#äventyr | Explore Tumblr Posts and Blogs

whitewaterpaper · 7 months

Text

ME01: “De Vandrande Städerna”.

Originaltitel: Mortal Engines. Serie: Mortal Engines #01 (Mortal Engines Quartet #01). Författare: Philip Reeve. Översättare: Lena Karlin. Publicerad: 2001 (på svenska 2018). Medium: eBok/B. Wahlströms.

Lästes ihop med @kulturdasset i vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 01–05).

En av de frågor som ploppar upp under första delmålet är frågan: ”varför designade Nicholas Quirke den första rörliga staden?”; jag minns inte om vi får något svar på den frågan längre fram. Faktum är att jag slås av hur lite jag minns av den här filmen – kanske är det ett tecken på att det är dags att se om den?

Vi kastas hur som haver in i den actionfyllda hetluften direkt, genom att Natsworthy smiter i väg för att se infångandet/slukandet av den lilla gruvstaden Salthook. Hur fungerar en rörlig gruvstad? Och snabbt får vi möta de figurer som kommer att bli centrala: Valentine, Katherine och Hester. Och vi får genom de två sistnämnda reda på att det är något skumt i görningen både med Medusa och vad det är (minns inte alls faktiskt utöver fragmentariska detaljer) men också varför Valentine behöver hålla Hester Shaw och hennes bakgrund hemlig. Jag vill också minna satt det är något med Kathrines bakgrund som är viktig … men minns inte vad.

En bra start, och jag flög igenom de 5 kapitlen (jag hann givetvis glömma det under veckan och planerade för 2x2-kapitels sittning). Vilken bonus och få läsa ett extra kapitel.

Delmål 2 (Kapitel 06–09).

Hester ger en första inblick i vad de rörliga städerna föddes ur, jordbävningar och vulkaner låter som något som en mer flyttbar bosättning skulle ha lättare att överleva. Intressant att Crome och Valentine (utgår från att de jobbar ihop) arbetar så hårt med att motbevisa att de rörliga städerna spelat ut sin roll. Och föga förvånande så hänger Hesters föräldrar (iaf hennes Mamma) ihop med det mystiska vapnet Medusa och Valentine.

Det här med Jägarna (aka Återupplivade människor, som pyser ånga. Någon form av robotar/cyborgs?)

Givetvis måste den kvinnliga piloten som Valentine pratat om för Kate varit Hesters mamma?

Och resan till Handelspunkten var lite som ”dit och hem igen” efter att Speedwells borgmästare tagit Tom och Hester till fånga för att sälja dem som slavar när de kommer fram. Att Tom och Hester nu lär sig samarbeta och att den senare alltmer öppnar ögonen på Tom är viktigt. Någonstans har jag en misstanke (eller ett minnesfragment) att Toms föräldrar hänger ihop med Medusa de också på något sätt, och att de avpolletterades liksom Hesters mamma.

Inser igen: åh vad lite jag minns av filmen, men jag såg den 31 maj 2020 så det är kanske inte så konstigt. Bra nu när jag läser boken, men det blir till att se om filmen sedan, helt klart.

Delmål 3 (Kapitel 10–13).

Det är givetvis något som är fel med London, hemlighetsmakeriet Borgmästaren och Valentine pysslar med men också den personkult som verkar finnas runt den sistnämnda. Det blir nästan lite obehagligt när Valentine beger sig åstad och det är rena folkfesten kring det. Tom och Hesters räddare i nöden har dock koll på vem Valentine egentligen är, och även om det ser tufft ut nu hoppas jag att hon inte avpolletterats redan.

Intressant sidospår med Hester och jägaren ”Törnskatan”. Av någon anledning ”hörde” jag honom i en kallt skrapande röst som om den kom från en gammal sliten, billig vinylskiva som sett ett och annat.

Delmål 4 (Kapitel 14–17).

Katherine börjar på egen hand gräva i attentatet mot sin far, framför allt vill hon veta vad som verkligen hände och vem Hester är. Undrar om hon är redo för den eventuella sanningen hon kommer finna? Få lär vara beredda på att öppet säga sanningen. Ingenjörslärlingen Pod gör det sannerligen inte. Situationen nere vid latrintankarna lär dock vara en ögonöppnare i sig. Klart är att Katherine om inte annat har höga ideal.

Hester och Tom lär ha hamnat på en Piratstad efter att slutligen undkommit törnskatan (undrar om det verkligen slutar här – jägarna är ju som sagt svåra att ta kål på) men det är en piratstad med ambitioner. Undrar om Tom kommer uträtta några större under på Turnbridge Wheels?

En sak är säker – det kommer verkligen fram i boken hur bisarr den här världen är. Till och med om man jämför med andra post-apokalyptiska världar jag stött på.

Delmål 5 (Kapitel 18–21).

Katherine får sig ett uppvaknande och får sig en släng av ”växa upp fort”-syndromet. Det där med ”utlänning till dotter” stärker vad jag minns från filmen att Katherine inte är Valentines biologiska dotter. Jag har för mig att hennes härstamning är rätt viktig… När hon smyger sig in på ingenjörsmötet får hon sig ytterligare ett par sanningar till livs. Hon är fortfarande övertygad om att Valentine är en god person och att han blir lurad av Crome.

”Äsch, Valentine är borgmästarens handgångne man”, sade någon annan. ”Låt er inte luras av historikermärket. Han är lojal som en hund, så länge vi ger honom ordentligt med pengar och han kan låtsas att hans utlänning till dotter är en fin dam från High London.” (Kapitel 21)

Jag är inte så säker. Jag är heller inte övertygad om att idén att återuppliva gamla massförstörelsevapen är en fantastisk idé. Var inte det en av anledningarna att man hamnade där man är ”idag”?

Ohh. Vi korsar vägarna med Airhaven igen, och får höra mer om rebellerna som tycker att de rullande städerna spelat ut sin roll (de har nog inte fel) och vår gamla bekanta Fang skall vara en spion för dem. Spännande. Jag ser det inte som lika konstigt som Tom gör att Hester både anade att Fang var en spion eller är positiv till rörelsen. Hon växte ju trots allt upp som ”mossing”.

Spännande med en amfibiestad som klarar sig både på land och till vatten, även om det blir ett snabbt abrupt slut för Turnbridge Wheels. Peavey gråter över opportunisterna som slaktar den sjunkande staden som om han själv inte är en pirat som lämnade sina barn att dö i staden. Han gör sorti ur historien som piratkaptener som fått besättningen emot sig brukar göra, och det är bara Törnskatans uppdykande som hindrar Tom och Hester att gå samma väg. Spännande.

Delmål 6 (Kapitel 22–25).

Så Törnskatan vill göra Hester till en jägare – och hon tycker det är en bra idé? Tom verkar få henne på bättre tankar iaf, gott så då han också var den som ändade Törnskatan. Törnskatan som f.ö. fick ett väldigt fint slut med att återfå sin gamla identitet innan denne dog. Tom blir mer och mer fäst vid Hester vilket kanske är bra…

…då Katherine verkar falla pladask för ingenjörslärlingen Bevis som gömmer sig på museet. Det är intressant att Londonborna är så segerrusiga att de inte ser det horribla i vapnet de hurrar över. Undrar om hon börjar få grepp om vem hennes pappa är ännu?

Delmål 7 (Kapitel 26–29).

Undrar om MEDUSA är en förkortning för något… Med tanke på att det stavas ut med versaler?

Det sjunde delmålet blir en bergochdalbana för stackars Tom, han ryker ihop med Fang när hon vill sabotera London. Men kommer på bättre tankar och vill inte att han heller inte vill att Batmunkh Gompa skall förstöras. Och knappt hinner han sluta fred med dessa stridande känslor att skydda båda städerna innan Valentine dyker upp. Och nu verkar han helt och hållet vara motståndsman, och insett att London måste skyddas från Crome och Valentine.

Katherine lägger pusslet och inser att Hester kanske inte var utan legitima själ att vilja döda Valentine.

Trist att mista Anna Fang redan här. Skall bli spännande att se hur det går för Tom och Hester nu – och om Katherine kommer hjälpa dem för att rädda London undan sig själv.

Delmål 8 (Kapitel 30–33).

Kate går mycket riktigt igenom en liten kris när Valentine kommer hem, hon väljer iaf att konfrontera honom. Han tar till skuldkortet och skyller givetvis på henne – eller snarare att han ville ge henne en bättre framtid. (Vilket hon i realiteten haft). Här ser vi att det finns de som ser en stor skillnad på att äta en stad (dvs att delvis inkorporera den i sin egen) och utplåna en annan stad totalt. Men merparten av Londonborna verkar för segerrusiga för att inse skillnaden kanske.

Det mesta av det intressanta sker kanske inne på museet, Melliphant har som en lydig hund skvallrat för Crome och nu står ingenjörerna tillsammans med de nya jägarna för dörren. Lite småkul scen där historikerna (de flesta av dem) står upp för vad som är rätt.

På något sätt är det en fin scen när Tom får återse sitt London igen, och inse att det är (precis som alla andra städer) en rätt fel tingest. Och han har kanske sett lite för mycket, upplevt alternativ, för att riktigt se det som hemma.

Och nu är Hester Shaw åter på däck med siktet inställt mot Valentine. Samtidigt som Kate och Bevis rör sig uppåt längs kattgången för att förstöra Medusa. Upplösningen nalkar sig.

Delmål 9 (Kapitel 34–37).

En fartfylld upplösning utan att action-delen har för mycket utrymme. London brinner bokstavligen när Tom’s ”Jenny Hanniver” möter Valentines ”13th Floor Elevator” där Tom mot alla odds segrar. Valentine är dock inte ombord utan släpas med Crome till Medusa för att aptera den till att spränga försvarsmuren. Och det är här vi för första gången kanske inser exakt hur knäpp mannen är och vilken hybris han utvecklat:

”När vi har slukat den sista kringströvande staden och raserat det sista bofasta samhället ska vi börja gräva. Vi ska bygga enorma motorer som drivs av hettan i jordens innanmäte och styra vår planet ur sin bana. Vi ska sluka Mars, Venus och asteroiderna. Vi ska sluka själva solen och färdas vidare genom universum. (Kapitel 34).

Det är ju så dags för Valentine att ”inse sanningen nu”. En ödets ironi att Katherine förlorar sin Bevis Pod när hennes fars skepp kraschar över London. Det är lite väntat att det inte stoppar Katherine däremot, som sätter kosan mot Medusa och alla intentioner att stoppa den.

Katherine ställer sig mellan Valentine och Hester och tar sålunda ett dödande svärdshugg ämnat för den senare. Hon tar Medusa med sig i fallet – det här är ju nackdelen med att pyssla med saker man egentligen inte begriper sig på: det kan leda till en oåterkallelig katastrof.

Boken slutar med Crome som går under när Medusa förgör sig själv, och Valentine blir kvar på taket när Katherine dött. Hester och Tom lämnar ensamma staden i luftskeppet Jenny Hanniver. Och mycket tyder på att de kommer leva längs fågelvägarna nu.

Sammanfattning.

En riktigt bra bok som blandar steampunk och dystopi på ett föredömligt sätt. Här och där ser man tecken på att boken är ämnad för en yngre målgrupp men annars är den genomgående en bra läsning även om man passerat övre gränsen för denna grupp. Jag tycker fortfarande att världen som målas upp med städer som rullande monster är en bisarr sådan, och det kommer verkligen fram i boken just hur absurd och snedvriden den är. Och jag hade gärna sett boken fördjupa sig lite i vad Crome egentligen har emot bofasta (mer än en obestämbar avundsjuka). Jag mindes väldigt begränsat av filmen, och släppte det mesta under läsningens gång – jag ser nu fram emot att se om filmen. Och kanske framöver läsa de resterande tre delarna i serien.

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

13 notes · View notes

whitewaterpaper · 11 months

Text

SL04: “Slaget om Skandia”.

Originaltitel: Oakleaf Bearers / The Battle for Skandia[1]. Serie: Spejarens lärling #4 (Ranger's Apprentice #4). Författare: John Flanagan. Översättare: Ingmar Wennerberg. Publicerad: 2006 (på svenska 2008). Medium: eBok/B. Wahlströms.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 01–04).

Ett första delmål som ger sig av med en rivstart, våren är på G i Skandia och saker och ting börjar röra på sig. Innan första kapitlet är slut har vi fått osss en uppdatering av Wills sinnesstämning och Evanlyn har hunnit gått att bli kidnappad. Det senare troligtvis av samme ryttare som Evanlyn såg/mötte i slutet av förra boken. Lite nyfiken blir man på vem det är och om denne hållit koll på Evanlyn/Will hela vintern?

Andra kapitlet som kickar av Halt och Horace del av intrigen är kul med relativt poänglöst. Men här lär det hända saker då man snart skall in i passet.

Erak kommer vi (lite väntat) få träffa mer av, och visst känns hans uppdrag som indrivare lite som en ursäkt att skicka i väg honom åt Wills och Evanlyns håll. Vågar vi gissa på här att Erak skall driva in skatter hos samma person som nyligen tagit Evanlyn till fånga? Dvs Erak och Will kommer träffas någonstans på vägen dit?

Delmål 2 (Kapitel 05–08).

Det verkar som Evanlyn tagits till fånga av ett folkslag likt våra Mongoler. Både Evanlyns och Halts beskrivningar av dem tyder på det. Det ger en vink om vad det är för typ av slag bokens titel avser, jag var inne på någon form av inbördeskrig först.

Lustigt att Halt och Horace närmar sig förövarna de med i Wills fotspår. Hade inte räknat med en återförening så här tidigt i boken. Undrar om det är Will som Tug reagerar på?

Men det känns som ett logiskt beslut samtidigt, Will lär inte klara en fritagning själv.

En formulering detta delmål som lämnade spår på näthinnan var följande i samband med Evanlyns färd:

Det var nog tur för Evanlyn att hästen inte ramlade. Hon hade nämligen varken sett bågen som ryttaren hade på ryggen eller det välfyllda kogret på hans högra sida.

En "Sandemo"-formulering jag inte räknat med från Flanagan. En överraskning och då inte på ett bra sätt.

Nu återstår det att se hur Erak:s uppdrag faller sig mot avslöjandena i det här delmålet.

Delmål 3 (Kapitel 09–12).

Will har efter vinterns motgångar inte de bästa förutsättningarna att frita Evanlyn, och han inser själv att det inte bara handlar om att han är fysiskt svag. Utan det gäller även hans förmågor att tänka och planera som är minst sagt nedsatta just nu. Jag tycker det är bra att Flanagan tillåter Will att vara nedgången här, och att han inte tog sig ur ett beroende på gränsen till svält och ändå var redig nog i huvudet att iscensätta ett fritagande. Det gör det lite lättare att svälja att Halt och Horace nu serveras honom på ett silverfat.

Och nu blir det också mer och mer tydligt att Temujaierna planerar en invasion av Skandia och efter det fortsätta västerut. Halt är övertygad om att Skandia kommer falla och resten av väst efter dem. Visst är det lite trist att storyn håller fast vid en Väst/Öst-perspektiv här.

Och mycket riktigt så innebär Eraks uppdrag att han springer in i Will, nu i sällskap med Halt, och som tur är har han huvud nog att iaf nu inledningsvis förstå att Halt kanske inte är en fiende. Jag gillar den här idén om att en framtida allians mellan Skandia och Araluen kanske grundas mellan en jarl och en liten spejare han kidnappade.

Vi får se vad som händer i skandiernas ledarskikt efter det här, det lär bli svårt för storjarlen att framhäva sin vendetta mot Araluens kungahus om landet behöver dem för att möta temujaierna.

Delmål 4 (Kapitel 13–16).

Halt och Erak tar de första stapplande stegen till att lita på varandra när Erak vägrar låta Halt undersöka temujaierna själv. De konstaterar att det är en invasionsstyrka på minst 5000 man som är på ingång. Kanske tycker jag att Flanagan är lite hårdhänt med Erak – visst karln är en sjökapten och ingen spion, men som krigare och jägare bör han ha iaf basala kunskaper i att smyga. Det går (lite väntat) åt skogen och Halt jagas tillsammans med Erak tillbaka till de andra och bara Halts erfarenhet ger dem tid nog att varna de andra.

Lika väntat är det kanske också att Halt, Horace, Will och Evanlyn skall stanna och kämpa med Skandierna. Den sistnämnda får visserligen inte uttala sig om saken (här var det nog viktigare att hålla hennes riktiga identitet hemlig) och den stora uppgiften nu blir att varsko Ragnar om att invasionen har börjat.

Det skall bli intressant nu att se om man fortsätter hålla Evanlyns identitet hemlig, eller om hon kommer bli inblandad i en eventuell allians mellan Skandia och Araluen.

Delmål 5 (Kapitel 17–20).

Jag gillar här hur Halt, genom att kategoriskt inte överge Erak, vinner en plats som rådgivare åt skandierna. Att Will och Evanlyn är förrymda slavar är något som helt enkelt slätas över i ljuset från allt annat. Och parallellt med att Halt lägger strategier ihop med skandierna så har Will börjat kämpa sig tillbaka till sin toppform. Samtidigt så spenderar Evanlyn tid ihop med Horace, personligen hoppas jag att det här inte bygger mot ett kommande triangeldrama utan att Evanlyn just nu inte inser vad det är hon gör med de stackats pojkarna. Det kan också vara så att hon gör det – och att hon använder Horace för att få en reaktion ur Will.

Kommer temujaierna bli förvirrade över skandiernas plötsliga anammande av gerillatekniker? Halt hoppas på det. Återstår att se vilken inverkan det har på de kommande händelserna.

Delmål 6 (Kapitel 21–24).

Intressant delmål med ett nedslag i Temujaiernas läger, där vi får Halts gissning om vilket försvar Temujaierna förväntade sig att möta, och sedan ett lika intressant demoniserande av fienden:

”Förlusterna är inte så stora. Vi klarar dem.” Det märktes på förslaget att det var en temujai som talade. Nit’zak tyckte inte att det spelade så stor roll om några människor strök med så länge de slapp sänka tempot. Men Haz’kam skakade på huvudet. Inte för att han kände något större medlidande för soldaterna, förstås.

Samtidigt hos Skandierna börjar tålamodet tryta för överjarlen över Halts närvaro – jag skulle tippa på att det även handlar om att han framstår som lite svag som behöver en främling (och till och med fiende) som rådgivare i det här läget. Och givetvis att deras egna metoder inte är tillräckliga enligt Halt.

Lite börjar jag undra om storyn grundar lite här för att Erak skall ta över styret över Skandia och leda dem in på en annan mer allians inriktad väg? Erak verkar avgjort vara mindre traditionsbunden och välvillig till att testa nya idéer. Det här är ju den typen av händelser som brukar kunna bli stora vägskäl i ett lands historia.

Kul att Will också börjar ta mer aktiv roll i storyn – han har hittills i den här boken varit relativt anonym. Intressant också att Evanlyn upplever att hon och Will glider isär, och lite undrar man om hon använde Horace som ett försök att läsa av Wills känslor och/eller få hans uppmärksamhet? Jag ser fram emot att se vad Evanlyns lilla stickspår ombord på Slagors skepp skall leda till. Det skulle inte förvåna mig om karln tänker sälja ut Skandierna till Temujaierna, men heller inte att Evanlyn nu hamnar i Araluen och kan meddela pappa kungen om vad som pågår. Båda känns väldigt troliga i det här läget.

Delmål 7 (Kapitel 25–28).

Will börjar hitta tillbaka till formen, inte bara fysiskt utan även mentalt och lyckas övertyga Ragnak att rekrytera slavar till att bemanna pilbågar. Och redan här, som om debaclet med Vallernas ed inte redan antydde det, finns det en viss indikering på att Skandia står inför ett maktskifte. Erak är fortfarande en god kandidat att leda ”det nya Skandia” tycker jag.

Tyvärr får vi inte mer om Evanlyn ombord på Slagors skepp, nästa gång vi träffar henne har hon kommit i land helskinnad och osedd av skeppets bemanning och redan avlagt rapport till Halt. Parallellt med detta har alltså Slagor hittat en slav som identifierar Evanlyn som Prinsessan Cassandra. Halt lyckas snacka henne ur den knipan, om än tillfälligt och går sedan direkt på löken: Slagor. Något säger mig att Slagor kommer gå till Skandias historia som mycket – men inte krigshjälte.

Delmål 8 (Kapitel 29–32).

Slagor åker dit så det slamrar om det, Will visar sig igen på styva linan med att kläcka en idé så man nu kan göra sig av med en hel hög temujaiska krigare med relativt enkla medel.

Jag gillar hur Horace och Evanlyn blir inblandade i Wills träning med slavarna/bågskyttarna och hur de båda bättrar på Wills idé på varsitt sätt. Vad gäller Evanlyn är det ju inte helt omöjligt att hennes oförbehållna sätt att stödja Skandierna på något sätt kommer få Ragnak att släppa det här med Vallernas ed – även om det vi vet hittills att det inte går att backa ur det så är det som Halt säger: kan man skjuta upp det brukar det gå att lösa. Det är dessutom kul att se de tre jobba ihop igen, även om Will kanske har lite bättre minne än Horace.

Och givetvis får Temujaierna på pisken vid deras första försök, Haz’kam må vara förvirrad över skandiernas ovanliga beteende – men jag misstänker att Halt håller på att förändra våra ”vikingar” i grunden.

Delmål 9 (Kapitel 33–36).

Temujaierna inser att en spejare bistår skandierna, och avpolleterar chefen för den egna underrättelsetjänsten. Och då vet de inte om att de i princip blev överlistade av en pojke. Samma pojke som sedan slaktade hundratals temujaier på slagfältet med sin styrka pilskyttar. Undrar vad det innebär att Erak är stolt över Will? Det kan givetvis bara vara en observation från Erak – han har ju stöttat Halt från första början men det kan också vara något som antyder något djupare längre fram. Temujaierna börjar bli alltmer desperata och i kommande delmål får vi kanske se på mer närstrider. En sak är säker: temujaierna vet att en förlust här kan vara början på slutet – om det visar sig att de kan bli besegrade kommer givetvis fler att försöka.

Delmål 10 (Kapitel 37–41).

Temujaierna får som väntat på moppe, men det är på håret. Även hos skandierna är förlusterna stora och de var nära att falla själva. Som väntat överlever inte Ragnak striden heller – väntat eftersom fredsamtal eller en allians med Araluanerna skulle ha varit omöjliga med honom. Och det hade inte varit rätt att Cassandra skulle få betala med sitt liv efteråt. Överraskade blir vi inte heller när skandierna väljer ny överjarl, utom möjligen Erak själv då.

Under striden så reagerar jag på ordet ”detachera” och undrar om det ordet är något som målgruppen för böckerna skulle förstå. Å andra sidan så kryper det längre ned i åldrarna med att läsa böcker på engelska så kanske spelar det ingen roll?

En fin liten scen dessutom där Will reser tillbaka till stugan och hämtar hem den lilla ponnyn som han och Evanlyn flydde på. Det här är detaljer som kanske ofta faller mellan stolarna i de stora upplösningarna.

Och när Halt och Erak börjar tala om allians och gemensamt försvar mot temujaierna är det ju himskans smidigt att prinsessan Cassandra överlevde och har befogenheter att skriva på sådana avtal. Kung Duncan har all anledning att vara stolt som en tupp när gänget kommer hem till Araluen igen.

Och som väntat blir Halt förlåten på plats hemma i Araluen. På någon nivå lär de allra flesta vetat varför Halt försatte sig i den knipa som gjorde honom landsförvisad i ett år. Och det känns inte som något större övertramp att han benådas när han kommer hem med prinsessan välbehållen.

Horace blir riddare och Will erbjuds tjänst bland kungens spejare – men den senare tackar nej. Fin gest dessutom att Horace fick behålla den improviserade ”av Eklövet”-titeln.

I framtiden skall det bli intressant att se vart Will-Evanlyn/Cassandra-Horace tar vägen. Uppenbart är att Cassandra har känslor för Will men att hennes titeln nu ställer sig i vägen. Jag hoppas dock inte att det kommer utveckla sig till något segt triangeldrama nu när hon ”kommit närmare Horace”.

Sammanfattning.

Det här har helt klart varit en bra bok med mycket förvecklingar. Jag gillar att Flanagan tillåter Will påverkas av beroendet länge, och lite ser jag fram emot att se om det kommer få några eftergifter längre fram i form av återfall (kanske inte med varmlöv men andra saker som alkohol). Jag hoppas också det inte är sista gången vi får se Cassandra dra ut på äventyr med Will och Horace. Undrar om man skulle överraska läsecirkeln med att läsa nästa bok på engelska?

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Boken @ Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Fotnoter.

[1] Den australiensiska originaltiteln är ”Oakleaf Bearers” medan den i Usa gavs ut som ”The Battle for Skandia”.