras en mi camisa busco sentirte una vez más paz en mi alma y vida en tu vida, amado presente hazlo mi futuro, contagioso pasado que solo seas primer capitulo de la historia de mi vida.
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 2 months
Text
Revivir
Con el paso de los años podemos perdemos y encontrarnos una infinidad de veces, podemos incluso olvidar quienes fuimos y quienes soñamos con ser, lo que un dia anhelamos y lo que finalmente logramos, se acaba convirtiendo en un paisaje en el que las cicatrices muestran el paso de los años, muchas veces impidiendo ver el camino que tenemos frente a nuestros ojos, como si el dolor fuera lo unico que pudieramos ver.
Es ahí donde llega el tiempo para revivir, para levantar nuestra mirada y observar lo que recorrimos con uno poco de benevolente orgullo que permita por un momento volver a nuestro cuerpo la capacidad de vivir.
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 4 months
Text
Tránsito del alma
El alma recorre lugares transitados, reconoce las constelaciones y los cielos estrellados que construían tus lunares en mi galaxia predilecta, la de tu piel tersa.
Reconoce la suavidad y perfección de las espesas pestañas que rodeaban las gemas preciadas, que resultaban tus ojos, estrellas que iluminaban los caminos lejanos de mi hogar hacia tu tacto, un lugar seguro, espacio añorado.
Reconocen el frío y el delirio de mi alma encontrando calor en tu tacto, de tus manos frias que eran polo a tierra de mi corazón entregado entre palabras torpes a un temer poco sano.
Mi alma recorre parajes perdidos, donde tu alma no canta y la mía se rompe, entre las vulnerabilidades y temores de aquel que pierde en el juego inmenso donde quisiera una vez más solo por un instante volver a tus manos.
Abrazaria tu alma y permitiría con libertad a los ríos de sangre recorrer los pasillos del alma donde habitas y que las heridas sangren ante una mirada, el sonido de la voz, el recuerdo del otro.
Desafortunada el alma de los lugares transitados, que aún ve dulzura en espacios silenciosos, en soledad plena, en terrenos baldíos.
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 4 months
Text
Abrazo del alma
Quise unir mi alma a la suya con un abrazo, más en la fragilidad de mis miedos no reconocí mi reticencia a sentirme abrazada, quise ser yo quien abrazaba para no sentir en el fondo que mi alma colgaba y regresar al temor inmenso que me dejara.
Quise un abrazo, más no contemplaba que cuando lo hizo me sentí más que vulnerable, más que encontrada. Abrazó mi alma mis temores y me sentí una pieza completa en medio de mis heridas, me removi con fuerza huyendo de la premisa que cuando alguien está roto tiende a generar heridas en quien lo toca.
Más en ese abrazo yo volvía a la vida y me volví caprichosa queriendo ser uno, quise ser quien abrazaba y componía, más fui quien se expuso y de a pocos volvía y se rompía.
Quise ser un alma nueva y no la porcelana que se desecha.
Quise ser suya, más ahora soy yo sola.
Quise un abrazo del alma pero acabe perdiendo parte de la mia
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 6 months
Text
Porcelana
En tus manos temblorosas entendía la fragilidad del alma y en como con delicadeza me mirabas, me congelaba en un instante y quería seguir siendo unica.
Me acercaste a tu pecho y mientras me abrazabas oía tu corazón que rápido cambiaba, me sentía diferente mientras esperaba no convertirme en las esquirlas que lastimaban.
Que paz se sentía, paz de porcelana esa en la que de la nada la vida cambia mientras besamos recuerdos que al final nunca entendimos
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 6 months
Text
Tiempo para encontrar
Supe que te quería mientras la oscuridad cruzaba el cielo a la mitad del día, mientras las nubes precipitaban lluvia en medio de la soledad del domingo, cuando en una alegría inmensa imagine tu abrazo, y en momentos tristes tu compañía.
Quería que te quedaras, aunque por mi costumbre torpe a todos los alejaba, quería me abrazaras y ser contigo quien era en medio de las máscaras de un mundo complejo. Quería imaginar como era amarte y ser contigo como hace mucho con nadie era.
Quédate pensaba, mientras la mente vulnerable con varias capas se estrechaba, quería hablarlo quería abrazarte y no perderme, quería saber como era amar sin tiempos violentos y temores encontrados.
Quería que tu fueras, quería esconderme, quería mejor ya no ser nada entre tiempos encontrados.
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 9 months
Text
Toque del alma
En el alma y sus recovecos se encuentran los caminos que no desean ser recorridos, esos en los que heridas pasadas duelen y el desconocimiento del otro pesa. Aquellos en los que no conocer el alma se siente como castigo y el llanto como debilidad plena. 
Quisiera que los laberintos de mi alma estuvieran mas ocultos e impidieran el paso a pensamientos convexos, recorrieran pasos serenos en los que nada se siente, nada crece, nada tiene porque encontrar sufrimiento. 
Mas es el toque del alma el que transforma y nos lleva a crecer, es el toque del alma el que se destruye como ceramica en manos inexpertas y recorre lo doloroso para hacerlo de acero y transformar una vida ordinaria en un regalo. 
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 9 months
Text
Reconociendo el amor
Que facil resulta reconocer el amor, decimos todos, que sencillo resulta reconocerte amante y amado. Recorrer caminos ocultos mientras el corazon siente como puñales cavan en lo profundo de él. 
Amé por primera vez muchos años antes, vivi sin limites el amor de lo que con el tiempo reconocí como obseción, que extraño es no poder dejar de entregarnos a un sentimiento que finalmente solo produce huecos a su paso. 
Quise ser diferente, quise ser nueva, amar sin limites con una nueva naturaleza, mas hoy solo puedo reconocer como el amor no es predecile y la naturaleza no es mas que molesta. 
Llevo años, llevo tiempo y solo quiero saber porque aun en medio de tanto sufrimiento no pude finalmente saber como reconocer el amor. 
Krigardrottning
1 note · View note
krigardrottning · 9 months
Text
Manos frias
Al final del dia las manos se enfrian, se pierden, se encuentran o se desgonzan queriendo huir del cuerpo por no saber que caminos debieron recorrer. 
Tus manos volvieron vida a mi cuerpo y tu dulzura lleno de canciones mi universo, me enamoré de tu estructura y quise ser tuya por siempre. Mas el amor no es suficiente cuando el alma y las manos frias en medio de dia hallan los vacios que hay entre los caminos que nos unen. 
Retorne a la vida solo para conocer lo que significaba la mas profunda oscuridad, para reconocer como tras el brillo de tus ojos habia dolor que reservaste para mi alma. 
Tus manos frias no eran mias, eran de alguien que cercano recorria universos y mientras yo te miraba tu solo ansiabas su tacto. 
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 9 months
Text
Corazones encontrados
Si tu supieras como la vida recorre los caminos indecisos de un corazon, no te extrañarias al saber que sin imaginarlo dos veces al verte sentí que mi alma encontraba un lugar en el mundo en el que sin dudar las mariposas volverian a flotar. 
Y es que si supieras las intenciones de los corazones encontrados podrias desvelar que dibujaria en tus manos corazones, marcando letras que desvelen lo que siento, no verias mi extraña manera de mirarte sino la sensación de calidez que producen tus manos en mi alma. 
Al final en la historia de corazones no vemos la realidad sino el latir incompleto de un corazon que galopa queriendo encontrar a uno que huye, mas en dias como hoy no sé si es el tuyo o el mio. 
Krigardrottning
0 notes
krigardrottning · 9 months
Text
El miedo
El miedo recorre mis huesos, recorre mis entrañas, recorre mi cuerpo, tengo miedo de sentirte lejos y aún más de sentirte cerca, entre mis palabras busco excusas, busco razones, busco lejania.
Tu caminas, puede que sea un paso hacia mí, dos hacia atrás de mi parte pero es el temor el que llena mis pulmones con aire para gritar al viento y escapar.
No te quiero y a veces te añoro tan cerca que no puedo cambiar quien soy y lo que miro, quiero ser solo quien era antes de querer ser junto a ti con frecuencia, ojalá fuera algo diferente al miedo, ojalá no me sintiera torpe y cobarde, ojalá no fuera la noche en el medio de la cerca.
Krigardrottning
1 note · View note
krigardrottning · 9 months
Text
Nunca pensé
Nunca pensé volver a sonreír en medio del día pensando algo sin sentido, ni imagine guardar en mi mente recuerdos mientras una canción ronda mi cabeza.
No pude imaginar que tus ojos audaces levantarán la barrera de mi alma, ni que tus comentarios elocuentes encantarán un corazón que frío encontraba calma, que sin intenciones se encuentra en el laberinto de tus risas.
Imagino muchas cosas menos un final para la magia que veo renacer mientras te miro.
Paz quédate en mi vida, corazón ríe por sus chistes, vida vuelve a empezar.
-Krigardrottning
0 notes